Kristendom
 
 
 

Kristendomen är idag den snabbast växande religionen och en tredjedel av mänskligheten är kristna hittills i historien. Den bygger på kunskapen att en intelligent Gud fanns till innan universum, att han skapade universum och solsystemen, att han på en liten planet skapade två förbund med en av alla organismer, människan: det gamla förbundet som skildras i Gamla Testamentet och det nya förbundet som beskrivs i Nya Testamentet. Det nya förbundet grundade Jesus Kristus såsom en kyrka med auktoritet genom apostlarna. Den största kyrkan idag, den katolska, går i  rakt led tillbaka till apostlarna.

Genom inspiration och omfattande missionsarbete, genom sin intellektuella och kulturella sprängkraft lyckas kristendomen vinna alltfler människor  på alla fem kontinenterna och utgör i dag den till antalet anhängare största världsreligionen överhuvudtaget. De grundläggande värden som Europa och Västerlandet står för globalt bygger alla på den kristna uppfattningen av kunskap, av god moral och av vad en människa är och bör vara för sig själv och andra.

Kristen gudsbild baseras på judendomens tanke om ett första förbund genom Moses och de tio buden i motsättning till de värderingar som rådde i alla andra kulturer vid samma tid. Det nya kristna förbundet genom Jesus fulländar detta gamla och kallas Guds rike som alltså startar genom Jesus och byggs ut allteftersom i historien genom den gudomliga inspiration som kallas Helig Ande.

Kristen filosofisk gudsuppfattning står i motsättning till polyteistisk uppfattning, den står i motsättning till mytologiska idéer om det gudomliga. Det centrala är  tron på det nya förbundet, det nya riket genom Jesus som både är Gud och människa.  Kristus kallas också filosofiskt för Logos och Ordet - det Ord som skapade universum. Genom Jesus Kristus har allting blivit till och i Honom finns också slutmålet. 

Kristendomens treenighetsbegrepp finns redan i den tidiga kyrkan men formulerades filosofiskt efter långt och segslitet teologiskt arbete för att förstå mer av Guds historiska utveckling. Gud är Fader, Son och helig Ande. Treenigheten innebär att Guds rike är en gemenskap, en familj, ett Guds rike i Jesu kyrka på jorden. Gud är inte en ensam individ utan en gemenskap i kärlek.

Utformandet i kyrkan av beskrivningen av Treenigheten skedde inte utan dispyter och motsättningar mot heretiska avvikelser, s.k. kätterska doktriner. Flera s.k. gnostiska sekter motsatte sig den auktoritet som Jesus gav Petrus och apostlarna och framförde alternativa former av gudstro.  Gud är i den kristna kyrkan en enda natur men har tre personer. 
 
 

[1. Reflektion och värdering: Är du konfirmerad? Om så - fick du lära dig om treenigheten i undervisningen? Om inte - varför valde du att inte konfirmeras? Och vad anser du om kristendomen - säger den sanningen om livet?]
 

Ur Jesu undervisning och de tolv apostlarnas pingstunder - då de tog emot den utlovade Anden - skapades den apostoliska kristna kyrkan, som under medeltiden uppnådde en dittills okänd jordisk såväl som andlig makt och utveckling. Detta kunde ske tack vare troheten till den ursprungliga katolska påveinstitutionen (Petrus). Jesus är Kungen i Guds rike och Petrus premiärminister som av Jesus tar emot nycklarna till riket. Innebörden av dessa nycklar finns i judisk tradition (Jes.22:22) och innebär auktoritet och andlig makt som varje vald efterträdare till Petrus övertar. Därmed finns den enhet som Jesu enda kyrka behöver.

Genom kyrkan får de kristna dessutom en livstolkning byggd på det nya livet genom de ursprungliga sju sakramenten (nattvard, dop, konfirmation, äktenskap, bikt, prästvigning och de sjukas smörjelse)-- särskilt nattvarden (eukaristin) som höjdpunkten i den dagliga mässan. En katolsk författare skriver om detta vardagliga liv:

"För att leva det himmelska liv som människan finns till för behöver hon nya själsliga förmågor till kunskap och kärlek, förmågor som saknas i det naturliga intellektet och i den naturliga viljan. En ny livsprincip och en ny handlingsprincip måste därför skänkas till hennes själ. Detta nya liv är i första hand avsett för att få människan att kunna leva i himlen. Men redan i det jordiska livet får hon det som gåva genom de sju sakramenten och därför blir det jordiska livets huvudsakliga projekt att ta emot och bevara det." (F.Sheed)

Reformationsrörelser för en uppriktigare tro pågick under hela medeltiden, bl a genom den heliga Birgitta från Sverige med sitt krav på en bibel på folkspråk och den helige Franciskus från Assisi. Den tyska reformationen på 1500-talet och dess katolska motreformation resulterade i en inre förnyelse av den kristna religionen, men även i en splittring mellan de olika kyrkosamfunden, vilket pågått in i våra dagar med ca 35 000 sekter inom den protestantiska kristendomen. Dagens kristna kyrka präglas dock i ökande utsträckning av de kristna i Sydamerika, Nordamerika, Afrika och Asien och den icke-europeiska kristendomen får allt mer utpräglat självförtroende. Denna kristendom är i hög grad trogen den ursprungliga kyrkan.

I den äldsta kristna traditionen är Jesu födelse ett historiskt men också övernaturligt skeende, flera gånger förutsagt i GT och det tolkades som ett under och en uppenbarelse utifrån, inte en insikt inom människan. Detta under firar vi ännu idag på julafton och juldagen. 

[2. Reflektion och värdering: Anser du att Jesu liv är något övernaturligt? Firar du jul på detta sätt? Anser du att julen prackar på oss det kristna budskapet?]
 

Teologin bakom Jesus

För många är teologi något svårbegripligt. En del anser att religion bör vara något enkelt och praktiskt och att filosofer och teologer krånglar till något enkelt. Men teologi betyder vetenskapen om Gud. Varje människa som ska lära sig något om kristenomen behöver ha en så klar föreställning om den som möjligt är. Visserligen kan man förstå varför vissa stöts bort från teologi - det är enkelare att uppleva Gud i naturen eller i vacker musik. För människor som upplevt det gudomliga i naturen verkar teologiska dogmer så småttiga och onödiga.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att den kristna läran verkar krånglig och svår? Tror du att religion bör vara något enkelt och lättbegripligt?]

<>
Det är visserligen sant att människor upplever Gud i naturen, i fjällnaturen och ute på havet. När dessa människor därefter tar en titt på den kristna läran så vänder de sig från något verkligt till något abstrakt. På samma sätt gör en person som först sett Atlanten från stranden och sedan får tag på en karta över Atlanten: hon eller han går från något verkligt till något abstrakt, från verkliga vågor till ett papper med färger och linjer.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att man kan uppleva Gud i naturen eller i skönheten?]
<>
Men nu kommer vi till den centrala poängen i detta resonemang: kartan är visserligen färgat papper men två viktiga saker gäller om denna karta. Först: kartan är baserad på vad hundratusentals människor har erfarit genom att seglat på den verkliga Atlanten. På det sätter ligger mängder av verkliga upplevelser i kartan, erfarenheter som är lika verkliga som de man kan få genom att stå på stranden. Den som står på stranden får endast en privat glimt medan kartan stämmer med en stor mängd erfarenheter och insikter.

[5. Reflektion och värdering: Anser du att andras erfarenheter av Gud är viktiga att ta del av?]

<>För det andra: om vi vill segla någonstans är en karta helt nödvändig. Sålänge vi bara vill gå promenader på stranden är de privata glimtarna mycket trevligare än att studera en karta. Men kartan är mer användbar än stranden om vi vill ta oss till ett annat land. Teologi är som kartan. Att bara studera den blir mer abstrakt än att uppleva Gud i naturen. Den kristna läran är inte Gud. De olika påståendena i denna lära är endast som en karta. Men den kartan är baserad på insikter och erfarenheter hos hundratals människor som verkligen var i kontakt med Gud. De fromma känslor eller häftiga upplevelser vi kan ha som privatpersoner är väldigt elementära och förvirrade i jämförelse med denna skatt av tankar och erfarenheter.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att andra kan ha rikare och viktigare erfarenheter av Gud än du själv?]
<>

För det andra: om vi vill komma längre i studiet av kristendomen måste vi använda kartan, teologin, läran. Den som upplever Gud i naturen eller i kärleken erfar något verkligt och fantastiskt men det blir ingenting mer. Det leder ingenstans och det finns ingenting mer att göra med denna upplevelse, hur härlig den än var. Och just detta gör en vag religion som bara handlar om att se det häftiga och sköna i allt är så tilltalande för många. Den ger nämligen endast kickar men ingen ansträngning. Ungefär som att stå på stranden och titta på vågorna i havet. Vi kommer inte till några andra länder på det sättet. Vi kommer inte heller till något himmelrike genom att njuta av blommor eller musik. Inte heller kommer vi någonstans genom att studera kartor utan att segla ut på Atlanten. Inte heller är det klokt att segla iväg utan karta. Den kristna läran är med andra ord praktisk och nödvändig för oss.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att det räcker med att njuta av livet? Eller bör en riktig religion innebära arbete och ansträngning?]

<>Längre tillbaks när folk inte utbildade sig i så hög utsträckning var det kanske möjligt att leva som kristen med endast några få idéer om den kristna läran. Idag är det omöjligt, vi lever i en läsande och diskuterande kultur. Den som inte studerar den kristna läran har ändå en uppfattning om Gud men en dålig, felaktig och gammalmodig uppfattning. De flesta populära föreställningar om Gud som vi hör talas om i media idag, är helt enkelt föreställningar som kristna teologer avvisade som felaktiga för många hundra år sedan. Att hysa dessa moderna föreställningar är att gå tillbaka till gammal och överiven gudsidé, ungeför som att gå tillbaks till att jorden är en platt skiva. En sådan felaktig uppfattningen är denna: Jesus var en stor moralisk förebild och lärare; om vi bara gjorde som han sa skulle vårt samhälle fungera bra mycket bättre. Vi skulle sluta kriga och familjelivet skulle blomstra.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att Jesus huvudsakligen var en lärare i moral?]

<>Det är naturligtvis sant men det säger väldigt lite om den kristna läran och det har ingen praktisk innbörd alls. Det är sant att världen skulle vara bättre om vi följde Jesu moral. Men detsamma är sant om Platon, Aristoteles, Konfucius och andra lärare. Vi skulle leva bättre liv om vi följde dem. Men än sen då? Vi har aldrig följt de goda råden från stora filosofiska lärare. Varför skulle vi plötsligt börja nu? Och varför skulle vi hellre följa Jesus än de andra? Varför inte lika gärna Buddha? Eller Lao Tse? Om kristendomen endast är ytterligare goda råd om hur vi ska leva våra liv, är denna religion utan all vikt. Det saknas inte goda råd sedan fyra tusen år tillbaka. En lära till gör knappast någon skillnad på den punkten.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att vi bör följa de råd för livet som Jesus ger i Nya Testamentet? Vilka råd?]


<>Men så fort vi tittar in i någon kristen skrift ser vi att de talar om något helt annat än denna populära och felaktiga bild av kristen religion. Kristendom är inte alls att följa moraliska råd. Istället säger dessa skrifter att Jesus är Guds Son - och vad betyder det? De säger att de som litar på Jesus kan också bli Guds barn - och vad betyder det? De säger att hans död räddade oss från våra synder - och vad betyder det? Det är ingen idé att klaga på att dessa påståenden är svåra att förstå. De kristna författarna säger att det handlar om en annan värld, en värld bortom den värld vi kan se och röra vid. Vi kanske anser att detta påstående är falskt. Men om det var sant så är det bara att vänta att beskrivningen är svår att förstå. I alla fall lika svår som modern fysik och av samma anledning.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomen är svår att förstå?]
<>
Den lära i kristendomen som ger oss största chocken är den att vi kan bli Guds söner genom att binda upp oss till Jesus. Någon kanske säger: är vi inte redan Guds söner, Han har ju skapat oss alla, eller hur? Säger inte kristendomen att Gud är allas Fader? Jo, i en viss mening är vi alla söner till Gud redan genom att Gud givit oss existens, älskar oss och ser till oss. Men när kristendomen talar om att bli Guds söner betyder det uppenbarligen något annat.

[11. Reflektion och värdering: Anser du att det finns någon bra mening i att Gud är Fader till all existens?]

<>Detta leder oss in i centrum av kristen teologi. En av trosartiklarna i den kristna läran säger att Jesus är Guds Son, född men inte skapad. Och: född av Fadern före all tid. Detta handlar inte bara om undret i Betlehem som vi firar varje julafton. Det hadlar enligt kristendomen om vad som hände redan innan universum skapades, innan tiden började, innan Big Bang. Innan någon värld finns föds Jesus Kristus, han skapas inte. Det som skapas befinner sig i tiden.

[12. Reflektion och värdering: Anser du att denna lära är lättbegriplig? Har du hört detta förut? Tog ni upp det under konfirmationen?]

<>Vad betyder denna märkliga lära? Det gäller att se skillnaden på födas och skapas. Det man föder blir man far eller mor till. Det man skapar är att göra något annat än en själv. När man föder blir något till som är av samma slag som en själv. En människa föder en baby, en hund föder valpar, får föder lamm, en fågel föder ägg som sedan kläcks och ger fågelungar. När vi skapar får vi fram något skilt från oss. En fågel skapar ett näste, getingar skapar getingbon, bävrar skapar damm. En människa kan skapa statyer som avbildar henne själv. Om artisten är skicklig kan statyn vara nästan som verklig. Men naturligtvis är det inte en verklig människa, det ser bara ut så. Statyn kan inte andas eller tänka, den är inte levande.

Detta är det första som måste förstås i kristendomen. När Gud föder blir det Gud, när han skapar blir det något som inte är Gud. Precis som när människan skapar blir det inte människa, inte ens i kemilabben för kloning. Därför är inte människor Guds söner såsom Jesus är det. De kan vara lika Gud på vissa sätt, men de är inte samma sak. Människor är mer som statyer eller  bilder av Gud. En staty har människans form men lever inte. På samma sätt har människan en form som liknar Gud men saknar den sorts liv som Gud har.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att Gud har förmåga att föda, inte bara skapa? Kan du tänka dig några argument för att Gud inte har skapat universum?]
<>
Allt som Gud skapar har något som liknar Honom, enligt kristendomen. Rymden är lik honom genom sin enorma storlek. Ändå är rymdens storhet inte samma storhet som Guds. Men rymden blir som en symbol för Guds storhet, eller som en översättning till icke-andliga termer. Materien är lik Gud genom att ha energi. Ändå är naturligtvis fysisk energi något annat än den kärlek och makt Gud har. Växtvärlden är lik Gud genom att vara levande. Ändå är det biologiska livet inte av samma slag som livet i Gud, bara en symbol för det, en skugga av det.

[14. Reflektion och värdering: Har du någonsin känt Guds närvaro i naturen? Hur vill du beskriva den upplevelsen?]

<>När vi kommer till djurlivet finner vi ytterligare andra likheter. Den intensiva aktiviteten och fortplantningen hos insekterna är som en tidig symbol för den enorma kreativiteten hos Gud. I de högre däggdjuren finner vi den instinktiva kärleken till den egna avkommen, också lik Guds kärlek till all sin skapelse, men förstås inte samma sak. Precis som en tavla på platt duk kan vara lik ett landskap är djurens omtänksamhet lik Guds. Men ingen skulle säga att det är samma sak. När vi kommer till människan, det högsta djuret, ser vi den största likheten med Gud som vi idag känner till. Det kan visserligen finnas skapelser i andra världar som är än mer lik Gud - men vi har inte den kunskapen ännu.

[15. Reflektion och värdering: Anser du att det kan finnas högre varelser än människan - t. ex. änglar

<>Människan lever inte bara utan älskar och resonerar förnuftigt, det biologiska livet når sin högsta kända nivå. Men vad människan inte har i sitt naturliga tillstånd är andligt liv, det högre och annorlunda liv som finns i Gud. Nu använder vi samma ord "liv" för båda slagen. Men om vi tror att det därför måste vara samma liv är som att tro att Guds storhet är av samma slag som rymdens storhet. Den verkliga skillnaden mellan biologiskt liv och andligt liv är så viktig att de måste få olika namn. "Bios" är det biologiska livet som kommer via naturen och som allt annat i naturen alltid tenderar att gå nedåt och förlora sig själv så att det endast kan fortsätta genom ständiga supportsystem i naturen i form av luft, vatten och andra ämnen. "Zoe" är det andliga liv som finns i Gud från evighet till evighet och som har skapat universum. Bios har en viss likhet med zoe men endast den sorts likhet som ett foto kan han med en viss plats som det föreställer, eller den likhet som en staty har med en människa.

[16. Reflektion och värdering: Anser du att andligt liv är annorlunda mot det biologiska? Eller tror du att andligt liv inte finns?]

<>En människa som går genom en förändring från bios till zoe motsvarar en staty av brons som förvandlas till en levande människa. Det är exakt vad kristendomen säger sig handla om. Denna värld är en stor ateljé för en skulptör. Vi är statyerna och det går ett rykte i ateljén att vi en dag ska förvandlas till levande varelser.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att det är möjligt att en förvandling av människans liv kan ske genom tron på Jesus Kristus? Vilka argument emot en sådan möjlighet kan du tänka dig?]
<>

Treenigheten

Enligt de kristna föder Gud sin Son men endast skapar människor. Genom denna lära har vi dock illustrerat endast en sida av Gud, nämligen att vad Fadern föder blir Gud, alltså samma sak som Han själv. Det är likt en mänsklig fader som får en mänsklig son. Men inte helt likt det. Den kristna läran förklarar det mer utförligt.

[18. Reflektion och värdering: Anser du att det är lämpligt att tänka på Gud som Fader? Eller är moder lika tänkbart?]

<>Ganska många människor säger att de tror på Gud men inte på en personlig Gud. De känner att det mystiska någonting som är bakom allt som sker i universum måste vara något mer än en person. De kristna håller helt med om detta.

[19. Reflektion och värdering: Anser du att Gud om han finns borde vara något mer än en person?
<>
Men kristendomen är den enda religionen som förklarar vad det skulle kunna betyda att Gud är något mer än personlighet. Alla andra kulturer och religioner säger ingenting om det, trots att de hävdar att det gudomliga är bortom det personliga. De framställer Gud som något opersonligt istället, alltså något mindre än personligt.
Om vi söker efter något supra-personligt, alltså något gudomligt bortom det personliga, är det ingen idé att välja mellan den kristna läran och de andra lärorna. Den kristna läran är den enda ute på marknaden.

[20. Reflektion och värdering: Anser du att det vore bra om det gudomliga inte är personligt och att vi upplöses som personer efter döden?]

<>Somliga religioner tror att efter det här livet, eller efter många liv, kommer den mänskliga själen att absorberas upp i Gud. Men när de försöker förklara vad de menar med detta så verkar det som om vi absorberas in i Gud som materiella ting absorberas in i varandra. De tänker sig det hela som en vattendroppe som förenas med havet. Men betyder förstås att droppen upphört att existera.  Om detta är vad som händer med oss då betyder absorberas att endast upphöra finnas. Det är bara kristendomen som har någon idé om hur mänskliga själar kan tas upp till ett liv med Gud och fortfarande vara sig själva.

[21. Reflektion och värdering: Anser du att det vore bra om vi blir kvar som andliga personligheter efter döden? Tror du på ett medvetande efter döden?]
<>
Enligt de kristna blir vi mycket mer oss själva efter döden än före den. Kristen filosofi är praktisk. Hela syftet med att vi existerar är just att bli mycket mer oss själva genom att tas upp till samexistens med Gud. Felaktiga idéer om vad detta liv är för något gör resan krångligare för oss alla.

Men hur fungerar detta? CS Lewis förklarar: I rymden kan vi röra oss på tre sätt, höger-vänster, framåt-bakåt, uppåt-nedåt eller i någon kombination av alla dessa. Alla riktningar är någon av dessa tre eller någon kombination av dem. Det är tre dimensioner. Märk nu att om vi endast använder en dimension kan vi endast dra en rak linje. Använder vi två kan vi rita figurer, t. ex. en kvadrat. En kvadrat består av fyra raka linjer. Om vi nu har tre dimensioner kan vi konstruera en solid kropp, t. ex. en kub. En sådan kub består av sex kvadrater. Nu kommer poängen för kristendomen. En värld i en dimension är en rak linje. I en tvådimensionell värld har vi fortfarande raka linjer, de försvinner inte eller upplöses. Många linjer skapar istället en figur. I en tredinmensionell värld har vi fortfarande figurer men många sådana figurer skapar en solid kropp. Alltså: när vi anvancerar till mer verkliga och mer komplicerade dimensioner lämnar vi inte mindre komplicerade saker bakom oss utan integrerar dem och fulländar dem, berikar dem och utvecklar dem på förvånande sätt. Vi skulle aldrig kunna tänka oss vad som händer om vi förblev på de enklare nivån.

Den kristna beskrivningen av Gud innebär samma princip. Den mänskliga nivån är en enkel nivå, ganska tom på innebörd. På den mänskliga nivån är en person en mänsklig varelse. Två personer är två separata varelser, ungefär som i rummets två dimensioner på ett platt papper en kvadrat är en figur och nästa kvadrat en annan separat figur. På den gudomliga nivån finns fortfarande personligheter men de är kombinerade på nya sätt som vi i vårt nuvarande enkla läge inte kan begripa.

[22. Reflektion och värdering: Anser du att du kan förstå något av Guds treenighet? Tog ni upp det under konfirmationen?]
<>
I Guds dimension finner vi en varelse som är tre personer och samtidigt förblir en enda varelse. Precis som en kub är sex kvadrater men ändå förblir en enda kub. Vi kan naturligtvis inte förstå en sådan varelse, denna treenighet. Om vi levde i två dimensioner skulle vi inte heller kunna begripa vad en kub är, hur mycket någon mattelärare än förklarade för oss. Ändå kan vi få en vag uppfattning om det. När vi gör det så förstår vi för första gången i våra liv vad något supra-personligt är, något som är mer än personligt. Det är något som vi aldrig kunnat gissa. Ordet treenighet nämns inte i Nya Testamentet men alla som läser NT och ser hur Jesus talar om Fadern och hur han själv är vägen till Fadern och hur Jesus och Fadern skall sända en helig Ande, förstår åtminstone vagt att de handlar om tre supra-personer i en enda varelse.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att det möjligen finns en högre dimension för oss att existera i efter döden?]
<>
Vad är det då för bra att tala om den kristna treenigheten när den är så svår att förstå? Det är inte något särskilt bra med det. Det som spelar roll och är viktigt är att själv dras in i denna gudomliga treenighet, dras i det gudomliga livet - vilket kan ske när som helst för den som söker det.

[24. Reflektion och värdering: Anser du att du själv har fått kontakt med Gud någon gång? Känner du någon som har det?]

<>Här kan en bild hjälpa till. Tänk på en person som i ensamheten faller på knä och ber. Hon eller han vill nå kontakt med Gud. Men om denna person är kristen så vet hon eller han att det samtidigt är Gud som ger impulsen till att be. Denna impuls känns inombords och påverkar personens vilja: jag vill be. Samtidigt vet den kristne att all verklig kunskap om Gud kommer genom en man, Jesus Kristus. Den mannen var Gud. Denna man-Gud finns nu vid sidan om den som ber och hjälper till med bönen, ja till och med ber åt den kristne. Nu kan vi alltså se vad som händer i den skenbart enkla bilden av en person som faller på knä och ber: Gud är samtidigt det som den kristen ber till, målet hon eller han försöker nå. Gud är samtidigt det inom henne eller honom som ger impulsen till bönen, alltså motivationen. Gud är för det tredje bron från det mänskliga till det gudomliga, vägen till Gud, som den kristne nu dras till.

[25. Reflektion och värdering: Anser du att bön är något gott? Kan det hjälpa i kris? Kan det förvandla en människa? Bör läkare rekommendera det på sjukhusen? Eller är det bara hallucination och /eller inbillning?]

<>Det är alltså fråga om tre varelser som är aktiva i denna bild av en kristen som ber i ensamheten. En människa tas på detta sätt upp i en högre dimension av liv, det vi kallar zoe, det andliga livet. Människan dras in i Gud av Gud fast hon fortfarande är människa. Det är så kristen filosofi och teologi har börjat utvecklas. Folk visste redan om Gud på ett vagt sätt tidigt i mänsklighetens historia. Sedan kom en man och hävdade att han var Gud. Men han var inte den sorters människa som vi kan strunta i och förklara för dåre. Han fick folk att tro på honom. De såg honom dödas men mötte honom igen.  Sedan bildade han sin kyrka och strax därefter kände folk Gud inom sig, som han sagt, och denna Gud inom dem fick dem att bygga en civilisation, Europa. När de arbetat med sin filosofi och teologi under rätt lång tid, hade kommit fram till sin Gud med tre personer, treenigheten. Den kristna treenigheten är alltså inte en definition vi hittat på. Kristen lära är så att säga experimentell kunskap och därför inte så lite komplicerad. Det är de enkla religionerna som är påhittade.

[26. Reflektion och värdering: Anser du att det vore värt att experimentera med kristendomen och se om den fungerar för dig själv?]
<>
Vilken sorts kunskap har kristendomen? Kristendomen liknar de experimentella vetenskaperna på vissa sätt, men inte alls på andra. Om du är geolog och studerar
klippor måste du gå ut och hitta några klippor. De kommer inte till dig. Om du går till dem så springer de inte iväg och gömmer sig. Initiativet är helt på din sida. Klipporna kan varken hjälpa dig eller hindra dig. Men om du är zoolog och vill studera vilda djur i sina naturliga biotoper. Det är inte samma sak som att studera klippor. De vilda djuren kommer inte till dig. Men de kan springa och gömma sig. Om du inte är tyst och envis kommer de att vara svåra att finna framför dig. Initiativet ligger en smula på deras sida. Om du ska studera en mänsklig person blir allt svårare. Om den personen inte är med på det kan du aldrig lära känna henne eller honom. Du måste få den människans förtroende. Nu ligger initiativet lika mycket på ditt studieobjekt som hos dig själv. Det krävs två för vänskap och för kärlek. Om du ska studera Gud ligger initiativet helt och hållet på hans sida. Om inte Han vill visa sig kan du ingenting göra för att få honom att visa sig. Och faktum är att Han visar mycket mer av sig för vissa människor än för andra. Inte på grund av att Han har favoriter men för att det är helt omöjligt att visa sig för vissa personer. Om en person har fel inställning och är full av osanna idéer är det som en dammig spegel där ljuset inte kan tränga genom.

[27. Reflektion och värdering: Anser du att kunskapen om Gud är lik annan kunskap? Bordet det finnas ett ämne som heter Gudskunskap i skolan?]

<>Vi kan också uttrycka det så här: i andra vetenskaper är de instrument du använder utanför dig själv, t. ex. mikroskop, teleskop, partikelscannrar. Det instrument du använder när du vill veta något om Gud är dig själv. Om en människas inre är trasigt eller orent kommer alla glimtar av Gud bli otydliga eller förvrängda, ungefär som månen genom ett igensmutsat teleskop. Därför har hemska kulturer hemska gudar, de har tittat på Gud genom smutsiga teleskop och fått fram t. ex. rikliga barnaoffer och blodiga riter, förtryck och hat. Gud kan visa sig som han verkligen är endast för verkliga människor. Det betyder inte bara enskilda män utan hela sociala sammanhang där människor hjälper varndra och visar Gud för varandra. Det är bl. a. det som kristendomen menar med Guds vilja: ett fritt och gott samhälle.

Andra komponenter i det kristna budskapet finner vi i födelselegenden. Varje julafton i Europa och västvärlden ser vi krubbor med Jesusbarnet och Maria och Josef och herdarna. I denna bild finner vi många kristna budskap:

1) närheten till de fattiga och rättslösa (omständigheterna kring födelsen, stallet krubban); 

2) undervisningen och kyrkans vittnesmål (en utifrån kommande förkunnelse till herdarna); 

3) budskapets anspråk på sanning och allmängiltighet (de tre vise männens tillbedjan, dvs. östliga och i förlängningen alla jordens kulturer); 

4) samt förföljelse (barnamorden i Betlehem, senare av romerska staten och andra kulturer). 

Genom den tidiga vördnaden för jungfru Maria, Guds Moder, kom 'händelserna i Betlehem' att utvecklas till ett av den kristna konstens centrala motiv. Många musikverk är skrivna direkt för denna kristna historiska tro på barnet i Betlehem och julen har visat sig vara en alltmer universell helg även i ickekristna länder.

[28. Reflektion och värdering: Anser du att julen fortfarande innehåller och handlar om dessa fyra saker? Tror du att Maria är en historisk person? Eller endast mytologisk?]
 
Genom att Jesu födelse är en historisk och samtidigt gudomlig händelse kom man att fokusera på flera väsentliga händelser i Marias, Josefs och Jesu liv. Dessa händelser bildade under historien festdagar och helger. I det kristna Europa kom en tredjedel av året vara helgdagar då glädje, vila och fest förordades av kyrkan. När Svenska staten efter reformationen började dra in helgdagar på grund av ekonomiska skäl, protesterade folk våldsamt och förändringarna skedde på ett diktatoriskt sätt.

Den viktigaste historiska händelsen efter julen påsken och fastan i fyrtio dagar före påsken. Under påsken fängslades Jesus, torterades våldsamt av romerska soldater, hånades och tvingades bära ett tungt träkors för att till sist spikas fast på korset. Jesus uppmanade de religiösa myndigheterna i Jerusalem att tro på honom på grund av sin Faders gärningar som han utförde. Men en sådan trosakt kunde man bara utföra genom att gå igenom en hemlighetsfull död från det egna jaget för att uppnå en ny ”födelse ovanifrån” – under påverkan av Guds nåd. Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår Stora rådet när det anser att Jesus förtjänar döden som hädare. Medlemmarna av Stora rådet handlade både av ”okunnighet” och därför att de var ”förstockade” och ”inte trodde”.

När Jesus säger orden "Gud, min Gud varför har du övergivit mig?" citerar han psalm 22 för att visa att hans offer för att rädda alla människors själar är förutsagt i GT. Psalmen slutar med orden:"Ja alla dödliga, både stolta och ödmjuka,  ska tillsammans tillbe honom. Våra barn ska också tjäna honom och de ska få höra om Herren och hans under. Och kommande generationer ska också få höra vad han gjort."

[29. Reflektion och värdering: Anser du att tanken på ett offer av sitt liv för andra av Gud själv är en främmande tanke för dig? Eller kan du se något gott i den idén?]

Flera andra helgdagar visar på den historiska och samtidigt gudomliga kristna verkligheten. En viktig festdag på året var 25 mars, Marie Bebådelse. Den dagen bygger på ängeln Gabriels presentation för den 15-åriga judiska flickan i Nasaret då hon samtycker till att föda Jesus, vars namn betyder Gud frälser. Frasen "Hell dig Maria, full av nåd" uttalas av ängeln och blir den första bönen i Ave Maria. Den 25 mars är också ringkastardagen för Tolkienentusiaster, den dag då Frodo kastar (eller blir av med) ringen i Mordors gap.

Den 2 juli hade Sverige fest för Marias besök hos Elisabet, då för första gången frasen Välsignad vare du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt" uttalades och blir den andra bönen i Ave Maria. Det är också Elisabet som först kallar Maria för Guds Moder. Den kända bönen Magnificat som ofta tonsatts under historien, kom troligen till under vandringen i tre dagar från Nasaret till den bergsby där Elisabet bodde.

Den 15 augusti hade Sverige Mormäss som syftar tillbaka till Guds Moders död, förmodligen i Jerusalem, där hennes kropp efter tre dagar försvann ur människors åsyn och upptogs till den himmelska tillvaron utan begravning och föruttnelse.

Den 8 september hade vi i Sverige fest för Jungfru Marie födelsedag. Enligt legenden hette Marias föräldrar Joakim och Anna. De båda hade också festdagar, 20 mars resp. 26 juli. Legenden berättar om deras möte vid den gyllene porten i Jerusalem.

Den 8 december firades Marie Obefläckade Avlelses fest. Festen syftar på den renhet Maria har som utvald av Gud att föda Jesus Kristus och ha ansvar för hans uppväxt.

Den 1 januari firade vi i Sverige Jesu omskärelse, som skedde åtta dagar efter Jesu födelse. Det var även reningsdag för föräldrarna. Denna händelse skildra i Luk. 2:21-24.  Den 6 januari firades trettondagen, även kallad heliga tre konungars dag. Man skrev även med krita på husdörrar och lagårdsdörrar de tre bokstäverna C M B med kors framför: +C+M+B för de tre kungarnas namn på latin - Caspar, Melchior och Balthasar. Ovanför kyrkporten inramades detta med det nya året, t ex: 19+C+M+B+85. Detta för att påminna om det goda som hänt och skydda mot det onda.

Den 6 augusti hade vi helg i Sverige, det var Kristi förklarings dag. Detta syfta på den händelse då Jesus tog med sig Petrus, Johannes och Jakob upp på ett berg där Jesus inför deras ögon genomgick en förvandelse till rent ljus.

Andra fester har fått flexibla datum, t ex Kristi himmelsfärds dag som brukar firas i början av maj månad, alltid på en torsdag.  Den syftar på att Jesus fyrtio dagar efter uppståndelsen tillbringade en tid med sin kyrka innan han lämnade den jordiska tillvaron för den himmelska och eviga. I Sverige var detta dock en av de viktigaste helgdagarna, "kronan bland årets dagar", slutpunkten på en hel serie händelser alltifrån födelse, undervisning, ångest, lidande, död och uppståndelse. Svenskarna gick också man ur huse. Så här skildras dagen från Stockholm:

"Det ligger stämning, oförliknelig stämning över tilldragelsen på Oljeberget. Och då nu lyckan vill, att vi fira dagen i maj, i spirande grönska, bland knopp och blom, så får den just detta vårligt ljuva över sig, som låter även oss känna oss färdiga att vika för vårt ursprungliga hems dragningskraft.

Ut, ut i naturens sköte, ut i skog och mark, ned i dalar och upp på bergshöjder det är lösen Kristi himmelsfärds dag för allt nordens folk. Och stockholmarna utgöra härvidlag intet undantag. Sättet att draga ut i naturen i tidig morgonstund Kristi himmelsfärds dag skulle t. o. m. kunna kallas specifikt stockholmska. Men så äro ock få stora städers invånare lika lyckliga som Stockholms uti att alldeles inpå knutarna äga de för sådant ändamål mest inbjudande platser." (http://runeberg.org/broarna/22.html)

Tre dagar efter himmelsfärdsfesten var "gångardagar" då prästen gick ut med sin församling vandrade ut över markerna och bad om Guds välsignelse över årets växt.

Den 25 januari firade Sverige  Pålsmäss, syftande på hur Paulus från Tarsus bländades av en vision i vilken Jesus frågar honom: "Varför förföljer du mig", varefter Paulus tror på sanningen i det kristna budskapet och blir den kanske viktigaste apologeten i den kristna historien.

Alla helgons dag firades den 1 november. Den infördes för att hedra alla helgon, kända och okända, och enligt Urban IV (påve 1216-1264) för att fylla ut några bristfälligheter i de troendes firande av helgonfester under året. Under den kristna yrkans första tid var de kristna vana att högtidlighålla årsdagen av dem som lidit martyrdöden för Kristi skull på den plats, där detta skett.

[30. Reflektion och värdering: Anser du att det är viktigt med helgdagar under året för att vila och begrunda de djupare frågorna i livet?]

MER OM DET KRISTNA GUDSBEGREPPET

Gud Fader

Gudsbegreppet i kristendomen har stora likheter med judendomens (liksom även med islams), och Gamla Testamentet övertogs från judendomen för att ingå i de kristna skrifternas kanon. Både judendomen och kristendomen är religioner som vördar en Skapare som visste vad han gjorde och valde att göra det - en Gud med förnuft och kärlek. Efter skapelsen såg Han att det var gott och uttalade sin kärlek till skapelsen. Både judendomen och kristendomen visar oss en Gud med intellekt vars egentliga namn är Sanning - i den meningen att Han ingjuter sanning i alla ting, alla naturlagar, all historia.

Gud har uppenbarat och betecknat sig själv (jag är den jag är), han har skapat allting, även människan, med vilken han ingått ett förbund; han har förkunnat sina bud för människorna och är historiens och rättvisans herre, inte en av polyteismens många gudar.

[31. Reflektion och värdering: Anser du att det borde vara samma Gud som judendom, kristendom och islam talar om?]
 

Men i motsats till judendomens Gud bekänner sig Gud Fader i Nya testamentet till Jesus Kristus som sin son (exempelvis i Matt 3:1 7, Mark 1:1 1, Luk 3:22). Sonen och Fadern sänder dessutom Gud som Helig Ande till jordens historia. Vid sin död på korset lägger den döende Jesus även sin ande i Faderns händer och vittnar med sin återuppståndelse om Fadern som livets gud. l synnerhet Johannesevangeliet och Paulus brev ägnas till stor del Guds självuppenbarande aspekt och ställer Gud Fader i direkt samband med det som sker med Jesus.

[32. Reflektion och värdering: Anser du att denna uppfattning om Jeus som den ende sonen till Gud är värdefull på olika sätt? Eller menar du som muslimerna att Gud inte kan ha någon son?]

Den kristna teologin har i första hand baserats på Gud som Fader. Med utgångspunkt i föreställningen om Gud Fader som var i begynnelsen har man gått vidare till Guds enhet i natur, det vill säga gudsbegreppets monoteistiska natur, men med Jesus Kristus och den Helige Ande som ytterligare två gudomliga personer. 

[33. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomen har en enda Gud? Eller är det tre? Tänker du på Gud som en Fader eller som tre personer, där Fadern är en av dem?]

Viktig är frågan om Guds kunskap (predestination) om allt skeende samt tanken om den gudomliga allmakten. Tidigt diskuterade man teodicéproblemet - det vill säga frågan om i vilken mån den gode allsmäktige Guden även kan betraktas som ansvarig för ondskan - har behandlats ur detta perspektiv. 

[34. Reflektion och värdering: Anser du att detta argument emot existensen av Gud är bra -  att Gud om han fanns och var god inte skulle tillåta någon form av ondska?]

Den personifierade ondskan uppträder som Guds skapelse i den fallne ängeln Lucifers gestalt men samtidigt så att säga som Guds medarbetare och vedersakare respektive rival vad gäller frälsningsordningen. Satan är i stånd att utöva inflytande på den mänskliga friheten och förföra människan att vända sig bort från Gud och utföra handlingar som är onda både i intentionen och i konsekvenser.

[35. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en ond personlig kraft som skulle kallas Satan? Kan du se något värdefullt i den föreställningen?]
 
 

Gudssonen (Jesus Kristus)

Innan vi övergår till att betrakta den historiske Jesus från Nasaret är det viktigt att klargöra Kristus gudomliga funktion. Jesus Kristus är kristendomens centrala nyckelgestalt Hans uppträdande står i omedelbart samband med skapelsens och människans frälsning. Med sin bergspredikan ger han sina anhängare en ny etik, en kärlekens religion, som både uppfyller och ersätter den gamla (judiska) lagreligionen.
 

Tron på Guds Sons verkliga människoblivande är den kristna trons särskilda kännetecken: "Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig 
gestalt är från Gud" (1 Joh 4:2). Detta är den kristna kyrkans glada övertygelse 
från begynnelsen, när hon besjunger "vår religions stora hemlighet": 
"Han uppenbarades som jordisk varelse" (1 Tim 3:16). 

Den fullständigt unika och enastående händelse som Guds sons  människoblivande är betyder inte att Jesus Kristus delvis är Gud och delvis är människa, heller inte att han är resultatet av en förvirrad blandning av gudomligt och mänskligt. Han blev verkligen människa 
och förblev verkligen Gud. 

[36. Reflektion och värdering: Anser du att Jesus kan vara Gud fast han var människa?]

Denna trossanning har kyrkan tvingats att 
försvara och klargöra under de första århundradena i kamp med de irrläror som förfalskade den. Under de första århundradena har man inte så mycket förnekat Kristi gudom som hans sanna mänsklighet (gnostisk doketism). Ända 
från apostolisk tid har den kristna tron betonat Guds Sons sanna människoblivande, "han som kom i mänsklig gestalt"," Men under 200-talet måste kyrkan, som samlats till ett kyrkomöte i Antiokia, hävda mot Paulus av Samosata att Jesus Kristus är Guds Son enligt sin natur och inte därför att han blivit antagen som sådan. 

Det första ekumeniska konciliet i Nicea år 325 uttalade i sin trosbekännelse att 
Guds Son är "född och icke skapad, av samma väsen (homoousios) som Fadern" och fördömde Arius som påstod att "Guds Son skapats ur intet" och "var av annat väsen än Fadern".

Den nestorianska irrläran såg Kristus som en mänsklig person förenad med Guds Sons gudomliga person. Mot denna lära bekände 
Kyrillos av Alexandria och det tredje ekumeniska konciliet i Efesos år 431 att "Ordet förenade med sin person en kropp som var försedd med en förnuftig själ och blev människa". 

Kristi mänskliga natur har inget annat subjekt än Guds Sons gudomliga person som har antagit denna mänskliga natur och gjort den till sin egen från och med hans tillblivelse i moderlivet. Därför förkunnade konciliet i Efesos år 431 att Maria verkligen blev Guds Moder genom Guds Sons mänskliga tillblivelse i hennes sköte: Maria kallas "Guds Moder inte därför att Guds Ord skulle ha tagit sin gudomliga natur från henne, utan därför att han från henne tog den heliga kropp som var utrustad 
med en förnuftig själ; förenad med denna kropp i sin person föddes Ordet som människa"." 

Monofysiterna påstod att den mänskliga naturen i Kristus upphörde att existera som mänsklig natur när den antogs av hans gudomliga person som Guds Son. Ställd mot denna heresi (felaktiga lära) bekände det fjärde ekumeniska konciliet i Kalcedon år 451: 

"I de heliga fädernas efterföljd lär vi enstämmigt att man skall bekänna en och samme Son, vår Herre Jesus Kristus, fullkomlig i sin gudom och fullkomlig i sin mänsklighet, som består av en förnuftig själ och en kropp. Till sin gudom är han av ett och samma väsen som Fadern, och till sin mänsklighet är han av ett och samma väsen som vi, "lik oss i allt utom i synd" (Heb 4:15). Han föddes av Fadern före all tid, och i dessa yttersta dagar för oss och för vår frälsnings skull föddes han när det gäller hans mänsklighet av Jungfrun Maria.

Det är en och samme Kristus, Guds ende Son, som vi skall erkänna är till i två naturer, utan sammanblandning, utan förändring, utan uppsplittring och utan uppdelning. Skillnaden mellan naturerna upphävs alls inte genom att de förenas med varandra, utan snarare upprätthålls 
särdragen i varje natur i en enda person och i ett enda väsen." (Konciliet i Kalcedon: DS 301-302)

Efter konciliet i Kalcedon gjorde vissa teologer Kristi mänskliga natur till ett personligt subjekt. Det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 553 uttalade mot dem: "Det finns bara ett enda 
väsen (eller en enda person); som är vår Herre Jesus Kristus, en i Treenigheten". Allt i Kristi mänsklighet bör tillskrivas hans gudomliga person som sitt egentliga subjekt," inte bara hans undergärningar utan också hans lidande" och till med döden: "Den som med sin kropp blev korsfäst, vår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre och En i den heliga Treenigheten".9' [254; 616]

Kyrkan bekänner alltså att Jesus oskiljaktigt är sann Gud och sann människa. 

Med sin död och återuppståndelse ställer han sig till svars för människornas synder, vilket gör honom till en 'ny Adam' eller 'siste Adam'. Singulariteten, det enastående, i detta frälsningsskeende utgör själva kärnan i den kristna historieuppfattningen. Vid sidan av rationella och historiska drag (Jesus som karismatisk lekmannapredikant) uppvisar kristologin även en rad i högsta grad spekulativa, messianska och asketiska element.

[37. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något rimligt och värdefullt i uppfattningen att Jesus dog för våra synder så att han befriar oss från dem?]

Jesus anspråk på att förbereda mänskligheten på ett kommande gudsrike präglat av nåd och rättvisa ('Mitt rike är icke av denna världen'; Joh I 8:36) representerade till en början en besvikelse för tidens många företrädare för en mer politiskt färgad messianism, som väntade på en kommande kung av Davids ätt.Tiderna var oroliga och det judiska tankeklimatet likaså. Den uråldriga judiska föreställningen om en kommande Messias förknippades i den tidigaste kristendomen med Jesus (fysiska) återuppståndelse från de döda och ledde inom den första kristna församlingen till en apokalyptisk tro på ett snart annalkande gudsrike, som visade sig vara livaktig en längre tid framöver.

[38. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i föreställningen om ett kommande gudsrike?]

Jesu död på korset ledde till en föreställning om människosonen som 'Guds lidande soldat, respektive 'Guds lidande son', vilka går tillbaka på gammaltestamentliga judiska föreställningar om den lidande rättfärdiga (Hiob). Redan de tidigaste kristna valde korset som symbol för sin tro och förvandlade därmed det plågsamma avrättningsredskapet till ett 'segertecken'. Med tillbedjan av korset och korsfästelsescenen uppstod tidigt vördnaden kring gudsmodern Maria som gudsföderska' och senare den 'smärtlidande modern', vilket ledde till Rosenkransen som meditationsform under medeltiden.

[39. Reflektion och värdering: Anser du att Maria är verklig historisk person? Eller kan hon vara en värdefull symbol? Vilka känslor kan du förbinda med Maria? Störs du av Maria-statyerna i alla våra medeltida kyrkor och i julkrubborna?]

l denna kult ingick även uråldriga orientaliska föreställningar om modergudinnan och mysteriekultens rituella renhet vilket kan tolkas som det kvinnliga elementets emancipation inom det manligt orienterade kristna gudsbegreppet inte minst i förbindelsen med den himmelska visheten (Sophia).

 

Den Helige Ande

Av de tre entiteter som ingår i den enda guden är kanske den Helige Ande den mest svårgripbara. Den framträder för människan som verksam kraft, kärlekens och intellektets kraft. Både för den katolska läran om Fadern och Sonen (filioque) och den ortodoxa läran om Fadern ensam uppfattas den Helige Ande som det skapande elementet i de troendes och kyrkans liv. Den helige Ande leder den intellektuella reflektionen i bearbetandet av läran. Den Helige Ande instiftar ordning och tradition, men har samtidigt även revolutionär verkan, som gör uppror mot tyrannisk överhet av både kyrklig och politisk art.

[40. Reflektion och värdering: Anser du att föreställningen om den helige Ande är begriplig?]

Dess levande och 'livgivande ande' (Paulus) gör sig för första gången märkbar i pingstundret då de förtvivlade lärjungarna efter Kristi Himmelsfärd uppfylls av den Helige Ande och därefter bryter upp för att förkunna evangeliet. Denna händelse betraktas som utgångspunkten för kyrkans historia. Kyrkans idé baseras på den Helige Ande, den Helige Ande utgör det centrala elementet både i sakramentens kraft och kyrkoutvecklingens kontinuitet.

Andens revolutionära element visade sig i första hand i de kristna karismatiska ledarnas verksamhet, från Joakim av Fiore och de radikala franciskanpersonligheterna från Franciskus själv över Savonarola och Thomas Müntzer till alla de senare reformatorer och helgon som åberopade sig på dess kraft. Alla uppfattar de den Helige Andes uppenbarelse som en historisk utveckling i kyrkan. Anden är hjälparen som får kyrkan att tala sanning. Anden har alltid talat genom profeterna i GT och är en karismatisk förlängning av det judiska profetskapet och som ger kontinuitet åt den kristna historien - ibland genom ideologiska strider, ibland genom etiska kontroverser. De stora kristna kyrkorna är i dag splittrade angående den Helige Andes väg vad gäller 
t ex rätten att avsiktligt döda foster, avsiktligt döda sjuka, upplösa äktenskapets heterosexuella karaktär mm.

[41. Reflektion och värdering: Hur tolkar du andens kraft? Vad handlar det om enligt din uppfattning? Tog du emot den Helige Ande när du konfirmerades?]
 
 

Den gudomliga treenigheten: Spekulation och dogm

Redan de tidigaste trosbekännelserna i Nya testamentet nämner treenigheten Fadern, Sonen och den Helige Ande (exempelvis Matt 28:1 9, Kor I 3:1 3, Rom 1:3, utan att Guds enhet uttryckligen uttalas. Den muntliga undervisningen i den första kyrkan lärde treenigheten som en självklar kärna i tron. I den text som senare blev  kallad Nya testamentet finns följaktligen ännu inte någon uttrycklig lära om den ende Guden i tre gestalter, men de nytestamentliga utsagorna om uppenbarelseskeendet pekar alla i denna riktning och formuleras därför som uppenbarelse - direkt uttalad av den Helige Ande i Kristi Kyrka.

Jesu död på korset tolkad som ställföreträdande lidande och offer (passion) för människornas synder, står som befriande och därmed även glatt  budskap i centrum för den kristna läran. Från den sista gemensamma måltiden tillsammans med lärjungarna (nattvarden) och via bespottelse, domen för hädelse samt korsbärandet utmynnar passionsvägen i den kvalfulla ensamheten på korset och framställer människosonen i den djupaste mänsklighet. Gud blev människa för att vi ska få del av gudomlighet. Insikten om vad döden på korset egentligen är och dess centrala betydelse för den kristna tron bildar en av utgångspunkterna för kristendomen. 

[42. Reflektion och värdering: Anser du att Jesus död för länge sedan kan ha någon betydelse för människan idag? Hur i så fall?]

Tron på Jesu återuppståndelse efter gravsättningen utgjorde för den tidiga  kristendomen det främsta beviset för vissheten att Jesus från Nasaret som gudssonen i mänsklig gestalt verkligen var den Messias som redan det Gamla testamentets profeter förkunnat Guds rike på jorden hade han visserligen inte upprättat men med sin seger över döden hade Jesus för de människor som trodde på honom etablerat en motvikt till jordelivets livsångest och dödsskräck. 

[43. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomen fungerat lika bra utan Jesus uppståndelse från döden?]

De många försök som gjordes att finna naturliga förklaringar till likets försvinnande förmådde inte påverka denna tro, även om de bidrog till att utsmycka legenderna om Jesu död ytterligare, exempelvis vad gäller vakan vid graven. Segern över döden och därmed över naturlagarnas makt över människorna gav Kristus allmakten hos en herre över tid och rum, natur och psyke. Detta är Christos Pantokrator, viktig inte minst för de de keltiska ortodoxa som tidigt fanns på Irland och Nordvästeuropa, samt för  de ortodoxa kristna i den kristna orienten där kosmos uppfattas som en övernaturlig liturgi, den egentliga kyrkan i materiell gestalt. 

[44. Reflektion och värdering: Anser du att Jesus som den store mäktige Guden Pantokrator känns främmande? Tänker du hellre på honom som en människa eller profet?]

Gud uppenbarar sig som Ande genom Kristus. Den tidiga judekristendomen inbegrep ännu inte någon explicit treenighetslära. De senare formuleringarna av treenighetsdogmen omfattade vid sidan av Paulus tankegångar även grekisk-hellenistiska spekulationer, framför allt av nyplatonska tänkare som Plotinos och Proklos. Frågor av denna art gjordes hos de tidiga kyrkofäderna till föremål för komplexa och ofta kontroversiella utläggningar, i första hand vad gäller den ställning som bör tillmätas Jesus Kristus. Var han att betrakta som Gud eller snarare som halvgud, och representerade hans gudomlighet inte djupast sett ett hot mot Faderns enhet och transcendens?

Adoptianerna utgick exempelvis från att Jesus ursprungligen endast var en extraordinär människa, som i samband med sitt dop 'adopterats' av Gud. En av den unga kristna kyrkans avgörande diskussioner utlöstes av arianerna. Presbyterianen Arius hävdade att Jesus inte var att betrakta som väsensidentisk med Gud, utan endast som väsensliknande (homoiousios). l motsättning till denna tes etablerades efter segdragna strider den kristna dogmen om Sonens väsensidentitet (homoousios) med Fadern. Monofysiternas uppfattning om Jesus Kristus enda, gudomliga natur besegrades på 600-talet på liknande sätt av dogmen om tvånatursläran.

[45. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att se Jesus som en halvgud? Eller åtminstone inte lika mycket Gud som Fadern, Skaparen?]
 

Kyrkomötet i Nicea 325 under kejsar Konstantins ledning blev av avgörande betydelse för framväxten av en ekumeniskt färgad trosbekännelse som skulle vara bindande för alla regionala kyrkor. Därmed var grunden för den kristna kyrkan som statskyrka lagd. Samtidigt medförde den unga kyrkans övergång till statskyrka (392) en allt mer utpräglad intolerans gentemot oliktänkande, och statsmaktens roll i de teologiska diskussionerna tilltog avsevärt.

Kyrkomötet i Konstantinopel (381) formulerade för första gången den kristna treenighetsdogmen och den
niceanska-konstantinopelska trosbekännelse som i princip gäller än i dag. Vid upprepade tillfällen under de följande århundradena blossade dock häftiga kontroverser beträffande olika punkter i treenighetsläran upp. Den latinske kyrkofadern Augustinus (354-430) kan betraktas som en av de viktigaste källorna vad gäller formuleringen av dagens treenighetslära i det han placerade den gudomliga treenigheten i centrum för den kristna läran.
 
 

Frihet synd och nåd

Den grundläggande tesen för kristendomen, utgörs av utsagan att Gud skapade människan till sin avbild (1 Mos 1:27). Gud känner följaktligen igen sig själv som en avbild i människan. 

Ur denna avbildaspekt följer i första hand tre huvudtankar:
a) människan är ett kreatur bland andra, och därmed fullständigt beroende av Gud samt 
b) människan besitter genom sin avbildkaraktär en utvaldhet som gör henne förmer än alla andra varelser i skapelsen. Människan har ande (själ) och kropp, vilka i det judiska arvet ännu uppfattades som en enhet eller åtminstone ett förbund. Därför måste också himmelriket åter ge oss förnyad kropp och själ i en enhet.
c) människan strävar alltid efter mera kunskap där alla sidor av det mänskliga livet integreras - under medeltiden fann många en syntes mellan förnuft och kristen tro som torde har varit den ideala uttrycket för avbildstanken

[46. Reflektion och värdering: Anser du att du har en själ som kan vara skild från din kropp?]

Det grekisk-hellenistiska tänkandets inflytande i första hand på Paulus och kyrkofäderna ledde dock till en viss dualism mellan kropp och själ. Det beror på det grekiska tänkandet kring förnuftet som motsats till känslorna. Känslorna måste kontrolleras av förnuftet, annars löper de amok. Detta tänkande är främmande för Jesus och den tidiga kristendomen.

[47. Reflektion och värdering: Anser du att grekerna har rätt i sin inställning till förnuft och känsla?]

Trots bejakandet av Guds anteciperande kunskap och förutbestämmelse av allt som sker betonar kristendomen människans frihet. Människan är följaktligen fri att vända sig bort från Gud, och denna förmåga har lett till att syndfrågan kommit att inta en i högsta grad betydelsefull roll i kristendomens etik och dogmatik. Synd betyder egentligen att "missa målet" och målet är i det här fallet valet av Gud som centrum i sitt liv. En ständigt pågående rening eller "städning" av vår andliga inställning gör att vi även efter döden får tillfälle till rening och befrielse i den sk skärselden - något som avvisades av Calvin och Luther i den tyska reformationen. 

Som den enda av de stora monoteistiska världsreligionerna etablerar den romerska kristendomen ett direkt samband mellan världens ondska sedan Adams och Evas syndafall i paradiset med föreställningen om människans 'arvsynd', som i sin tur korresponderar med Jesus Kristus frälsarroll som den 'siste Adam'. Oordning, ondska och lidande uppstår i världen som ett resultat av människans missbruk av sin frihet. Genom arvsynden är alla människor och hela världen i behov av frälsning - därför betraktas Jesus Kristus frälsargärning i mänsklig gestalt (inkarnation) likaså som giltig för alla människor. 

[48. Reflektion och värdering: Anser du att det är en rimlig tanke att Jesus är alla människor frälsare, oavsett kultur och religion?]

Men människans frihet är i kristendomen även förutsättningen för den mänskliga kärleken: l bergspredikan uppfordras människan att älska sin nästa som sig själv och göra gott mot sina medmänniskor, förlåta och försona sig med dem, eftersom man kan möta Kristus själv i varje medmänniska: 'Det ni har gjort mot den yngsta av mina bröder har ni gjort mot mig.'

[49. Reflektion och värdering: Anser du att det ligger något värdefullt i att möta Kristus i varje människa?]

Eftersom kristendomen ursprungligen inte hade någon dualism mellan kropp och själ har återuppståndelsetanken även en materiell aspekt eftersom kristendomen inte bara tror på själens odödlighet, utan även på människans fysiska återuppståndelse. Föreställningen om Guds inkarnation i mänsklig gestalt och Jesu personlighet förlänar den individuella människans personliga egenart i hennes kroppsliga och andliga aspekter en unik ställning, som på ett avgörande sätt kommit att prägla Västerlandets subjekt- och individualitetsbegrepp.

[50. Reflektion och värdering: Anser du att denna människosyn ligger bakom  Europas och Nordamerikas ojämförliga framgångar både på det sociala, ekonomiska och materiella planet i jämförelse med övriga världen?]

Kristendomen förpliktar till universell kärlekskapacitet bland människorna som individens väg till fullkomning. Den kristna föreställningen om utvaldhet uppvisar stora likheter med den judiska och övertogs även till stor del från den äldre judendomen, och liksom i judendomen är denna föreställning om utvaldhet kopplad till en tolkning av historien som frälsningshistoria. Kristi offerdöd betraktas som förutsättningen för människans frälsning. Kristus är sanningen och vägen. I den romerska kulturen - som i många stycken var relativistisk och menade att flera vägar och flera religioner behövs vid sidan av varandra - blev kristendomen känd som den "enda vägen". De kristna blev kända som"antistites veritatis" - den enda sanningens förkämpar. Mot relativismen satte de kristna läran om de två vägarna (jfr. Matt 7:13). De andra religionerna var inga pluralistiska alternativ utan kunde sammanfattas i en enda väg: den breda. Mot denna breda väg som ledde till förintelse satte de kristna den smala vägen - Jesu väg. Samma lära finns i dagens kristendom och den kulturella relativismen, som blivit populär på 1900-talet, är fortfarande den stora fienden när det gäller värderingen av kulturer och tankeströmningar.

[51. Reflektion och värdering: Anser du att det ligger ett värde i att se sig som utvald?]

För kyrkans del utgör rättrogenhet en förutsättning för frälsningen. l den protestantiska kristendomen är tron starkt kopplad till den syndaförlåtande gudomliga nåden, medan den katolska kristendomen visserligen betraktar den gudomliga nåden som en viktig förutsättning för frälsning, men menar att människan både kan och ska bidra och medverka till sin egen frälsning med hjälp av vilja till kärlek, utbildning, bön och arbete - en gammal regel är: ora et labora, bed och arbeta! Enligt protestantiska synsätt förmår människan ingenting utan den gudomliga nåden, vilket gör henne helt utlämnad åt Guds nåd. Arvsynden finns ständigt kvar så länge vi lever på jorden. Den katolska kyrkan ser människan mer som en medarbetare till Kristus, att vara "jordens salt" och dopet befriar från arvsynden även om dess verkningar finns kvar i världen och i kroppen. 

[52. Reflektion och värdering: Vilken människosyn anser du vara rimligast ?]

Det är dock viktigt att framhålla att tolkningen av hur de praktiska konsekvenserna av detta synsätt bör se ut varierar starkt mellan de olika protestantiska kyrkorna som år 2000 var över 30 000 till antalet. Medan Luther låter människan behålla sin självständighet, är hon enligt Calvin på grund av sin 'dubbla predestination' (både till frälsning och fördömelse) inte i stånd att på avgörande sätt påverka sitt förutbestämda ode.
 
 

De yttersta tingen - eskatologin

Den kommande världens liv är centralt i det kristna livet. Vi fortsätter leva som den person vi är men i förhärligad form, något vi inte kan förstå ännu. Vi behåller vårt kön och våra relationer till andra som vi byggt upp, där det centrala är den kärlek vi förmår hålla levande. I sin egenskap av rättvis domare dömer Gud över människornas gärningar, belönar de rättfärdiga och bestraffar de syndiga. Den slutgiltiga avräkningen för de gärningar som begåtts under levnadstiden äger rum först sedan människan lämnat jordelivet. De rättfärdiga uppgår i det eviga livet. 

[53. Reflektion och värdering: Vilken effekt på vår sätt att leva tror du denna förväntan skapar?]
 

Nya testamentet förmedlar dock endast ytterst sparsamma uppgifter om hur detta paradis är beskaffat. Saligheten är att stå ansikte mot ansikte med Gud med en egen förhärligad kropp, att sitta till bords med Herren och att härska med Gud från evighet till evighet (Matt I 9:28). Villkoren för denna lyckliga händelse är: födelse, dop, ett kristet liv med deltagande i kyrkans nådemedel och ett tillstånd av nåd när vi dör. Kyrkan betonar att de människor som dött i dödsynd utan ånger kommer till ett tillstånd som benämns helvetet. Deras straff är av tredubbel natur, nämligen förlusten av Guds anblick, den fysiska smärtan och det egna samvetets ständiga självanklagelser. Läran om helvetesstraffens evighet är inte oomstridd i den kristna teologin. I vissa liberala kretsar anses helvetet stå i motsägelse till tesen om Guds godhet som gäller alla levande utan undatag. Katolska kyrkan betonar att en person medvetet ska ta avstånd från den kristna sanningen, trots att han eller hon vet att den är giltig, för att helvetet ska inträda. 

[54. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i uppfattningen om ett helvete? Vilken verkan får denna tro på människor?]

Uppståndelsen från de döda är - liksom för Jesus Kristus - av kroppslig natur; den återuppståndna kroppen uppfattas som felfri och oförgänglig - förhärligad. Tidpunkten för Yttersta domen och uppståndelsen var länge föremål för seglivade dispyter och diskussioner. Framför allt de många sk kiliastiska och millennariska grupperingarna, det vill säga anhängarna av läran om det (i biblisk mening) tusenåriga riket, framlade ytterst invecklade beräkningar, som blandades med otålig och emellanåt även revolutionär frälsningsiver. Dessa grupper upplevde en storhetstid vid slutet av medeltiden och början av nya tiden och stod praktiskt taget alltid i opposition till den officiella kyrkan, som i regel även utsatte dem för svåra förföljelser. Flera av dessa grupperingar ingick även i reformationsrörelsen. Idag finns de i den protestantiska floran i bl a Nordamerika, ett ex. är den s.k. "Left Behind" - trenden.

[55. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i uppfattningen om en kroppslig uppståndelse för var och en, där man behåller sitt kön och sin identitet?]
 

Eftersom gudssonens jordiska framträdande mot förväntan inte ledde till det rättvisa gudsrikets inträdande på jorden förlades föreställningen om en yttersta dom över människornas gärningar och tankar till en transcendent sfär vid slutet av den jordiska tidsåldern. Den kommande yttersta domen måste i föreställningens form alltid vara närvarande som korrektiv (en norm att korrigera det personliga, sociala och politiska beteendet i världen med) i människornas tankar.

[56. Reflektion och värdering: Anser du att den kommande domen kan fungera bra som en norm för människor?]
 
 
 

JESUS OCH DEN KRISTNA URKYRKAN

Den historiske Jesus

l uppgifterna om Jesu liv blandas de historiska elementen med legendariska-förklarande komponenter. Jesus historiska existens är allmänt sett i princip obestridd, men icke-kristna källor (judendom, antika källor, islam) bestrider hans gudomlighet. 

Källorna för vår kunskap om Jesu liv kan delas in i huvudsakligen två kategorier, å ena sidan de fyra evangelierna och å andra sidan de apokryfiska skrifter kyrkan senare uteslöt ur Nya testamentet. De senare utgörs till största del av skildringar av Jesu barndom. De tre första evangelierna (Matteus, Markus och lukas) kallas på grund av sina stora inbördes likheter synoptikena och representerar en mer biografisk-historisk inriktning. 

Evangeliernas urtexter utgjordes förmodligen av arameiska skrifter, vilka fick sin nuvarande form i grekisk omarbetning. Det tidsmässigt något yngre Johannesevangeliet förmedlar en etiskt förklarad framställning av Jesu liv, fördjupad med metafysiska och frälsningshistoriska beskrivningar. Källorna härstammar förmodligen från Jesus direkta omgivning, Johannes var en av Jesu lärjungar, liksom Matteus.

Jesus (namnet är en förkortad version av Josua, egentligen Jehosua, 'Guds räddning') var timmermannen Josefs och hans hustrus Marias äldste son. Föräldrarna levde i Nasaret i Galiléen, men Matteus och Lukas låter Jesus härstamma från Betlehem i stället för att Mikas profetia från Gamla testamentet skall gå i uppfyllelse. Tidpunkten för hans historiska födelse var länge ytterst omstridd, men i dag brukar den förläggas till strax före vår tideräknings början, någon gång mellan 6 och 3 år f Kr. 

Till en början utövade Jesus förmodligen sin fars timmermansyrke eller byggnadsarbetare, men hans ovanliga begåvning och egenskaper framhävs redan i berättelserna om den tolvåriga Jesus i templet (Luk 2:42M.

Johannes Döparen betraktas som Jesus direkte föregångare och hänvisar även till denne, och det var även han som förrättade Jesu dop i floden Jordan. Sedan Johannes Döparen fängslats (han avrättades senare på order av tetrarken Herodes) återvände Jesus till Galileen. Enligt Lukas var han trettio är gammal när han upptog sin offentliga verksamhet (Luk 2:23), som allt som allt endast varade mellan ett och tre år. Tillsammans med sina lärjungar drog Jesus omkring som vandrande lekmannapredikant helade sjuka och understöddes frikostigt av sina anhängare, Jesus var med andra ord inte någon väddsfränvänd asket.

Jesus livsföring och religiösa budskap blev snart föremål för de traditionella fariséernas och skriftlärdas misstro och uttalade fientlighet De fruktade hans växande skara anhängare och utnyttjade Jesu närvaro i Jerusalem till att låta häkta honom och anklaga honom för hädelse (Mark I 4:64), för att slutligen låta korsfästa honom efter att ha inhämtat formellt godkännande från Pontius Pilatus, den romerske prokuratorn som tjänstgjorde i Jerusalem under åren 26-36 e Kr. Medan Jesus genomled sin kvalfulla död inträdde en solförmörkelse i landet vilket lett till att den 3:e april är 33 beräknats som hans sannolika dödsdag. 

Jesus var en folkets man som predikade med ett enkelt och klart men ytterst bildrikt språk och i första hand använde sig av liknelser hämtade från sina åhörares bonde- och hantverksmiljö. Han relativiserade de skriftlärdas betydelse och predikade ett praktiskt och handlingsorienterat evangelium med kärleken till nästan som centralt budskap, utlovade det kommande gudsriket och bemötte sina motståndare och icke-troende med en blandning av mildhet och hotelser om en framtida straffdom.

[57. Reflektion och värdering: Hur tänker du dig Jesus - en enkel hantverkare eller en djup filosof?]
 
 

Bergspredikan

Bergspredikan utgör grunden för den kristna etiken och därmed även för den kristna läran i stort eftersom Jesus inte i första hand krävde insikt av sina anhängare utan efterföljd. Den handlingsorienterade etiken gör kristendomen till livsform och livsväg.

[58. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomen bygger på handling? Inte i första hand insikt eller tro?]

Bergspredikan förmedlas av Matteus och Lukas. Den framställs i korta, pregnanta uttalanden, förmodligen en förkortning av en mycket längre undervisning. Hela Bergspredikan handlar om den förändring som det kristna livet innebär - metanoia. Den börjar med vilka regler som gäller i Guds Rike: att vara fattig, att vara tålmodig, att vara hungrig för rättvisa, att kunna sörja, att vara full av medkänsla, att vara renhjärtad, att älska friden och vara fridskapare, att bli förföljd för rättvisans skulle och för Jesus skull. 

Lönen för dessa dygders skull kommer huvudsakligen i den kommande världen, det går knappast att göra en världslig konsekvensetik av detta program. Åhörarna torde ha insett att inte bara yttre handlingar efterfrågas utan ett inre tillstånd som kräver vida mer än den tidigare traditionen gjort, det är en radikalisering av GT.
Därmed appellerar den inte primärt till människans förstånd och intellektuella kapacitet utan snarare till hennes känslor och generositet. 

[59. Reflektion och värdering: Anser du att kärleksfullhet och generositet är det mest värdefulla i kristendomen?]

Jesus uppfordrar till ett radikalt avståndstagande från all makt- och våldsutövning, även om det sker i nödvärn. Bergspredikan kan i den meningen betecknas som kristendomens största utmaning även för den egna trosgemenskapen. 

[60. Reflektion och värdering: Anser du att en kristen aldrig ska ta till vapen eller använda våld? Är pacifismen den logiska följden av kristendom?]

Från kyrklig sida har man även vid upprepade tillfällen i historien försökt dämpa bergspredikans innehåll eller omtolka det i politiskt opportun riktning. Kärleken definieras enligt bergspredikan som lagens uppfyllelse och dess ideal framställs kompromisslöst i den gamla lagens ställe. Kärlekens ideal både uppfyller och upphäver därmed den dittills gällande lagen.
 
 
 

Den Heliga skrift

Den kanon som kyrkan ställt samman för den kristna tron, den Heliga skrift omfattar Gamla testamentets böcker, det vill säga de fyra evangelierna Matteus, Markus, Lukas (med Apostlagär- ningarna) och Johannes, samt 21 apostlabrev (13 av Paulus, 2 av Petrus, 3 av Johannes, 1 till hebreerna, 1 av Jakob och I av Judas) och slutligen Johannes uppenbarelse (apokalyps).

Johannes uppenbarelse (Apokalypsen), den grundläggande texten för alla kristna messianska grupperingar, är starkt influerad av den gammaltestamentliga apokalypsen, det vill säga Daniels bok. Budskapets centrala kärna utgörs av föreställningen att sedeslöshet, orättvisor, krig, farsoter och allmänt sönderfall när en höjdpunkt i Antikrist den fasansfulla undergångstid som föregår det kommande gudsrikets inträdande. Den gudomliga rättvisans rike markerar på så sätt en i varje hänseende ny tid när det väl inträder. Med Kristi återkomst som gudsrikets förebud når tiden sin fullbordan. Johannesapokalypsen utgår ifrån att den Yttersta domen och de dödas återuppståndelse inte kommer att inträffa förrän efter det tusenåriga rikets tid, då endast de privilegierade troende kommer att härska tillsammans med Kristus.

[61. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något som kan kallas Antikrist?]

Medan protestanterna uppfattar Bibeln som den enda verkliga källan till tron ser den katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan skrifterna som en del av kyrkans undervisning, men inte den första och inte den enda. När Petrus gjordes till första biskop var det fråga om en muntlig undervisning, inte en skriftlig. I kyrkan verkar sedan den Helige Ande när texterna skrivs och väljs ut till kanoniska. Detta bildar den traderade traditionen som en obruten kedja av gudomliga uppenbarade läror som ytterst går tillbaka till Gud själv och därför besitter absolut auktoritet som inte medger fri tolkning. 

[62. Reflektion och värdering: Anser du att Bibeln borde få tolkas helt fritt av var och en? Eller tror du att den kristna kyrkan genom den Helige Ande vet mer om en riktig tolkning?]
 

Följaktligen betraktas även dogmer, kyrkofädernas läror, konciliernas beslut och så vidare som i lika hög grad absolut bindande 'trosregler' för de troende. De främsta symbolerna för denna tro anses utgöras av de tidiga konciliernas trosbekännelser.
 
 

Om den tidiga kristendomen och apostlarna Petrus och Paulus
 

Jesus frälsargärning inföll i en tid präglad av stor religiös oro och kiliastiska  (apokalyptiska) förväntansstämningar. Korsfästelsen, återuppståndelsen och Kristi himmelsfärd gav upphov till stor oro och förvirring bland de tolv lärjungarna och den lilla kristna urförsamlingen, som bestod av människor från olika judiska grupperingar i de lägre samhällsskikten. Till en början emotsåg de bävande den yttersta dagens inträdande och den omedelbart förestående apokalypsen som förväntades följa efter denna. 

Enligt apostlaberättelsernas skildringar uppfylldes dock apostlarna därefter i samband med pingstundret av den Helige Ande, som konstituerade den messianska församlingen kring Jesu läror som centralt element. Lukas förmedlar en idealföreställning om den första församlingen vad gäller dess praktiserade egendomsgemenskap och ömsesidiga hjälp. 

[63. Reflektion och värdering: Anser du att det hör till kristendomen att ha egendomsgemenskap, alltså en sorts kommunism?]

Dessa så kallade judekristna hade sina rötter i den gammaljudiska messiastron, men skilde sig från denna genom kristologin och initiationsriten i dopets form. Församlingen hölls samman framför allt i den gemensamma måltiden med frambärandet av vin och bröd för enheten med Jesus Kristus, och som åminnelse av den sista nattvarden innan han häktades. Vid sidan av dopet blev denna kommunion, denna nattvard, till den tidiga kristendomens centrala grundsymbol. 

[64. Reflektion och värdering: Anser du att den kristne rent faktiskt förenas med Kristus i kommunionen? Eller är det bara symboliskt?]

Pingstundret som slutligen föranledde lärjungarna att dra ut som apostlar och predika evangeliet i alla länder betraktas i dag som den nuvarande kristna kyrkans egentliga grundande som trosgemenskap och församling. Men dess struktur var till en början av ytterst provisorisk och lokal karaktär utan varken hierarki eller överordnad centralkyrka. Ingenting i Jesu budskap antyder någon fast organisation.
 

[65. Reflektion och värdering: Hur anser du att man kan motivera den kommande kyrkliga organisationen av kristendomen?]

Centralgestalterna i denna första kristna kyrka utgjordes av apostlarna Petrus och Paulus. Simon Petrus framträdde redan under Jesu levnad som lärjungarnas talesman, var vid sidan av kvinnorna det första vittnet till Jesu återuppståndelse och betecknas av Matteus (dock förmodligen inte av Jesus själv) som den 'klippa' på vilken Jesus ämnar bygga sin församling (Matt 16:17-1 9). Men Petrus understödde Paulus i hans uppfattning om hednamissionens nödvändighet, missionerade själv bland judarna och begav sig slutligen till Rom, där han dog martyrdöden under kejsar Nero, troligen år 64. 

Den historiska framställningen av Petrus som 'klippan' för Jesu kyrka kom att bilda grundvalen till påvens anspråk på överhöghet inom kyrkan i hans egenskap av biskop av Rom och därmed Petrus efterföljare. Men till en början förblev Jerusalem den kristna kyrkans moderförsamling, i vilken aposteln Jakob, Jesus bror, kom att överta den ledande rollen. Även han dog martyrdöden.

[66. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att påven har Petri ämbete även idag?]
 

Petrus

Enligt Nya testamentet spelade Petrus en central roll i kretsen av Jesu lärjungar och fungerade som den första ledaren
för den kristna urkyrkan i Jerusalem. Därför framställs han i regel som den äldste bland lärjungarna och betecknas som den 'klippa' på vilken Jesus skall bygga sin församling (Matt 1 6:1 8). Eftersom Petrus dog martyrdöden 64 i Rom baserade de senare biskoparna av Rom sina anspråk på absolut övermakt inom kyrkans hierarkiska organisation på sin egenskap av efterföljare på 'Petri stol'. Kravet på påvens primat över hela kristenheten stöddes dessutom på Jesu ord 'Jag skall giva dig himmelrikets nycklar, allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen' (Matt 1 6:1 9). Den teologiska och politiska striden om det romerska primatet ledde 1054 till den slutgiltiga schism som delade kyrkan i en romersk-katolsk och en grekisk-ortodox del.
 

Den senmedeltida mystiken ledde sedan 1300-talet inte bara till en intensifiering av den individuella fromheten, utan även till en mer differentierad utformning av Mariakulten. Uppmaningen till medli-
dande fick ett av sina mest övertygande och mest spridda uttryck i pietamotivet (italienska för innerlig känsla, medlidande), det vill säga avbildningen av den sörjande Maria med den döde Kristus i
knät efter nedtagningen från korset. Följaktligen överfördes föreställningen om den absoluta smärtan från den korsfäste till den korsfästes moder, inklusive gudsmoderns himmelsfärd, kröning och upphöjande till gud. Maria fick på så vis framförallt i den enkla och folkliga tron en ställning som undergörande, barmhärtig himmelsgudinna.

De kristna martyrerna och deras lidande och död gjordes till föremål för otaliga legender. Man uppförde vallfartskyrkor över deras gravar och bad till dem vid vissa bestämda tillfällen om hjälp och bistånd. Den romerske officeren Sebastian som sköts till döds med otaliga pilar åtnjöt vid flera tillfällen i historien speciell popularitet. Han tillbads som korsfararnas och skrånas skyddshelgon under högmedeltiden och fungerade sedan I 300-talet som skyddshelgon mot pesten och dess härjningar i medeltidens Europa. Åkallandet av Sebastian skall ha avvärjt en pestepidemi på 600-talet i Rom. Hans attribut, pilen, blev på många håll en symbol för pesten. 

Under renässansen behandlades Sebastiantemat av flera konstnärer, därför att motivet med den nakne mansfiguren som står fjättrad vid en trädstam representerade en möjlighet att utföra en aktstudie, vilket hörde till undantagen i den kristna ikonografin.
 

Paulus

Den teologiskt sett mest intressanta gestalten i den första kristna församlingen utgörs av aposteln Paulus. Den före detta kristenförföljaren Saulus som genom sin upplevelse på vägen till och i Damaskus omvändes till kristendomen och därmed blir till Paulus och en ivrig förespråkare för kristendomen var den första att med teologisk klarhet formulera tron på Jesus Kristus och kristendomens centrala grundsatser. Hans texter kom i hög grad att präglas av hans djupa kunskaper i judisk och hellenistisk filosofi. 

Läran om den kristna människans rättfärdigande endast i kraft av tron härstammar från Paulus, liksom de första antydningarna om kyrkans (synliga) 'Kristi kropp'. De brev han riktade till olika kristna församlingar och som återfinns i anslutning till evangelierna i den kristna kanon Nya testamentet vittnar om hans ställning som framstående organisatör och missionär i den tidiga kristna kyrkan. Han utformade även den teologiska grundvalen till den senare utarbetningen av treenighetsdogmen.
 

Den kristna kyrkan: Idé och organisation

Då den emotsedda apokalypsen uteblev ställdes den tidiga kristendomen inför nödvändigheten av att formulera sitt förhållande till den bestående världen på sikt - inte minst mot bakgrund av Jesus missionsuppdrag att sprida evangeliet till alla folk' (Matt 28:1 9). Den fastlagda organisationen utgick från apostlakyrkan och uppfattar sig som den jordiska representanten för den pre- existenta 'himmelska kyrkan'. Kyrkan betraktar Kristus som sitt eviga överhuvud och gör anspråk på att tala i hans namn. Förekomsten av de många olika regionalkyrkorna liksom trons tilltagande rättsformulering under inflytande av romerskt tänkesätt och livsmönster fick centrala rätts- och organisationsformer att framstå som nödvändiga.
 

Den tidiga urkyrkan definerade till en början Nya testamentets kanon och åberopade apostoliciteten, det vill säga ursprunget hos apostlarna som urvalskriterium för det som upptogs i kristendomens kanon. Successionsläran grundades på efterföljden från de apostlar Jesus Kristus själv utnämnt; de 'apostoliska trosreglerna' och dopbekännelsen garanterade gemenskapsbanden. 

Biskopsämbetet (episkopus) instiftades som huvudman för församlingen i syfte att motverka rent karismatiska ledare och senantikens gnostisk- esoteriska rörelser. Biskoparnas överordnade representativa organ utgjordes i sin tur av det ekumeniska konciliet, som sedan 300-talet sammanträdde under kejserliga beskydd. De regler för församlingsval som varit så viktiga för den kristna urkyrkan trängdes gradvis åt sidan i takt med de centrala kyrkoinstansernas framväxt, i synnerhet givetvis påvedömet. 

Sedan trosbekännelsen fått en enhetlig utformning och de tidigare konciliernas beslut om kyrkans garanterade ställning som enda legitima läroinstans drivits igenom kom kyrkan att präglas av en allt mer intolerant hållning gentemot alla avvikande, en intolerans som snart kom att utvidgas till att omfatta hela hednamissionen.

l sin egenskap av den institution Kristus själv grundade ser kyrkan sin främsta uppgift i vidarebefordran av den skriftliga och muntliga traditionen, vilket möjliggör en viss rörlighet inom spänningsfältet mellan den levande guden och den fixerade bokstavstron. Dess centrala skapelse utgörs av den 'Heliga skrift' och dess kanon, vilken den vårdar och försvarar mot alla angrepp.

Kyrkans auktoritet som läroanstalt grundades på behovet av bindande skriftliga utläggningar eller förklaringar (exeges). Detta i sin tur beror på att kristendomen inte som andra filosofier eller religioner har som sin källa en inre upplevelse eller insikt utan är en utifrån kommande uppenbarelse. Denna uppenbarelse är inte religion eller kultur i vanlig mening och att börja tro innebär ett brott med rådande religiös eller sekulär kultur. Därför intar kyrkan även en ytterst skeptisk ståndpunkt i förhållande till den bibelkritik och historiskt förankrat forskning som vuxit sig stark allt sedan upplysningen och vunnit inträde även i protestantiska kyrkobildningar.
 

Gudstjänst, liturgi och fester

Den kyrkliga liturgins mål och innehåll utgörs av församlingens möte med den återuppståndne Kristus samt bekräftelsen och styrkandet av tron. Sin tydligaste och främsta symboliska framställning finner denna liturgi allt sedan den allra första kyrkans dagar i bilden av den gemensamma måltiden, samlingen kring Herrens bord. Redan evangelierna innehåller ett flertal måltidsbilder, exempelvis skildringarna av fest- och bröllopsmåltiderna; till och med paradisiska föreställningar uttrycks med hjälp av liknelsen att sitta vid Herrens bord. Måltidsgemenskapen uppfattas följaktligen från kyrklig sida som en väsentlig del av arvet från Jesus Kristus. 

Gudstjänsten och nattvardsformen varierade ursprungligen starkt från region till region, först ungefär vid tiden kring 500-talet började man eftersträva en enhetlig kristen liturgi i både den östliga och västliga delen. Gudstjänstens handlingar är laddade med starkt symbolisk innebörd. 

En problematisk aspekt representeras av själva nattvardens eukaristiska mysterium. Enligt den romersk-katolska läran, som även den ortodoxa och senare den protestantiska kyrkan 
"i princip" anslöt sig till, utgör måltiden bestående av bröd och vin inte bara i symbolisk utan även i konkret mening Jesu blod och kropp (transsubstantiationsläran). Denna uppfattning mötte senare häftigt motstånd i ett flertal reformationsgrupper, inte minst från Zwingli och döparrörelsen som betraktade nattvarden som en ren minnesmåltid.

Kyrkornas officiella liturgi pendlar ofta mellan rituell tradition respektive stelhet och försiktig förnyelse. Därför uppvisar alla karismatiska och frikyrkliga grupper eller sekter, även den ovan nämnde schweiziske reformatorn Zwingli, ett utpräglat antiliturgiskt element enligt synsättet att ritualen hotar att kväva tron och reducera den till en serie yttre handlingar. Kyrkoårets många högtider följer i princip Jesu liv och uppståndelse.

Påsken, som den kristna urkyrkan firade varje söndag, kom  följaktligen redan från början att utgöra det traditionella kyrkoårets medelpunkt som Herrens uppståelse och hans seger över döden (långfredagen). Påsk, Kristi himmelsfärd och pingst följer månkalendern och är därför rörliga, medan Jesu födelse alltid firas den 25 december. Denna fest firades redan i det romerska riket vid midvintersolståndet och övertogs tidigt av kristendomen som en fest till minne av Kristi seger över hedendomen.

Vid sidan av helgdagarna uppvisar kristendomen även en rad heliga platser, vilka ursprungligen symboliserade Jerusalems centrala betydelse för kristendomen. Till en början förknippades dessa platser endast med Jesus eller apostlarna, men senare kom även städer och platser av betydelse för vissa helgons liv att förvandlas till religiösa vallfartsorter. Helgonkulten, som i viss mån kan sägas nå sin höjdpunkt i Mariakulten, hade framför allt under medeltiden till funktion att åskådliggöra abstrakta trosföreställningar.
 

Sakramenten

Sakramenten förmedlar enligt kyrkans synsätt Kristusmysteriet. 

Den katolska och ortodoxa kyrkan praktiserar sju sakrament, dop, konfirmation, eukaristi (nattvard), bot, de sjukas smörjelse (före 1963 sista smörjelsen), ordination till det kyrkliga ämbetet samt äktenskapet. 

Inom den protestantiska kyrkan uppfattas endast två av dessa, dopet och nattvarden, som  sakrament. Sakramenten har sitt  ursprung i apostlarnas heliga handlingar. 

Vad är sakrament? Kristendomen ser på sakramenten som den Sanning Kristus ger genom sin Kyrka. En intim korrespondans finns sålunda mellan den mänskliga naturen (både i det sätt som livet arbetar i oss när vi har den övernaturliga sanningen) och de kanaler genom vilka det övernaturliga livet kommer till människan. 

För att leva det himmelska liv som människan enligt kristendomen finns till för, behöver den kristne nya själsliga förmågor till kunskap och kärlek, förmågor som saknas i det naturliga intellektet och i den naturliga viljan. En ny livsprincip och en ny handlingsprincip måste därför skänkas till hennes själ utifrån. Detta nya liv är i första hand avsett för att få människan att kunna leva i himlen. Men redan i det jordiska livet får hon det som gåva och därför blir det jordiska livets huvudsakliga projekt att ta emot och bevara det. 

Om livet enligt kristendomen inte i jordelivet får blomma ut i ett direkt möte med Gud är effekten fortfarande mycket stor för människans själ. Intellektet lyfts till trons nivå och viljan till nivåerna hopp och kärlek. Det handlar dock inte om en gåva given en gång för alla. Det går att förlora den, det går att få den reparerad. 

Kristus använder enligt de kristna sin kyrka för att ge de troende helighetsgörande nåd. 
1 Dopet: människan föds igen genom vatten och Helig Ande. 
2 Eukaristin (nattvarden): människan har inte liv i utan att äta Människosonens kött och dricka hans blod och Nya Testamentet skildrar hur detta gick till då Han under Sista Måltiden förvandlade brödet till sin kropp och vinet till sitt blod. Han gav sedan sitt blod och sitt kött till apostlarna med befallningen och därmed kraften att göra detsamma för alla andra troende. 
3 Bikten: Han gav även dem auktoriteten att att förlåta synder, vilket innebär att återskänka liv till en själ som förlorat liv genom synd. Auktoriteten att förlåta medförde samtidigt auktoriteten att hålla tillbaka förlåtelsen och därför måste syndaren tillkännage vilken synd som behöver förlåtas. Endast på så sätt kan återgivandet av liv motsvara den materiella handling som orsakade förlusten. 

Dop, eukaristi och förlåtelse finner vi i Evangelierna. 
4 Smörjelsen: I den tidiga kyrkans aktiviteter finner vi  nya sätt att få liv:«Är någon av er sjuk ska han kalla till sig prästerna i kyrkan och de ska smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro ska rädda den sjuke och Herren ska göra honom frisk. Och har han syndat ska han få förlåtelse».[Jak. 5:14]

Två andra sätt finner vi hos apostlarna och Kristus har lärt dem dessa. 
5 Det ena är att viga nya apostlar och vi har sett hur de skulle ha efterträdare till tidernas slut med samma auktoritet att skänka Kristi gåvor till människors själar. Skildringarna i NT av den unga kyrkans aktiviteter är fulla av berättelser om denna överföring av den prästerliga auktoriteten som alltid sker på samma sätt med handpåläggning. Vi kan observera ett fall: Paulus skriver till Timoteos:«Ta vara på den nådegåva du har, den som fick när profetior utpekade dig och prästerna lade sina händer på dig. 
6 Konfirmation: Vi finner också ett annat sätt att ge Helig Ande med handpåläggning utan att ge prästvigning, det är vad vi kallar senare konfirmation. Ett fall av konfirmation ser vi Paulus utföra i Ephesus [Apg. 19:1-6].

Dessa sex alltså - dop, bikt, eukaristi, konfirmation, prästvigning och de sjukas smörjelse - syns i Skrifterna. 
7 Äktenskapet: Det finns tillräckligt i Skrifterna för att göra oss intellektuellt förberedda för Kyrkans uppfattning om ett sjunde sakrament, äktenskapets sakrament. 

Vad vi kan se i alla sju är kombinationen av en andlig gåva ned något materiellt ting för att skapa ett instrument för överföring av gåvan till oss. Vi har bröd, vatten och vin, olja, händer som berör och synder som uttrycks, föreningen mellan man ock kvinna. 

Återigen kan vi konstatera hur Gud möter människan  utifrån det hon är. Vi har redan konstateratt hur människan är en social varelse och följaktligen har Gud givit henne en social religion. Vi ser även att människan är både ande och kropp och följaktligen möter Gud henne som sådan. Sakramenten är en förening mellan ande och materia. Naturligtvis då de är Guds väg till människan och människan är just sådan. En religion som inte sätter heligt  och aktivt värde på människans kropp blir monstruös. Likaså blir en religion som inte tar vara på människans väsentliga  sociala relationer till sina medmänniskor. Religion âr mänsklig handling, hela människans handling med både själen och kroppen. Religion är inte endast själslig handling eftersom människan inte endast är själ. Människans raison d'être är att inte vara endast själ. Kroppen är inte lika viktig som själen, vare sig i livet renr allmänt eller i religionen. Men kroppen är lika sann och verklig som själen i det mänskliga varat. Kroppen har en verklig roll både i liv och religion.

Det övernaturliga ignorerar inte det naturliga eller sätter in något annat i dess ställe. Det bygger snarare på det naturliga eller är inbyggt i det. Heliggörande nåd skaffar oss inte en ny själ; den går in i själen vi redan är. Inte heller förses själen med nya förmågor; de förmågor som redan finns där förhöjs istället. Intellektet och viljan ges nya operativa krafte. Gud som helgare föstör inte något för Gud som Skapare, inte heller förbigås något av det skapade naturliga livet. Det Gud skapar är vad Gud helgar. Det här innebär alltihop att ju mer människan är människa, ju bättre fungerar hennes natur för att tjäna det övernaturliga. Allt som är skadligt för den naturliga människan blir också skadligt i den religiösa relationen till Gud.
 

Dopet

Dopet var som en symbolisk renande handling med vatten en vida utbredd sed redan under antiken. Följaktligen baseras det kristna dopet inte på Johannes Döparens dop av Jesus, utan på Jesu dopord i 'Faderns, Sonens och den Helige Andes namn'. l och med dopet markeras inte bara den (ursprungligen vuxne) döpta personens subjektiva upptagande i församlingen, utan även hans eller hennes objektiva upptagande i Frälsarens och de frälstas skara. Därmed befrias människan från arvsyndens börda, under förutsättning att tron och läran hålls levande.

[67. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en arvssynd? Har denna uppfattning något värdefullt med sig?]

Det viktigaste sakramentet är dopet. Dopet utförs i symbolisk form med vatten, vilket enligt katolskt synsätt renar människan från arvsynden, enligt protestantisk syn dock endast från den del av arvsynden som leder till fördömelse medan lusten att synda består i människan. Dopet uppfattas som återfödelse i Kristus och utfördes ursprungligen uteslutande på uttrycklig frivillig begäran och på vuxna personer, vilket föranleder radikala grupperingar att ta avstånd från barndopet. Kyrkan å sin sida hävdar att barndopet är nödvändigt för att ingen skall tvingas dö odöpt.

James Akin, känd teolog och apologet i USA säger om dopet:
Jesus, den Store Läkaren, kommer till oss och säger, "Kompis, du har multipla synder som sitter fast i din själ, och de kommer se till att du förloras och vi inte gör något åt det. Jag har en behandling och den kan ta bort dem alla helt och hållet. Det är en extremt dyr behandling och jag är medveten om att du inte kan betala den. Så jag - Jesus - kommer att betala hela priset själv. Allt du behöver göra är att låta dig sänkas ner i en tank med vatten och alla dina synder smälter bort. Du får leva för alltid."

Att låta sig blötas ner lite grann betalar inte det eviga livet. Det eviga livet är en gåva som Kristus har valt att skänka till oss genom dopet  i lite vatten. Det 'är en passiv akt att låta oss döpas; ingen döper sig själv. Det eviga lvet är något som ges till dig utifrån, inte något du sträcker ut handen och tar. Dopet är helt enkelt ett sätt att ge sig till Kristus och ta emot hans gåva.

[68. Reflektion och värdering: Är du döpt? Anser du att dopet spelar en värdefull roll?]
 

Konfirmationen

Konfirmationen avser 'bekräftelsen av tron' och fungerar som den unga människans bekännelse till kyrkans trosgemenskap. För den katolska och ortodoxa kyrkan representerar konfirmationen ett sakrament dock inte för den protestantiska kyrkan. Inom den katolska kyrkan representerar eukaristin (nattvarden) ett lika viktigt sakrament som dopet genom att Kristus uppfattas som konkret närvarande i brödet och vinet medan en del protestantiska kyrkor endast tillmäter nattvarden en symbolisk innebörd.

[69. Reflektion och värdering: Är du konfirmerad? Anser du att konfirmationen är värdefull?]
 

Botsakramentet 

Botsakramentet som även Luther ursprungligen ville behålla förknippar Kristus syndaförlåtande makt (Matt 9:2, Mark 2:5, Luk 5:20D med överlåtandet av denna makt till apostlarna (Matt1 6:1 9 och I 8:1 8, Joh 20:23) samt kyrkans ställning som apostlarnas legitima efterföljare. Kyrkan respektive prästen kan ställföreträdande uttala syndaförlåtelse, avlat och kräva bot. 

Missbruket av avlatsväsendet var en av de främsta orsakerna till reformationen, som i sin tur ledde till att prästerskapet förlorade denna makt. Den sista smörjelsen utfördes ursprungligen endast på döende personer, men har i den katolska världen numera utvidgats till ett sjukdomsapostolat på samma sätt som sedan länge praktiserats inom den ortodoxa kyrkan. Katolicismen uppfattar därutöver även prästvigningen och äktenskapet som självständiga sakrament. Andra kyrkliga vigningshandlingar betraktas inte som sakrament i egentlig mening.
 

Eukaristin (Nattvarden)

Jesus sista gemensamma måltid med sina lärjungar på kvällen före fängslandet, den nattvard vid vilken även förrädaren Judas var närvarande, kom ända från början att förknippas med central betydelse inom kristendomen som uttryck för Jesu egen vilja, den troendes gemenskap och enhet med den gudomlige människosonen liksom för hans frälsargärning. 

Ursprungligen förrättades den kyrkliga nattvarden som en förening med Jesus, befalld av honom själv (Joh.6) och samtidigt som en åminnelsemåltid. Vid denna måltid säger Jesus uttryckligen att brödet är hans kropp och vinet hans blod. Under renässansen började tolkningen av dessa ord, denna Kristi förvandling till bröd och vin (transsubstantiationsläran) tack vare prästens kulthandling (konsekration) ge upphov till teologiska stridigheter. Dispyten om transsubstantiationsläran och ifrågasättandet av