Ruth Halldén, proffsläsare, skriver:

- VAD LÄSER DU JUST NU?
frågar folk ibland. Mestadels nämner jag då en eller annan klassiker, varefter en speciell motfråga alltid tycks infinna sig, nämligen: - Av vilken anledning?

Vad skall jag säga? I praktiken står jag lika svarslös som en musikmänniska skulle göra om någon undrade över att hon lyssnade på Bach och Beethoven i stället för att ägna sig åt samtidsmusiken.

Svaret är självfallet: man föredrar det allra bästa. Visserligen är det allra bästa inte alltid det gamla, ty 
konsten återföds ständigt, men i det enorma utbud som är nutidens är det lättare att nå fram till den äldre litteraturen, ty där är ju sovringen redan gjord.  Mitt sätt att välja syns mig enkelt och praktiskt, men tydligen är det inte så vanligt. De flesta tycks trivas i störtfloden av nyheter, i kaskaden av samtidsböcker. Lusten att läsa det andra läser är tydligen större än lusten att läsa goda böcker.

Vad är egentligen en klassiker? 

Definitionerna är så många att begreppet knappast kan fångas in på något entydigt sätt. Det finns böcker som kallas klassiker 
därför att de har dyrkats av en viss äldre generation i låt oss säga ett halvsekel. Andra äldre diktverk kallas klassiker därför att de hållit sig kvar på repertoaren i  två tusen år. Det finns klassiker som bara kan läsas av ett litet fåtal lärda och klassiker som kan avnjutas av mannen på gatan. Ett begrepp som har myntats un-der vårt sekel är »en modern klassiker«. Nomenklaturen är sålunda litet osäker. Vad vi har till vårt förfogande är ett litet titthål, genom vilket vi ser en mycket begränsad del av en totalitet. Det är lätt att känna förvirring inför både litteraturens ofattbara storlek och ungefärligheten hos den begreppsapparat som undersöker böckernas art och 
karaktär.

... Kartan över den klassiska litteraturen är ofantligt mycket snårigare och suddigare än vad som sägs. Till råga på allt håller den sig inte ens stilla. Ibland demoleras hela landskap av jordskalv eller snölaviner eller av ungdomliga barbarhorder som bränner upp och raserar allt vad de äldre åstadkommit. Kritikern sitter därvid inte i ett välutrustat kontrolltorn med komplett seismografisk utrustning, eller i ett militärt högkvarter och flyttar knappnålar. I de få försök som gjorts när det gäller att beskriva litteraturen som totalföreteelse har T S Eliot  en talande bild i sin essä »Tradition and the individual talent«. Han liknar världslitteraturen vid en väldig organism i ständigt växande (och förfall). Då och då blir någon liten del atrofierad och faller bort, men  samtidigt skjuter det nya skott. Organismen skälver till ett ögonblick inför förändringen men återtar snart sitt forna utseende, även om konturen har ändrats en 
smula.

Dock är väl organismen betydligt mer svårbestämd och flytande än så här. Om vi tänker oss en person, född 1830 och död 1910, plötsligt återuppstånden och i samtal med vår tids litteratörer, skulle kanske denne börja diskutera Goethe, Schiller, Le  Sage, Emerson, Manzoni eller någon liknande, fullt  övertygad om de nya vännernas förtrogenhet med diktare av denna storleksordning. Emellertid skulle han få mycket enstaviga svar och därvid kanske tänka sig att tiden hade utvecklats åt ett helt nytt håll och att det nog var bäst att hålla sig till säkra kort, med andra ord antikens författare. 
Snart skulle han dock få klart för sig att ingen hellerbrydde sig om Horatius, Seneca, Plutarchos eller Plinius d y. Associationsbanor och hållpunkter har helt ändrat utseende de senaste hundra åren.

När till exempel Eliot, för att återvända till honom, skapade sin ide om den stora litterära organismen, förutsatte han att alla bokläsare kände till de elisabe-tanska dramatikerna och de metafysiska poeterna i hans eget land och att stabila kunskaper i latin och grekiska var förefintliga hos den seriöse bokläsaren. Eliots liknelse är en utsökt metafor som tänder fantasin hos läsaren, men den fungerar inte särskilt bra, eftersom den är alldeles för insulär och alltför lätt  kan infogas i det brittiska skolsystemet. Hans organism har betänkliga likheter med en granitparnass med inbyggda numrerade trappsteg för de store 
odödlige. Snarare är det så att varje generation, varje världsdel har sin organism, i den mån man kan tala om en sådan. Tidsandan, individen, nya forskningsrön och  diverse svåröverskådliga trender ingår en kemisk förening med den eller den boken.

Under nymarxismens tid lästes sålunda Balzac begärligt, men intresset tonade småningom bort. De stora ryssarna, som vi numera alla räknar in i det litterära fundamentet, existerade knappast i den kulturella diskussionen kring 1917, då den nyss nämnda  Eliot-essän publicerades. De levde lika undanskymda som de schweiziska alperna, innan Rousseau påpekade deras existens. Det är alltså inte fråga om smärre dallringar i ytterkanten, utan fundamentala attitydförskjutningar. 

Den officiella litteraturhistorien är bekymmersam därigenom att den är så statisk. Gamla verk i ämnet 
traderas, många meningslösheter konserveras sålunda. Mängder av gamla träaktiga diktverk står kvar av ren slentrian, inte mer användbara än hästspårvagnar. 

Den som gått hårdast åt den hävdvunna litteraturhistorien är Arthur Schopenhauer, som kallar 
denna för »Missfostrens historia«.

En viktig distinktion är dock på sin plats. Vissa äldre böcker, som förefaller nattståndna intill meningslöshet har en självfallen funktion i litteraturens historia därigenom att de en gång har skapat epok. De är ett slags riktpilar mot helt nya litterära landskap.


Men hur ska man läsa klassiker?

Harold Bloom:


SÄTTEN ATT LÄSA VÄL är mångahanda; emellertid finns det ett skäl framför andra till varför vi bör läsa.

Information har vi tillgång till i all oändlighet; men var finner vi visdom?

Har man tur kommer man i kontakt med en lärare som kan hjälpa en, men till sist står man där ensam och måste fortsätta utan mer hjälp av någon mellanhand.

Att läsa väl är ett av de stora nöjen som ensamheten har möjlighet att skänka en, eftersom det är, åtminstone som jag har upplevt det, det mest helande av alla nöjen. Det leder en tillbaka till det som är något annat, hos en själv eller hos ens vänner, eller hos dem som kan komma att bli ens vänner.

Diktkonst är det som alltid är något annat, och som därför gör ensamheten lättare att bära. Vi läser inte bara för att vi aldrig kan lära känna tillräckligt många människor, men för att vänskap är något ömtåligt och sårbart, som i de flesta fall förklingar eller försvinner, förkvävt av avstånd, tid, brist på mänsklig samklang, och alla familjelivets och känslolivets sorger och bedrövelser.

Den här boken ("Hur du ska läsa och varför") vill lära ut hur man lämpligen läser och varför och i detta syfte använder jag mig av talrika exempel och föredömen: dikter, såväl korta som långa; noveller och romaner och skådespel.

Urvalet ska inte betraktas som en unik, granntyckt lista över vad man bör läsa, utan snarare som en provkarta på verk som bättre än andra illustrerar varför man bör läsa.

Att läsa väl gör man bäst om man uppfattar det som ett slags skolning som man ägnar sig åt på egen hand; till syvende og sidst har man ingen annan metod än sig själv, sitt eget jag, när detta jag väl har fått sin fulla form.

Enligt vad jag lärt mig bör litteraturkritik vara pragmatisk och grundad på livserfarenhet, snarare än på teorier. De kritiker som är mina läromästare - Dr Samuel Johnson och William Hazlitt i synnerhet - utövar sin konst i det yttersta syftet att göra något klart och explicit av det som boken implicerar.

I det följande, vare sig jag talar om en lyrisk dikt av A. E. Housman eller en pjäs av Oscar Wilde, en novell av Jorge Luis Borges eller en roman av Marcel Proust,
kommer jag i första hand att uppehålla mig vid de sätt på vilka man kan bli varse och därefter utveckla det som kan och bör göras explicit.

För mig leder frågan om hur man bör läsa alltid vidare till läsandets grunder och ändamål, och därför kommer jag aldrig att skilja på "hur" och "varför" när jag resonerar mig fram genom denna bok.

Virginia Woolf kommer med en charmfull erinran i "Hur bör man läsa en bok?", den avslutande korta essän i hennes Second Common Reader:

"Nej, det enda råd en mänska kan ge en
annan när det gäller hennes lektyr, det är att hon inte ska lyda några råd."

Men sedan förser hon läsarens åtnjutande av sin stora frihet med ett större antal kodiciller (skrivtavlor), vilka kulminerar med den monumentala frågan "Var ska vi börja?".

Om vi ska komma åt läsandets djupaste och mest vidsträckta nöjen "får vi inte, vanmäktiga i vår okunskap, förslösa de gåvor vi fått". Till dess vi blivit oss själva
fullt ut verkar det alltså som om vissa råd angående vår lektyr kan vara till nytta, eller kanske till och med av nöden.

Woolf själv hade kommit över detta goda råd hos Walter Pater (vars syster fungerat som hennes privatlärare), och dessutom hos Dr Johnson och hos de romantiska kritikerna Thomas De Quincey och William Hazlitt, om vilken hon fällde det underbara yttrandet:

"Han är en av dessa sällan förekommande kritiker som har tänkt så mycket att han klarar sig utan att läsa."

Woolf tänkte oförtrutet, och upphörde aldrig att läsa. Hon hade själv en hel del goda råd att ge andra läsare, och jag har glatt följt hennes råd på var och varannan sida i denna bok.

Hennes bästa råd består i att påminna oss om att "det alltid finns en demon i oss som viskar: 'Jag hatar, jag älskar', och som vi aldrig förmår tysta". Jag förmår inte heller tysta min demon men i den här boken i alla fall tänker ag bara lyssna till honom närhans viskar: "Jag älskar" eftersom det här inte är avsikt att polemisera, utan enbart att undervisa i läsandets konst.


Men om man inte gillar klassiker då?

Så här skriver en bloggare:

Läs klassiker, mänskor (men bara på DN:s uppmaning!)

DN har en artikel om klassikerutgivningen på de svenska förlagen, och de uppmanar oss i rubriken att läsa minst en klassiker denna sommar. Hade tänkt läsa Bröderna Karamazov i sommarhängmattan. Duger det, DN?

Men annars - varför vill man egentligen att folk ska läsa klassiker? Varför är det så nödvändigt att läsa böcker som är skrivna för länge sedan, eller i fall där det handlar om sk. moderna klassiker, för inte så länge sedan? Missförstå mig rätt nu - jag läser klassiker och tycker väl nog att det är bra att folk gör så. Men varför, egentligen? Vad är orsaken till att klassiker anses som så bra läsning? I’m trying to hit the orsakerna. Någon som har något att säga om detta?

Böcker med litterära kvalitéer överlever sin tid, god litteratur dör aldrig, och hela det där köret, jo jo. Men varför måste man hojta så mycket om det?


Jag skrev samma text som ovan på min blogg på Kyrkpressen och kommer här nedan att lägga in en kommentar jag skrev som svar på några reaktioner på det här blogginlägget. Delta gärna med kommentarer och er syn på saken. Här är kommentaren:

Jag förstår ju givetvis varför vissa böcker blir eller benämns som klassiker. Det är väl ofta fråga just om en kanonbildning som av olika orsaker ser ut just som den gör (litterär kvalitet, politisk eller social påverkan, religiösa auktoriteter, etc.)

Tomas (& Karin), Bloom har jag läst, och kommer ihåg att jag läste just Vad och varför med ett visst intresse. Men jag kan inte direkt säga att jag kommer ihåg hur han formulerade sitt svar på frågan varför.

Det som jag nu kanske främst ifrågasätter är att det så ofta hojtas om hur fint det är att läsa just klassiker, och att klassikerna då samtidigt ställs i kontrast till nyare litteratur, som ofta ges skenet av “sämre” litteratur.

Jag tycker över huvud taget inte att läsare behöver uppmanas till att läsa just den eller den boken, eller att bekanta sig med just det eller det författarskapet. Jag litar kanske mera på min egen näsa när det gäller böcker som intresserar och tilltalar mig, än på andras råd eller på åsikter hos kritikerkåren och litteraturexperterna.

Vilket ju eventuellt då kunde tolkas som att jag är mer eller mindre högmodig när det gäller läsning, men jag ser det inte så. Jag ser det mera så här: klassiker eller inte, kultförfattare eller inte, de böcker som jag oberoende av omständigheter kommer att ha störst behållning av är de böcker som klickar rätt vid vissa tillfällen. Kanske man kan säga att jag förespråkar en kausal syn på litteratur, allt har sina orsaker, också det att jag gillar just vissa böcker i det ögonblick jag råkar läsa dem. Nåja. Det här närmar sig redan svammel.

Men alltså; jag förhåller mig kritisk till en förbehållningslös promotering av “klassiker” bara för sakens skull. En aninglös läsning av klassiker kommer i slutändan att leda till att man inte förstår vad man läser, och att man då bara för sakens (och det kulturella kapitalets!) skull hävdar sig ha läst och förstått mera än man i själva verket har.

Ni minns diskussionen i höstas om den där boken som kom ut som handlade om hur man bäst kan lura andra människor att man har läst alla de Rätta Böckerna? Nåja, det är ditåt det lutar om man inte har ett sunt kritiskt förhållningssätt till klassiker och kanon.

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Klassiker, Litteratur

Posted by Mathias on June 11th, 2008 | Filed in Klassiker, Okategoriserat |



Här är DN's artikel:

Läs en klassiker i sommar
Publicerat 2008-06-07 09:23

Numera finns gott om titlar att välja mellan, både stora och små förlag satsar mer på utgivning av klassiker. Boklördag tar pulsen på branschen och ger några lästips.

 
PÅ SISTONE HAR klassikerna börjat bli mer synliga. Förut har de hållit sig till välsorterade bokhyllor och biblioteken. Nu tar de plats bland pocketböckerna och såldes i höstas som komplement till Expressen, medan nyöversättningar som Thomas Manns släktkrönika "Buddenbrooks" omfamnas och titlar som tidigare ansetts vara för smala säljer slut förstaupplagan på nolltid.

Siffrorna från Kulturrådet, som delar ut bidrag till utgivning av klassiker, talar sitt tydliga språk - från 2003 har antalet beviljade ansökningar gått från 42 till 90 stycken. Nog har intresset från förlagen ökat.

Brombergs förlag startade förra året serien Nobelklassiker, där Horace Engdahl väljer ut titlar av Nobelpristagare. I år har man givit ut "Just så-historier" av Rudyard Kipling och "Ormboet" av François Mauriac.

-    Det finns en större nyfikenhet på litteratur, förklarar förlagschefen Dorothea Bromberg. Böcker i allmänhet sprids mer och då sprids även klassikerna mer. Och pocket utgivningen gör att de når även unga läsare.

-    Ska man vara riktigt ytlig tycker folk att det är trevligt att ha en fin klassikerserie i bokhyllan. Det har blivit inne att möblera med böcker.

MEN VAD ÄR DÅ EN KLASSIKER? Om man tittar på årets utgivning sträcker sig böckerna från 1500-talets "Fursten" till 1990-talets "Theres" av Steve Sem-Sandberg. Men större delen av utgivningen består av moderna klassiker från 1900-talet.

-    Man kan diskutera vad som är en klassiker till förbannelse, säger Dorothea Bromberg. I dag säger man att Gun-Britt Sundströms "Maken" från 1970-talet är en klassiker. Häromdagen såg jag att min 24-åriga dotter läste "Maken" och när hon var klar sade hon: precis så här är det. Jag var lika gammal när jag läste den och kände likadant. Det kanske är en klassiker, att man känner igen sig.

-    För mig behöver det inte finnas någon exakt definition, för någonstans i magen vet vi vad det är. Det är böcker som lever. Men det kan ändras, vilka som kommer till liv.

PÅ NORSTEDTS har man till hösten satsat på tre amerikaner bredvid pjäser av Henrik Ibsen. Det är "Trippen" av Tom Wolfe, "På väg" av Jack Kerouac och Richard Yates kultförklarade förortsskildring "Revolutionary Road".

Förläggaren Stephen Farran-Lee ser gärna en blandning av "kanoniska och moderna klassiker". Och tonvikten, eller återblicken, på 1900-talet faller sig naturlig, som en summering av hela modernismen och olika begrepp, som generationsromanen.

-    Dessutom var det många modernister som gick bort för snart 70 år sedan och då behöver man inte betala någon royalty till dödsbon. James Joyce är på gång snart och Hjalmar Söderberg blir snart fri, säger Stephen Farran-Lee.

-    Sedan är många översättningar gamla. Tolstojs "Anna Karenina" var åttio år gammal, vilket är i äldsta laget. Man säger att varje generation ska ha sin översättning. Det är både ett slags summering och uppdatering som pågår.

Vare sig Dorothea Bromberg eller Stephen Farran-Lee säger att det finns någon ekonomisk vinst med klassiker. De hamnar aldrig eller sällan på topplistan, möjligen hos någon kritiker. Man ger ut dem ändå, som en del av kulturarvet, för att viktiga referenspunkter i litteraturhistorien ska vara tillgängliga.

ATT UTGIVNINGEN HAR ökat de senaste åren beror till stor del på alla små förlag som har dykt upp. För sex år sedan började Modernista med sin utgivning av svenska moderna klassiker och de har inte varit ensamma att hitta förbigångna guldkorn i Sverige och utomlands.

-    För ett litet förlag som vårt går det runt även om vi bara säljer ut en liten upplaga på tusen exemplar, förklarar biträdande förläggare Elise Karlsson. Och någon bok, som "Planetariet" av Nathalie Sarraute som har fått mycket uppmärksamhet, säljer mer än så.

-    Vi vill verka som förlagen gjorde tidigare, att man har en backlist och håller den levande. Nu ger vi ut Carl-Henning Wijkmarks "Jägarna på Karinhall" i storpocket och det är tredje formatet på den boken.

I höst kommer tre kvinnliga författare: Gun-Britt Sundströms "För Lydia", "Pansarkryssaren" av Molly Johnson och "Coda" av Eva Englund.

-    Vår tanke har också varit att lyfta fram böcker som man inte automatiskt skulle tänka på som klassiker, särskilt när det är så kvalificerad litteratur som de här böckerna, säger Elise Karlsson.

Det återstår att se om läsningen av klassiker ökar i takt med utgivningen. På Modernista märker man intresse från unga läsare, Elise Karlsson berättar om en läsecirkel med gymnasieungdomar som har läst Nathalie Sarraute.

JUST SOMMAREN, när de flesta har mer tid, brukar vara bra för klassiker. Dorothea Bromberg rekommenderar Fjodor Dostojevskij.

-    Häromåret läste jag "Brott och straff" på stranden och tänkte att jag inte skulle orka med den, men sedan kunde jag inte skiljas från den. Den var spännande och modern och jag läste den som en decka re. Det är en av mina personliga favoriter som jag har återupptäckt på nytt.

-    Jag brukar läsa om Dickens "Oliver Twist" på somrarna, säger Stephen Farran-Lee. Den läste jag första gången som tolvåring och återkommer hela tiden till. För mig är det viktigt att sommarläsningen handlar om läslust, oavsett om det är klassiker eller deckare.

Lena Jordebo

Läsa vad? Här är Times urval av de 100 bästa romanerna efter 1923.