Ruth Halldén, proffsläsare, skriver:

- VAD LÄSER DU JUST NU?
frågar folk ibland. Mestadels nämner jag då en eller annan klassiker, varefter en speciell motfråga alltid tycks infinna sig, nämligen: - Av vilken anledning?

Vad skall jag säga? I praktiken står jag lika svarslös som en musikmänniska skulle göra om någon undrade över att hon lyssnade på Bach och Beethoven i stället för att ägna sig åt samtidsmusiken.

Svaret är självfallet: man föredrar det allra bästa. Visserligen är det allra bästa inte alltid det gamla, ty 
konsten återföds ständigt, men i det enorma utbud som är nutidens är det lättare att nå fram till den äldre litteraturen, ty där är ju sovringen redan gjord.  Mitt sätt att välja syns mig enkelt och praktiskt, men tydligen är det inte så vanligt. De flesta tycks trivas i störtfloden av nyheter, i kaskaden av samtidsböcker. Lusten att läsa det andra läser är tydligen större än lusten att läsa goda böcker.

Vad är egentligen en klassiker? 

Definitionerna är så många att begreppet knappast kan fångas in på något entydigt sätt. Det finns böcker som kallas klassiker 
därför att de har dyrkats av en viss äldre generation i låt oss säga ett halvsekel. Andra äldre diktverk kallas klassiker därför att de hållit sig kvar på repertoaren i  två tusen år. Det finns klassiker som bara kan läsas av ett litet fåtal lärda och klassiker som kan avnjutas av mannen på gatan. Ett begrepp som har myntats un-der vårt sekel är »en modern klassiker«. Nomenklaturen är sålunda litet osäker. Vad vi har till vårt förfogande är ett litet titthål, genom vilket vi ser en mycket begränsad del av en totalitet. Det är lätt att känna förvirring inför både litteraturens ofattbara storlek och ungefärligheten hos den begreppsapparat som undersöker böckernas art och 
karaktär.

... Kartan över den klassiska litteraturen är ofantligt mycket snårigare och suddigare än vad som sägs. Till råga på allt håller den sig inte ens stilla. Ibland demoleras hela landskap av jordskalv eller snölaviner eller av ungdomliga barbarhorder som bränner upp och raserar allt vad de äldre åstadkommit. Kritikern sitter därvid inte i ett välutrustat kontrolltorn med komplett seismografisk utrustning, eller i ett militärt högkvarter och flyttar knappnålar. I de få försök som gjorts när det gäller att beskriva litteraturen som totalföreteelse har T S Eliot  en talande bild i sin essä »Tradition and the individual talent«. Han liknar världslitteraturen vid en väldig organism i ständigt växande (och förfall). Då och då blir någon liten del atrofierad och faller bort, men  samtidigt skjuter det nya skott. Organismen skälver till ett ögonblick inför förändringen men återtar snart sitt forna utseende, även om konturen har ändrats en 
smula.

Dock är väl organismen betydligt mer svårbestämd och flytande än så här. Om vi tänker oss en person, född 1830 och död 1910, plötsligt återuppstånden och i samtal med vår tids litteratörer, skulle kanske denne börja diskutera Goethe, Schiller, Le  Sage, Emerson, Manzoni eller någon liknande, fullt  övertygad om de nya vännernas förtrogenhet med diktare av denna storleksordning. Emellertid skulle han få mycket enstaviga svar och därvid kanske tänka sig att tiden hade utvecklats åt ett helt nytt håll och att det nog var bäst att hålla sig till säkra kort, med andra ord antikens författare. 
Snart skulle han dock få klart för sig att ingen hellerbrydde sig om Horatius, Seneca, Plutarchos eller Plinius d y. Associationsbanor och hållpunkter har helt ändrat utseende de senaste hundra åren.

När till exempel Eliot, för att återvända till honom, skapade sin ide om den stora litterära organismen, förutsatte han att alla bokläsare kände till de elisabe-tanska dramatikerna och de metafysiska poeterna i hans eget land och att stabila kunskaper i latin och grekiska var förefintliga hos den seriöse bokläsaren. Eliots liknelse är en utsökt metafor som tänder fantasin hos läsaren, men den fungerar inte särskilt bra, eftersom den är alldeles för insulär och alltför lätt  kan infogas i det brittiska skolsystemet. Hans organism har betänkliga likheter med en granitparnass med inbyggda numrerade trappsteg för de store 
odödlige. Snarare är det så att varje generation, varje världsdel har sin organism, i den mån man kan tala om en sådan. Tidsandan, individen, nya forskningsrön och  diverse svåröverskådliga trender ingår en kemisk förening med den eller den boken.

Under nymarxismens tid lästes sålunda Balzac begärligt, men intresset tonade småningom bort. De stora ryssarna, som vi numera alla räknar in i det litterära fundamentet, existerade knappast i den kulturella diskussionen kring 1917, då den nyss nämnda  Eliot-essän publicerades. De levde lika undanskymda som de schweiziska alperna, innan Rousseau påpekade deras existens. Det är alltså inte fråga om smärre dallringar i ytterkanten, utan fundamentala attitydförskjutningar. 

Den officiella litteraturhistorien är bekymmersam därigenom att den är så statisk. Gamla verk i ämnet 
traderas, många meningslösheter konserveras sålunda. Mängder av gamla träaktiga diktverk står kvar av ren slentrian, inte mer användbara än hästspårvagnar. 

Den som gått hårdast åt den hävdvunna litteraturhistorien är Arthur Schopenhauer, som kallar 
denna för »Missfostrens historia«.

En viktig distinktion är dock på sin plats. Vissa äldre böcker, som förefaller nattståndna intill meningslöshet har en självfallen funktion i litteraturens historia därigenom att de en gång har skapat epok. De är ett slags riktpilar mot helt nya litterära landskap.

Läsa vad?  Här några "listor":

John Milton om böcker:

"For books are not absolutely dead things, but do contain a potency of life in them to be as active as that soul was whoseprogeny they are; nay, they do preserve as in a vial the purest efficacy and extraction of that living intellect that bred them. I know they
are as lively, and as vigorously productive, as those fabulous dragon's
teeth; and being sown up and down, may chance to spring up armed men.

And yet, on the other hand, unless wariness be used, as good almost kill
a man as kill a good book. Who kills a man kills a reasonable creature, God's image; but he who destroys a good book, kills reason itself, kills the image of God, as it were in the eye. 

Many a man lives a burden to the earth; but a good book is the precious life-blood of a master spirit, embalmed and treasured up on purpose to a life beyond life. 'Tis true, no age can restore a life, whereof perhaps there is no great loss; and revolutions of ages do not oft recover the loss of a rejected truth, for the want of which whole nations fare the worse."

(Milton, Aeropagitica)

*****

Varför  ska man läsa skönlitteratur? Föredrag.

We're all stories in the end - en blogg om varför man skall blogga sin livshistoria!