Färdleder.

Den bekante Stockholmsskildraren Johan Elers efterlämnade ett synnerligen märkligt, ännu otryckt arbete med titeln "Historia om Vägarne i Sverige". Det ståtliga foliomanuskriptet förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. 

I arbetets första del (sid. 6) yttrar Elers följande tänkvärda ord:

"Så ostridig och mångfaldig nyttan således är av allmänna vägar i alla väl beställts stater, så nyttig bliver även i sin mån deras historia. En tillförlåtelig upplysning om deras första upptagande, deras byggnad, läge, förändringar och vidmakthållan,de uppdagar ofta de angelägnare delar av ett lands hävder rörande i synnerhet dess inre hushållning och öden. De bestyrka ett rikes ålder, dess forntida utseende och tillstånd, dess uppodlings och handels början, förkovran och tillväxt."

Ortnamnen visar hur man bar sig åt för att komma över vattendrag och sankmarker. Enklast var det naturligtvis att vada över. Ett dåligt vadställe kunde bättras på genom grus och sten. Gårdnamnet Stenvad i Särna socken och tingslag, Kopparbergs län, berättar kanske om ett dylikt stenvad.

I Peder Svarts krönika kallas det bekanta Läbyvad för ett stenvad. En hel del bynamn, som sluta på -vad, bevisa att, där nu präktiga broar finnas, våra förfäder varit nödsakade att väta sina knän. De kunna också berätta huru vadstället blivit bekant. Liksom de äldsta stigarna så ha också de äldsta vadställena först begagnats av djuren. Särskilt äro hästarna skickliga i att upptäcka lämpliga platser för övervadande av vattendrag. Härom vittnar t. ex. bynamnet Hästevadet i Tunhems socken, Väne härad, Älvsborgs län, och gårdnamnet Horsvad i Bollebygds socken och härad, Älvsborgs län. 

Men även andra husdjur kunde hjälpa vadsökaren. Därom vittna namnen Hundavad (nu Lunnevad) i Valkebo ihärad, Östergötland, och Kedevad
Strå socken, Dals härad, Östergötland. Det senare namnet betyder "killingarnas vadställe".

Sockennamnet Svennevad i Närke skrives under medeltiden Svinavad, vilket betyder "svinens 
vadställe". Men säkerligen är det ej några vanliga 
nassar som här stått till tjänst som vägvisare. Det är säkerligen tamsvinets förnämligare släkting vildsvinet som förevigats i detta namn.

Strax norr om Uppsala ligga vid Fyrisån de bekanta Ulva kvarnar. Namnet Ulva skrives under medeltiden Ulvavadh och det för oss sålunda tillbaka till en tid, då människorna ännu icke fått vare sig bro eller vadställe i den urgamla vägen mellan Gamla Uppsala och Bälinge. När namnet Ulva bildades, var det huvudsakligen vargar, som här vadade och simmade över Fyris.

Ett annat urgammalt vadställe är Hyndevad. Namnet bärs nu av en herrgård vid det gamla vadet över Närjeån, vilken rinner från Hjälmaren förbi Eskilstuna till Mälaren. Hyndevad skrives under medeltiden Hindavadh. Det är sålunda hindar och hjortar som först visat sörmlänningarna detta vad.

Då vadställen ej kunde anträffas, fick man simma eller ro över åarna. Småningom hittade man på att göra färjor eller bygga broar. Vid Järleån ligger i Ärvalla socken, Örebro län, en by Flåten, som i 1539 års jordebok kallas Flootan. Namnet visar att man åtminstone redan vid 1500-talets början här haft en flotte d. v. s. en färja över ån. Man visar ännu här, var det gamla färjläget varit.

Broar behövdes likaväl över sankmarkerna som över åarna. I sankmarkerna lade man ut risbäddar och över dem sten och grus och så var vägen färdig. Om sådana broar berättar t. ex. namnet Risbro i Munktorps socken, Västmanland, vilket nämnes redan i ett brev från år 1355, Jordbron i Västergötland och flerstädes, Stenbrohult i Småland, där Linné föddes, Hallebro (hall = stenhäll) i Frustuna socken, Södermanland. 

Ortnamnet Kavelbron berättar om vägläggningar bestående av på tvären bredvid varann lagda slanor, 
s. k. kavlar över vattendragen i sankmarkernas mitt lades spänger eller brovalv. Om de otaliga nu försvunna spängerna, vilka i sin enklaste form blott bestodo av en enda timmerstock lagd tvärsöver bäcken eller ån, berättar t. ex. namnet Spånga, som bl. a. bärs av en socken strax norr om Stockholm och av åtta gårdar och byar i Sörmlands län. 

Om en f. d. spång över Motalaström vittnar Husbyfjöl i Brunneby socken, Östergötlands län. Ordet fjöl betyder nämligen ursprungligen "kluven stock", "bräde". Ordet stock uppträder ofta i betydelsen spång. Gårdnamnet Lannestock i Landa socken, Halland, betyder egentligen Landaspången. Bynamnet Stocken i Viske härad, Halland, berättar om en gammal spång över Löftaån. Och möjligt är att namnet Stockholm är ett minne av den spång över Norrström, som föregått de nuvarande brovalven.

Vad-, spång- och bronamnen berätta inte bara om hur vaden, spängerna och broarna voro beskaffade. Genom en kartläggning av dylika namn kan man också få fram det gamla vägnätets sträckning. Om t. ex. Eriksgatans väg genom Uppland berättar Ulva d. v. s. "vargavadet" i Fyris, Sundbro i Bälinge, Broby vid Jumkilsån, Läby som troligen betyder "brobyn", örsundsbro över Örsundaån och Östensbro över Sagån.

I Upplandslagen, som stadfästes av konung Birger år 1296, stadgas att bl. a. Örsundsbro och Östensbro skulle underhållas av flera härader.

Av lika stor betydelse som landsvägarna var vattenlederna. Om en forntida vattenväg mellan Saltsjön och Skarven (d. v. s. Mälaren) berättar ortnamnen Edsberg mellan sjöarna Edsviken och Norrviken, Rotsunda mellan Norrviken och Edsjön och Ed mellan Edsjön och Skarven. 

Ordet ed betecknar ett ställe i en vattenled, där man är tvungen att ta upp båtarna och dra eller bära dem över en landtunga. Om liknande båtdragningsställen vittna en del av de ortnamn, som innehålla ordet drag, t. ex. Draget och Dragede. 

I sitt arbete "Långheden och Hälsingskogen" har Bengt Hesselman antagit att det i Östsvenska ortnamn rätt ofta ingående ordet bor (bår) ursprungligen betecknat ett ställe i en vattenväg, där man nödgats bära eller släpa båten över en landtunga mellan två vatten eller förbi en fors. Sådana släpställen ha som namnen visar funnits t. ex. vid Borlänge och Sundborn.

Med hjälp av gamla ortnamn kan man också finna var de viktigaste kommunikationsknutarna eller Vägskälen låg. Vid den gamla Lagastigen, som gick från Jönköping efter lagan till södra Halland och nordvästra Skåne, ligger i Byarums socken, Östbo härad, byn Stigamot. Namnet betyder "vägmötet", "vägskälet" och här möttes Lagastigen och vägen från den urgamla Växjöbygden. 

Att detta vägskäl redan på 1100-talet vårit av den allra största betydelse för de småländska förbindelserna framgår därav att orten nämnes redan vid 1200-talets början och att där då redan byggts ett 
cistercienserkloster, vilket senare flyttades till Sko i Uppland.

Om ett mindre betydelsefullt vägskäl berättar gårdnamnet Stigmota i Östervåla socken, 
Västmanlands län. Det vägmöte varom bynamnet Stigaskäl i Näsby socken, Östra härad, Småland, skvallrar, synes inte heller ha varit av någon större vikt.

Det sörmländska sockennamnet Stigtomta nära Nyköping minner om den gamla vägen mellan Nyköping och Hjälmaren i Nyköpingsåns dalgång.

De viktigaste vägskälen i södra Sverige betecknas med namn på -köping, vilket ord betyder ungefär "marknadsplats", "köpstad". Av rätt naturliga skäl förlades handelsmännens mötesplatser just till de viktigaste vägskälen. 

En av forntidens viktigaste kommunikationsknutar låg vid Vätterns södra ände. Här möttes bl. a. Lagastigen, Nissastigen, Falköpingsvägen (d. v. s. Eriksgatan och Hålavedsvägen (d. v. s. Eriksgatan) och här växte Jönköping upp. Vid Falköping möttes Ätrastigen och Eriksgatan. Vid Lidköping möttes Trondheimsvägen och Uddevallavägen. Vid Linköping förenade sig bl. a. Kindavägen och Tjustvägen med Eriksgatan. Vid Söderköping var också ett viktigt vägmöte. Norrköping, Nyköping och Enköping lågo alla vid Eriksgatan på platser, där andra vägar stötte till. Köping, som förr kallades Laglösaköping, antagligen därför att där ej tillämpades stadslag, låg vid Eriksgatans möte med Hedströmsvägen.

Där landsvägarna skar vattenvägarna växte också gärna köpställen upp. Vid flera av de ovan uppräknade vägmötena stötte också vattenleder till. Där Eriksgatan passerade Närkes Svartå växte staden Örebro upp. Dess namn vittnar fortfarande om den betydelse som bron över Svartån haft för de vägfarande. Namnet betyder egentligen "grusbron". Förra leden åsyftar väl den väldiga grusåsen varpå vägen går.'
 

Kulturströmmar.

Liksom varje silkesstrumpa, man ser, är ett oemotsägligt bevis på Sveriges intima förbindelser med utländsk kultur, så bär också ortnamnen vittnesbörd om våra nuvarande och forna förbindelser med utlandet. Sofiero vid Hälsingborg skvallrar om kungahusets förbindelser med Karlsruhe. De inte vidare smakfulla namnen Oakhill och Listonhill på Djurgården vittna om kraftiga påverkningar från engelsk kultur.

Om man nu på kartor över Sverige inprickar de olika ortnamnstyperna kan man till och med se vilka vägar de olika kulturströmmarna gått. En karta över namnen på -löv (av lev = arvegods) visar att dessa äro tätast i Danmark och Skåne. Från Skåne ha de utmed kusterna och vattendragen spritt sig upp i Halland, Bohuslän, Västergötland och sydostligaste Norge. Utmed Lagan synas de ha spritt sig till jönköpingstrakten och därifrån till Östergötland.

Namnen på -köp (= inköpt mark) ha en mycket karakteristisk utbredning. De finnas i Skandinavien blott på norra Själland, i Skåne, Halland, Småland och Östergötland. Från nordöstra Själland ha de gått över Öresund till Hälsingborgstrakten. Därifrån ha de dels spritt sig efter Hallandskusten, dels efter landsvägen mellan Hälsingborg och Lagastigen över Örkelljunga och Markaryd. Nära denna gamla väg ligger i Rya socken, Norra Åsbo härad, byn Persköp. I den småländska Lagadalen äro de synnerligen talrika. Därifrån ha de gått över till Helgaåns närbelägnadalgång och därifrån ned efter Helgaån till Östra Skåne. Till Östergötland ha de trängt fram från norra Småland utmed Vättern
eller Svartån.

Namnen på -tuna (= befäst gård?) ha möjligen följt med en kulturström från kelterna i Tyskland. Att bestämma den väg de tagit är inte så lätt, då de i norra Tyskland och södra Skandinavien äro synnerligen glesa. Men det ser ut som om de trängt upp efter Rhendalen till Danmark och Skåne. Därifrån tycks de ha genom Småland spritt sig till Vätterns östra kust och därifrån över Östgötaslätten till östra Södermanland och därifrån till Mälarbygden. 

Men de -tuna-namn, som ligger mellan Danmark och Mälarbygden, kan också ha vandrat motsatt väg, och behöver inte visa något om hur namnen på -tuna kom till Mälarbygden. För ett samband mellan Mälarbygden och västra Tyskland talar emellertid stadsnamnet Sigtuna som kanske är ett direkt lån från det keltiska Segodunum. Så kallas av Ptolemaeus huvudstaden för den galliska stammen rutenerna. Så kallas också en plats i närheten av Main. Det fanns också ett Segodunum i England och ett i Frankrike, men sannolikast är att namnet Sigtuna närmast kommit från västra 
Tyskland. Segodunum betyder egentligen "segerborgen", "den starka borgen" och passar sålunda särdeles bra som uppkallelsenamn.

Sigtuna är i Norden ett rätt vanligt namn. Vid Ångermanälven ligger i Överlännäs socken ett Sigtum som kommer av ett äldre Sigtuna. l Södermanlands län finnes ett Siggetuna och ett Sigtuna, och i Örebro län ligger också ett Sigtuna. Men namnet återfinns även i Norge och på Island. 

Alla dessa Sigtuna kan emellertid inte vara uppkallade efter det keltiska Segodunum. Det är tydligt att den berömda uppsvenska handelsstaden i sin ordning blivit namngivare. På samma sätt har det berömda Birka eller Björkö blivit namnmönster för en massa nordiska handelsplatser. Och efter Uppsala äro en mängd orter uppkallade. I Södermanlands län finnas inte mindre än tre gårdar med namnet Uppsala. 

I Västmanlands län ligger två Uppsala och lika många i Östergötlands län. I Värmlands län ligger tre, i Örebro län ett, i Skaraborgs län tre o. s. v. Namnet förekommer även i Norge och på Island. Rätt betecknande är att det isländska Uppsala ligger strax intill det isländska Sigtuna.
Vi se sålunda att det gamla Svearikets viktigaste städer varit vida berömda och vi förstå att även från dem en mäktig kulturström utgått, låt vara att även denna kultur i vissa avseenden står på ofri grund.
 

Försvarsväsen.

Över stora delar av vårt land förekommer på svårtillgängliga och fritt liggande berg s. k. fornborgar. Dessa fornborgar är inte borgar i modern mening med tinnar, torn och vallgravar. De bestå av stenvallar, varmed uppgången till berget blivit befäst. Stenvallarna ha en gång varit lodrätt lagda på utsidan, nu ha de gamla murarna rasat så att de bilda kullriga åsar. Ovanpå muren har man säkerligen lagt trädstammar till ytterligare skydd. 

De berg som blivit befästa med fornborgar kallas ofta Borgåsen, Borgarberget eller något annat namn där ordet borg ingår. Fornborgarna kallas av folket fortfarande vanligen borgar.

En hel del dylika fornborgar ha blivit undersökta. Dessa synas i allmänhet härröra från 400- eller 500-talen. Men alldeles säkert fanns ännu tidigare borgar i vårt land. Redan Tacitus nämner ett germanskt ortnamn Asciburgium (Hist. 4, 33).

Ännu tidigare än fornborgarna voro sannolikt jord- och stenvallarna nere på slätten. Men dessa är numera i regel bortodlade. Det gamla Birka hade emellertid både en stadsvall och ett borgberg. Troligtvis är det dylika med trävirke förstärkta jordvallar, som omgivit orter med namn på -tuna.

Men jag återgår till fornborgarna. Efter en sådan har Borråsberget i Dragsmarks socken, Bohuslän, fått sitt namn. Sveriges största fornborg är Torgburgen på Gotland, vilken spelar en viktig roll i den gamla gutasagan. Den största Ölandsborgen heter Gråborg. Städerna Trälleborg och Hälsing- borg torde också fått namn av fornborgar eller andra befästningar. Den gamla borg, som givit Hälsingborg dess namn, har kanske först blivit uppförd av sjörövare. Redan Adam av Bremen, som levde under 1000-talet, berättar att Hälsingborg var ett tillhåll för sjörövare. Vi kalla dylika sjörövare med ett vackrare namn för vikingar.

Ordet borg hade också en gammal biform byrghi, som också betyder fornborg. Det är detta ord, som med genitivform ingår i de talrika västsvenska (och norska) bergnamnen på begynnande Börs-, t. ex. Börsås. Fornborgen på Börsåsberget vid Börsås i Skredsviks socken, Bohuslän, har blivit arkeologiskt undersökt. Man fann där bostadslämningar från tiden omkring år 500. Sannolikt är namnet Börsås av äldre Byrghisas lika gammalt.

Ett tredje namn på fornborg är sten. Som arkeologen professor Almgren visat finns i närheten av de gamla fornborgarna ofta ortnamn som innehålla ordet sten 
t. ex. Stenby, Billerstena, Ransten och Odensten. Mönstret för dessa ortnamn kommer troligen från Tyskland, där vi ha många borgnamn på -stein. I senare tid äro fästningsnamnen Fredrikssten och Karlsten bildade efter samma tyska mönster.

Ordet hus betecknar i ortnamnen en borg av modernare typ än fornborgen. Det synes helt enkelt betyda "stenhus". Men de äldsta stenhusen voro helt enkelt små fästningar. Alla Husbyar i Sverige ha troligen en gång varit befästa med ett dylikt stenhus.

Snorre Sturlason berättar i sin på 1200-talet författade nordiska historia "Heimskringla" att under den norske kungen Håkon den gode fastställdes huru skeppen skulle utrustas då allmänt uppbåd gjordes. Då utländsk här kom i landet, skulle allmänt uppbåd ske, och detta tillgick så att man tände vårdkasar på höga fjäll så nära varandra att man kunde se från den ena till den andra. Det berättas att härbudet med denna enkla telegraf 
behövde sju dygn för att gå från det sydligaste till det nordligaste häradet i Norge.

Liknande telegrafledningar fanns också i Sverige. Minnet av dem lever på vissa ställen ännu kvar. Men det viktigaste materialet för utrönandet av var de gamla vårdkasarna stodo, lämna ortnamnen. Ett av de mest bekanta vårdkasbergen låg vid det forna Varberg. Stadsnamnet Varberg är nämligen sammansatt av ordet vardhe eller vårde, vilket just betyder "vårdkase". Ett berg med vardhe kallades vardhberg, vilket förkortats till Varberg. I Halland finnas många Varberg, eller som man i norra Halland säger Värbjär. Ett ligger i Lindbergs socken och enligt Richardsons Hallandsbeskrivning från år 1752 skall där "i gamla tider" ha funnits en vårdkase. 

Söder om staden Varberg vid Raneliar fanns enligt Bexells Hallands historia ett vårdkasberg med namnet Varberg. Bexell berättar också att bergen Stora och Lilla Varberg i Eftra socken, Årstads härad, Halland, varit  försedda med vårdkasar.
 
   
Idegranen är nu i Sverige ett sällsynt trädslag. Ortnamn på Iv- t. ex. Ivö och Ivetofta i Skåne, på Id- och Is- (av äldre Ides-) vittna om att den förr haft rätt stor spridning. Flera skärnamn i Bohus- läns skärgård innehålla ordet barlind d. v. s. ide-gran. Namnen visa att på dessa numera kala skär förr idegranar vuxit.

Om geografiska och geologiska förhållanden ha rortnamnen mycket att säga. Sjönamnet Tväggelåtet i Närke innehåller samma tvägge, som ingår i tväggehanda, samt pluralis av ordet lott "del". Det betyder "den tvådelade sjön" och sjön har genom en uppväxande mosskant delats i två delar.

Sjönamnet Tvebottnatjärnen i Västergötland har fått namn därav att man trott att sjön haft två bottnar, den ena över den andra. Föreställningen om tvebottnade sjöar beror ofta på att under ett hårdare hottenlager finnes ett löst lager av dy eller gyttja. Kör man med äran igenom det översta bottenlagret, så går den sedan genom gyttjan nästan lika lätt som genom vatten. Enligt folktron brukar fisken fly ned under den översta bottnen för att skydda sig mot fångstredskapen.

På Tiveden i Närke ligger en berömd offerkälla Rockebrokällan. Källan är uppkallad efter en lands- vägsbro bredvid, som heter Rockebron. Rockebron i sin tur innehåller källans äldsta namn Rocka av Rodhka, vilket betyder "den röd-färgade". Anledningen till namnet är den rödaktiga järnockran, som källan avsätter.

Otaliga är de ortnamn, som innehåller höjd- beteckningar. Hammarby, som Hammarbyleden blivit uppkallad efter, betyder "gården på höjden". Nacka innehåller ordet nacke i betydelsen "bergs-höjd". Flera bergnamn i Småland slutar på -nacken.
 

Forntida och medeltida religion.

I den gamla gutalagen förbjuds dyrkan av hult och högar, vi'n och stavgårdar samt hedniska gudar, och i den något yngre gutasagan berättas att man i forna tider trodde på hult och högar, vi'n och stavgårdar och på hedniska gudar. Där omtalas vidare att gutarna blotade sina söner och döttrar samt boskap, mat och dryck. Om denna forntida svenska religion lämnar ortnamnen rikhaltiga upplysningar.

Först och främst få vi veta vilka de hedniska gudarna voro. Adam av Bremen berättar omkring år 1070 att i svearnas förnämsta tempel vid Gamla Uppsala fanns tre gudabilder. Hedersplatsen i mitten intogs av Tor, och på ömse sidor om honom stodo Wodan och Fricco d. v. s. Oden och Frö. Om pest och hungersnöd hotade, offrade man åt Tor. Stundade krig, offrade man åt Oden och vid bröllop blotade man åt Frö.

Att Adam i detta avseende varit sanningsenlig visas av de talrika ortnamn, som äro sammansatta med dessa tre gudars namn. Som exempel må nämnas stadsnamnet Torshälla av Thorsharghe, som innehåller ordet hargh "offerplats" samt vidare ortnamnen Torstuna, Torsvi, Torslunda, Torsiker. 

Om Odensdyrkan berättar Odensala mellan Uppsala och Stockholm (av äldre Odhenshargh), Odensvi, Odenslunda och Odensåker. Och minnen av Frös dyrkan äro Frustuna (av Fröstuna) i Södermanland, Frösvi, Fröslunda och Fräsåker.

Mot de i gutalagen nämnda hulten svara tydligen ortnamnen på -runda. Hult och lund är ju ungefär detsamma. Mot gutalagens vi svarar ortnamnen på -vi.
Men i ortnamnen förekomma även flera andra gudanamn. Enligt de isländska gudasagorna hette Frös syster Fröja. Att Fröja även dyrkas i Sverige visas av ortnamnen Frötuna, Frölunda, Frövi samt Friel, Fryeled och Fröjel av äldre Fröal, där senare leden är ett nu utdött ord, som motsvarar det gotiska ordet alhs, "tempel". Gudinnan Friggs dyrkan styrkes blott av ett enda ortnamn Friggeråker i Västergötland.

Tacitus omtalar i sin Germania från det första århundradet efter Kristus att sju små germanska folkstammar troligen bosatta norr om longobarderna dyrkade "Nerthus d. v. s. den moderliga jorden".
De ansågo henne ingripa i mänskornas 
angelägenheter och resa omkring bland folken. På en ö i oceanen fanns en helig lund och i denna en åt
gudinnan invigd överräckt vagn. Prästen var den ende som fick vidröra den. Han märkte när gudinnan gästade sin hemliga boning och följde henne, då hon reste bort i sin vagn, som drogs av kor. På de platser, hon värdigades besöka, var det fest och glada dagar. Då fick man ej röra vapnen, allt järn var undanlåst. Endast fred och ro fick råda, till dess prästen återfört gudinnan till hennes heliga lund. Därefter tvättade slavar vagnen och gudinnan själv i en undangömd sjö. Slavarna slukades sedan av sjön.

Att gudinnan Nerthus även blivit dyrkad i Sverige framgår med all önskvärd tydlighet av sådana ortnamn som Närtuna i Uppland samt Nalavi i Närke, Mjärdevi och Närby i Östergötland, vilka alla återgå på en äldre namnform Niærdhawi. Njärd motsvarar språkligt sett Nerthus och wi betyder "helgedom".

Om de till Njärd eller Nerthus invigda lundarna berättar det i Uppland och Södermanland förekommande bynamnet Närlunda av äldre Nærdhalunda. Det finnes också bevis på att hennes helgedom legat på en ö. I Storsjön i Jämtland ligger dels en större ö, Frösön, dels en mindre ö Norderön. Frösön är uppenbarligen guden Frös ö. 

Namnet Norderön skrivs under medeltiden Nærdrö. Det verkar inte kunna förklaras på annat sätt än som gudinnan Njärds eller Närds ö. På vardera ön ligger en gård med namnet Håv. Håv är ett gammalt ord som kan betyda "gudahus". Flera samstämmiga vittnesbörd tala sålunda för att Östersundstrakten varit en gammal central för Frös och Njärds dyrkan.

Om guden Ull förtäljer den fornnordiska litteraturen inte mycket. Men av ortnamnen framgår att han en gång varit en av Sveriges mest dyrkade gudar. Namnet Ullavi, Ullevi eller Ullvi "Ulls helgedom" förekommer en gång i Dalarna, tre gånger i Västmanland, tre gånger i Södermanland, tre gånger i Närke, fyra gånger i Östergötland och två gånger i Kalmar län. Ulls namn f örekommer dessutom i Ullunda, Ulltuna och Ulleråker.

Men ortnamnen visa också att dessa våra 
hednagudar ej dyrkats samtidigt. Yngst är tydligen Oden, då hans namn ej förekommer i tuna-namnen. 
Till det äldsta skedet hör Ull och Njärd. Deras namn ingå inte i sockennamn. När kristendomen infördes i Sverige, skyndade man sig att bygga kristna kyrkor på de i bruk varande hedniska offerplatserna.

Vid de hedniska svearnas förnämsta tempel, ja kanske på dess egen grund byggde man själva 
ärkedomkyrkan. Men de redan nedlagda offerställena brydde man sig inte om. Efter kyrkbyarna fick 
socknarna namn, och de vid kristendomens införande dyrkade hednagudarnas namn blev därför ofta bevarade i sockennamnen. 

Då nu Ulls och Njärds namn inte förekommer i sockennamn, har man all anledning att anta att dessa gudomligheters offerplatser ej längre var i bruk då kristendomen infördes. För att Njärd- och Ull-kulten är äldre än dyrkan av Tor, Frö, Fröja, Frigg och Oden talar också den omständigheten att den fornnordiska 
litteraturen har så ytterst dunkla minnen därav. Njärd har i sagorna till och med ändrat kön och blivit en manlig gud, i de isländska källorna kallad Njordr.

Det äldsta gudaparet blir sålunda guden Ull med gudinnan Njärd, dessa avlösas av guden Frö med gudinnan Fröja. Det yngsta gudaparet bildas av Oden och Frigg. Det är troligt att Frö och Fröja blott äro ändrade namn på Ull och Njärd.

Dylika ändringar av namn på gudar och vidskepligt fruktade makter är synnerligen vanliga. De hänger ihop med vissa religiösa förbud, som man med ett från Söderhavsöarna lånat namn brukar kalla tabu. Ett dylikt namntabu skyddade här i Sverige förr även vissa fruktade vilda djur. Enligt en gammal sägen sade vargen på den tid, då djuren kunde tala, till människan:

"Kallar du mig Varg, så blir jag dig arg;
kallar du mig av gull, så blir jag dig hull."

Ännu tydligare är hans språk enligt en annan sägen:

"Den som kallar mig Varg, den skall jag alltid sarg;
den som kallar mig den Grå, honom tar jag intet ifrå;
och den som kallar mig Gullfot har jag intet emot."

Dylika ersättningsnamn som "den grå" eller Yygullfot" i stället för "varg" kallar man noanamn. Jag menar att Frö, vilket betyder "härskaren", är ett noanamn för Ull och att Fröja, d. v. s. "härskarinnan", är ett noanamn för Njärd.

Liknande noanamn finnas också bland ortnamnen. Det som var tabu, d. v. s. lagt under religiöst förbud, kallades av våra hedniska förfäder för heligt. På Island fanns ett berg Helgafell, d. v. s. "det heliga berget", som var så heligt att dit fick ingen otvagen blicka. Varken djur eller människor fick dödas på det berget. Liknande heliga orter hade vi också i Sverige. Helgaån i Småland och Skåne har uppenbarligen varit föremål för religiös vördnad, likaså Helgasjön vid Växjö och Helgeön eller Storjungfrun i Hälsingland.

Liksom man av rädsla för vargen kallade honom "av gull", d. v. s. gullfot, gullben o. s. v., så kunde man också kalla fruktade orter med inställsamma gullnamn. Gränsälven mellan Västergötland och Värmland heter nu Gullspångsälven. Äldst hette den Amn, vilket namn fortfarande är bevarat i sockennamnet Amnehärad. På 1500-talet har älven ett annat namn. Den kallas då Gullspång. Ännu på 1700-talet talas om "den stora floden Gullspång". Namnet Gullspång betyder helt enkelt "gullspännet" och är sannolikt ett gammalt berömmande noanamn på den farliga och sannolikt även heliga älven. Efter älven är Gullspångs bruk uppkallat. Om namnet Gullspång "gullspännet" erinrar sjönamnen Gullringen eller Gullsjö i Bråttensby socken, Kullings härad, Västergötland och Guldringen strax väster om staden Strängnäs.
 

Blåkulla.

Ett intressant ortnamn är också Blåkulla, namnet
på den plats där häxorna fira påsk med Satan. I de gamla magiska besvärjelserna drevs de 
sjukdomsalstrande makterna ut ur människor och djur och bort till avlägsna naturföremål, där de ej ansågs kunna göra skada. 

I en del gamla norska besvärjelser drivs de onda makterna till de blå bergen, d. v. s. de berg som låg så långt bort att de syntes blå. I norskt folkspråk säger man ännu "drag ut i blåberget" eller "drag till blåbergs" i betydelsen "drag åt fanders", "drag dit pepparn växer". 

I en gammal svensk besvärjelse motsvaras det norska blå berget av blåkullen och i svenska förbannelser användes ofta "drag åt blåkulla" i betydelsen "drag åt fanders".

Häxorna ha fått ärva de gamla sjukdomsandarna och tronen och deras mötesplats med den onde har därför också blivit Blåkullen eller Blåkulla. Redan på 1500-talet berättas i Sverige om kvinnor, som rest till Blåkulla. Häxornas Blåkulla har sedan ofta sammanblandats med berg som på grund av sin mörka färg kallats Blåkullen eller Blåkulla, t. ex. Blåkullen eller Blåkulla vid Marstrand och Blåkulla eller Jungfrun i Kalmarsund.

Det senare berget låg i en farlig segelled och var sedan gammalt mycket fruktat av de sjöfarande. En gammal handskrift berättar att omkring år 1410 ett fartyg på väg från Lybeck till Stockholm nära Blaakulla blivit överfallet av en svår storm. Den i dödsfara stadda besättningen gjorde ett löfte till det heliga krucifixet i Stockholms svartbrödrakloster med det goda resultatet att de fick gynnsam vind och utan vidare farligheter på det illa skadade fartyget lyckades uppnå Stockholm.

Öns äldsta kända namn Blåkulla är redan under 1500-talet tabu och farligt att nämna. I sin Historia om de nordiska folken, tryckt i Rom 1555, berättar den landsflyktige ärkebiskopen Olaus Magnus att man för att undvika storm på havet kallade ön jungfrun och att man brukade blidka ställets sjöjungfrur med små skänker, vantar, sidenskärp och dylikt. 

I en dagbok från 1593 meddelar en tysk resande att sjömännen för att förebygga att någon olycka skulle drabba skeppet, ej ville tillåta att man vid färden förbi Blåkulla nämnde ön vid dess rätta namn. Den fick endast kallas jungfrun. Under den tid sjömännen lågo för ankar i närheten av Blåkulla brukade de kasta handskar, sidendukar, bälten och dylikt i havet som gåvor åt sjöjungfrurna.
 

Blåkulla-epidemin.

Blåkulla kan också sägas vara ett av namnen på en formlig trolldomsepidemi som under åren 1668-1676 svepte över stora delar av Sverige.

Den började år 1668 i Älvdalen i Dalarna, uppträdde samma år även i Härjedalen och fortsatte i dessa båda landskap under de följande åren. År 1671 framträdde den i Hälsingland, två år senare i Medelpad, Jämtland och Ängermanland och gick sedan vidare till Västerbotten, Lappland och Österbotten. 

Från Dalarne och Hälsingland spred sig epidemien även söderut, uppträdde år 1672 i Gästrikland, därefter i Västmanland och Uppland och slutligen i Stockholm, där den emellertid definitivt hejdades år 1676. Under dessa nio år blevo inemot 300 personer, till allra största delen kvinnor, avrättade, och ett betydligt större antal måste undergå lindrigare straff. 

Föreställningen, att somliga kvinnor kunde i ett trolls hamn rida omkring på en stång eller annat föremål, spåras i Sverige redan på 1200-talet. Blåkulla såsom beteckning för den ort, dit färden ställdes, förekommer i vårt land alltifrån år 1587. I rättegångsprotokoll från Ångermanland omtalas Blåkulla tidigast 1630. 

Den största spridningen fingo emellertid föreställningarna om dylika resor på 1660- och 1670-talen. Blåkulla, som i regel skildras som en större bondgård, var Satans boning och uppfattades därför såsom liktydigt med helvetet. I Blåkulla hade kvinnorna sex med den onde. 

Dessa fantasier anses vara fortlevande reminiscenser från fruktbarhetskulter under hednisk tid, särskilt den obscena sexuella dyrkan av guden Frö. Även uppgifterna om gästabud och glada festligheter i Blåkulla torde bero på traditioner från hednisk tid, på minnen av gamla kultmåltider. 

Blåkulla var sålunda snarare ett lockande än ett skrämmande helvete och hade lånat väl så många drag av hednisk gudsdyrkan som av kristen djävulstro.
Under häxprocesserna i norra Sverige på 1660- och 1670-talen påstod man, att de anklagade kvinnorna förde massor av barn med sig på sina resor till Blåkulla och därigenom invigde dem i den ondes tjänst. 

Detta skrämde ju i högsta grad upp föräldrarna och ökade förbittringen mot de anklagade kvinnorna. Inte blott de vuxnas fantasi sattes i rörelse utan även barnens, och de små berättade själva utförligt om sina blåkullafärder. På detta sätt stegrades de sjukliga 
inbillningarna över alla gränser.

Av synnerligen ödesdiger betydelse blev prästerskapets ställning- till blåkullafantasierna. För kyrkans män på denna tid stodo djävul och helvete såsom en mycket konkret verklighet, Luther själv hade ju sett den onde på Wartburg och kastat ett bläckhorn efter honom. 

Prästerskapet måste framför alla andra kämpa mot Satan och hans rike. Till detta hörde häxorna, som till på köpet förförde de unga oskyldiga barnen och inledde dem i Satans tjänst. En verkligt nitisk prästman måste alltså föra en skoningslös kamp mot dessa kvinnor, han måste befria sin hjord från dylika förförare, som ville leda den på avvägar. Och att trollkvinnorna måste dö, stod ju i själva bibeln. Den lutherska kyrkan var dessutom nära lierad med statsmakten och tog dess hjälp i anspråk vid utövandet av kyrkotukten. 

Följden av allt detta blev, att prästerna ofta var de mest nitiska, när det gällde att spåra upp häxorna och draga dem inför rätta. Detta är ju fruktansvärt men måste på samma gång betraktas som en fullt logisk konsekvens av den uppfattning rörande trolldomen, som rådde både bland präster och lekmän. 

...Ansvaret för de ohyggliga trelldomsprocesserna återfaller emellertid även på de världsliga myndigheterna, såväl domare som andra ämbetsmän. Dessa förstodo icke bättre än prästerna. Trolldomen var en realitet även för dem, och de bestraffade dess utövare med halshuggning och brännande på bål.

Följden därav blev, att den allmänna uppmärksamheten i högsta grad riktades på dessa processer och folket fick klart för sig, att de dödsdömda kvinnorna begått oerhörda förbrytelser. Processerna verkade helt enkelt som olja på elden, och blåkullafantasierna fick genom dem en utbredning, som de eljest aldrig skulle ha fått.

I Härnösand påbörjades en trolldomsprocess i april 1673: 

Pigan Karin Larsdotter hushållade för sönerna till avlidne kontraktsprosten i Brunflo Jakob Holst, av vilka två vid denna tid synas ha varit elever vid gymnasiet. Deras moder, Margareta Steuch, var dotter till superintendenten Petrus Steuchius och hade efter Holsts död gift om sig med hans efterträdare. 

I skolhushållet fanns även de båda gymnasisternas yngre broder Erik, vilken var 8 eller 9 år gammal. Denne visste nu att berätta, att han jämte en mängd andra barn färdats till Blåkulla. Han själv hade ridit främst på en vit ko och Karin näst efter honom. Han berättade åtskilliga detaljer om resorna till och livet i Blåkulla, alltsammans på ett enkelt och barnsligt sätt, alldeles som om det var en intressant saga. 

Karin blev emellertid på grund av Eriks berättelse utpekad som trollpacka. Såsom en graverande 
omständighet mot henne anfördes, att hon hade så god tillgång på mjölk i sitt hushåll. Detta ansåg man tyda på trolldom, eftersom hon icke hade någon ko. Karin uppgav emellertid, att hon brukade hämta mjölk ute på Stenhammar, som tillhörde gossarnas morfader. 

Det pratades vid denna tid ganska mycket om trolldom i Härnösand, och åtta pigor sades vara trollpackor. I staden fanns vid denna tid en pojke, som var från Arbrå i Hälsingland och uppgavs bli förd till Blåkulla varje natt. I detta landskap hade trolldomsepidemin redan pågått 
under ett par år, och gossen från Arbrå spelade kanske rollen av en smittobärare, som led av sjukdomen i ett mera framskridet, stadium. 

Karin Larsdotter blev på grund av de mot henne riktade misstankarna förhörd inför Härnösands rådstuvurätt upprepade gånger men bedyrade sin oskuld. Hon kallades redan »den beryktade trollkonan». Oaktat sitt nekande fick hon stanna i fängelse efter förhörens slut. ...

Trolldomsprocesserna skulle i normala fall handläggas av de ordinarie domstolarna, från lagmans-, härads- eller i rådstuvurätter upp till Hovrättema och Kungl. Maj:t. När en mässa dylika ärenden hopades, blev detta förfaringssätt alltför besvärligt och långrandigt, och därför tillsattes särskilda domstolar eller 
trolldomskommissioner, vilka ägde samma befogenhet som överdomstolarna och kunde utan särskilda beslut av hovrätt eller Kungl. Maj:t både ådöma dödsstraff och exekvera detta. 

Inom Västernorrlands guvernement var en dylik kommission i verksamhet i Hälsingland år 1673. Från olika orter inom guvernementet kommo emellertid klagomål över att trolldomen alltmera grep omkring sig, och detta föranledde Kungl. Maj:t att den 27 mars 1674 tillsätta en stor trolldomskommission med guvernören Karl Sparre såsom ordförande. Samma dag utfärdades instruktion för kommissionen. Det föreskrevs, att dess verksamhet skulle utsträckas till alla orter inom guvernementet, från vilka klagomål framförts angående trolldomsväsendets förgiftande inverkan. 

Kommissio- nen erhöll »potestas vitae et necis» (makt över liv och död), och i ett kungligt brev den 16 juli samma år föreskrevs, att fällda domar skulle exekveras och att det i vidrigt fall tillkom guvernören att å Kungl. Maj:ts vägnar fälla högsta domen.

Det är alldeles uppenbart, att Sparre fann det uppdrag han erhållit mycket obehagligt. Han drog ut på tiden med att verkställa det. Han meddelade, att fattigdom och armod rådde i de bygder, där rannsakningen skulle ske, och att allmogen använde onaturlig föda, såsom bark, halm och alderknopp. Det skulle därför bli svårt för kommissionen att livnära sig i dessa trakter, och Sparre ansåg det vara bättre att dröja till längre fram på året. 

Kungl. Maj:t svarade emellertid den 3 juli, att 
rannsakningarna skulle igångsättas utan dröjsmål. Tyvärr blev årsväxten även år 1674 dålig, och i december omtalade Sparre, att det rådde svår hungersnöd i hela guvernementet och att allmagen tillredde sig bröd av halm, ris, hö och löv och var orolig över huru den skulle kunna skaffa sig utsäde till instundande vår.

...

Den stora trolldomskommissionen för Västernorrlands län ägnade sig år 1674 uteslutande åt rannsakningar inom Ångermanland. Den tog först i tu med Sollefteå pastorat, där rannsakningarna pågick under tiden 7-18 september och medförde, att 6 personer dömdes till döden och 17 till lindrigare straff, såsom risslitning, gatlopp, kyrkoplikt eller böter. 

Sedan förlades arbetet till Boteå pastorat, där kommissionen vistades 21-27 september och dömde två personer till döden och 6 till mindre svåra straff. Därefter flyttade kommissionen sin verksamhet till Härnösand och började den 2 oktober rannsakningar med de för trolldom anklagade personerna inom staden och Säbrå pastorat. 

Den 18 november avrättades flertalet av de dödsdömda från Härnösand, men ända till den 12 december pågingo rannsakningarna med de anklagade från Säbrå. Det är icke bekant, vilken dag exekutionen av de dödsdömda från detta pastorat ägde rum. Inom staden dömdes 10 kvinnor att mista livet, två till risslitning, vardera med 80 slag, jämte fyra söndagars kyrkoplikt och en till att undergå kyrkoplikt en söndag med ris i handen; 10 inblandade personer, varav en man och 9 kvinnor, frikändes. 

Inom Säbrå pastorat var icke mindre än 77 människor anklagade. Av dessa dömdes 30, varibland 4 män och 26 kvinnor, att mista livet och 21 personer att undergå lindrigare straff. Inom de tre övriga pastoraten var det uteslutande kvinnor, som dömdes till döden. Samtliga dödsstraff inom de fyra pastoraten skulle enligt kommissionens föreskrift verkställas genom halshuggning och brännande på bål med det undantaget, tre kvinnor från Säbrå skulle efter halshuggningen begravas kyrkogården. Att få vila i vigd jord ansågs som en högst väsentlig strafflindring. Sammanlagda antalet dödsoffer vid processerna inom Ängermanland år 1674 uppgick sålunda till 48.
...

Sedan trolldomsepidemien år 1673 på allvar brutit ut inom staden, torde den snart nog ha stegrats i intensitet. Man fann sig nämligen här liksom på andra ställen föranlåten att anordna så kallade vakstugor för barnen. Därmed menades, att man sammanförda de barn, som påstodo sig bli förda till Blåkulla, till vissa lokaler, där man höll vakt över dem nattetid för att hindra, att trolipackorna togo dem med sig. Dessa åtgärder hade emellertid ingen annan verkan än att ytterligare uppjaga barnens överretade själstillstånd. I Härnösand upphörde man med att hålla vakstugor i augusti 1674.

Över blåkullafärderna lämnade barnen detaljerade beskrivningar. En flicka, den elvaåriga Karin Jonsdotter i Finsvik, vilken var ett av de talföraste vittnena mot de anklagade kvinnorna i Härnösand, berättade följande om förberedelserna till resan. Trollpackan stack hål på väggen med nålen, som satt på hennes smörjehorn. Då öppnade den sig, och hon kom in. Hon tog äpplen, som låg i en tunna, lade i en fjärding, slog sedan i säcken, kastade över hästen och for åstad; sviskon tog hon i Johan Johanssons bod, socker i Jon Jonssons bod, men smör hämtade hon hemma. Hon provianterade sålunda för kalaset i Blåkulla. 

Inom parentes må nämnas, att de omtalade 
affärsmännen inför rätten vittnade, att de icke förlorat några varor ifrågavarande natt; denna del av berättelsen bevisades sålunda vara osann. 

I ett annat vittnesmål berättade Karin, att en häxa kom in i ett rum genom ett hål under skåpet och förde ut henne genom fönsterrutan och att hon denna natt tolv gånger blivit bortförd av trollpackorna. Sedan tillräckligt många barn samlats, anträddes färden till Blåkulla. Häxan sade till exempel: »Kom nu satans barn och djävuls eldbrand». 

Man red på diverse åkdon, såsom en röd, vit eller svart ko, på en brun häst, på guvernörens röda häst, som hade ett rött täcke och stubbad svans, eller på hans vita, som kallades Bagaren, på en karl, på en piga med långt, gult hår, och så vidare. 

De människor, på vilka ritten företogs, grepos direkt ur sängen, ty de hade endast nattdräkten på sig. Även, framskjutna personer inom staden eller trolldomskommissionen kunde användas såsom 
ridverktyg. Den finaste skjutsen till Blåkulla var väl den, som företogs i guvernörens egen vagn. I en berättelse från Dalarne omtalas, att häxorna och barnskarorna brukade samlas på kyrktaken, där barnen tedde sig »små som kajor». 

Om en av de anklagade i Härnösand berättade barnen, att hon brukade » skava klockan», och när hon färdades över en sjö, släppte hon malmen med orden: »Gud låte mig aldrig komma till Gud, förrän denna malm kommer dit jag honom tog».

Vid framkomsten till Blåkulla hölls gästabud. Trollpackorna förrättade husligt arbete. Satan själv beskrevs såsom bunden i kedjor och sittande under bordet. Vidare berättade barnen om häxornas sexuella förbindelser med Satan. Dessa sensuella moment åberopades i de dödsdomar, som fälldes över de anklagade, men spelade eljest inte någon mera framträdande roll vid processerna i Härnösand. 

Barnen berättade dessutom, att de i Blåkulla blev bortgifta med andra personer, någon gång en 
namngiven härnösandsbo, ibland rena fantasigestalter, och att i sådana äktenskap föddes barn. 

Dessa redogörelser verka på en nutida läsare fullständigt som barnsliga lekar. Följande må anföras som ett kuriosum. En femårig gosse, Erik Pedersson, vars fader var skinnare, var inkallad inför kommissionen och berättade, att pigan Trollkarin (Karin Larsdotter) fört honom till gästabud; han uppgav, att han ridit på en ko och var gift men hade inget barn med sin hustru. Denna högtidliga bekännelse blev vederbörligen förd till protokollet.

En annan karaktär ägde det vittnesmål, som avgavs av Nils Blancks styvbarn, Kerstin Danielsdotter. Flickans moder, som likaledes hette Kerstin Danielsdotter och vars fader var Sundsvalls berömde borgmästare Daniel Bertilsson Alander, hade varit gift två gånger, innan hon blev Nils Blancks hustru. Hennes förste make var häradsskrivaren Daniel Bengtsson Hilleman, och en av döttrarna i detta äktenskap hette Kristina och var född i april 1663. Denna flicka är säkerligen identisk med vittnet
Kerstin Danielsdetter vid häxprocesserna, ehuru protokollet uppgiver barnets ålder till 13 år. Kerstin berättade, att hon blev gift i Blåkulla med en vacker karl. Sedan de blivit vigda, började de dansa; där vankades konfekt, som sattes på bordet och smakade bra. Spelmän funnos, vilka hon icke kände, och till sist fördes Kerstin till brudsäng med Karin Larsdotter som 
ledsagarinna. 

Kerstin berättade eljest, att hon senare blev gift med en annan man. Bägge gångerna hon stod brud fick hon hela bruddräkten med pärlor på, och hon fick två klänningar, den ena av röd sammet med pärlor, den andra enbart av pärlor, och dem hade hon förvarade i en kista i Blåkulla. Hon hade eljest fått i städjepenning en röd riksdaler och en kredens (bägare), men innan hon skulle omtala för kommissionen, var dessa funnos, började bon gråta och sade sedan, att den röda riksdalern låg i ett guldskrin, som fanns i hennes kista i Blåkulla. Det upplystes vidare, att flickans moder slagit henne med ris för att få henne att utlämna den röda riksdalern.

Kerstin Danielsdotter hade dessutom av Satan fått ett väl utstofferat skåp med allehanda galanterivaror, band och handskar. Flickan var tydligen ett ganska brådmoget barn, vars fantasi sysslade med eleganta kläder och livets övriga nöjen.

Djävulen visste emellertid även, vad pojkarna tyckte om, ty det heter, att åt »de piltebarn, som i Härnösand födde äro, där de mycket bruka seglatsen, skänker han skepp och skutor med allt tillbehör.»

Det var sålunda ganska trevligt i Blåkulla. Barnens skildringar därifrån innehöllo tydligen en hel del reminiscenser från festligheter i Härnösand och äro därför av intresse. Man musicerade, spelade på långharpa eller cittra och på fiol. 

En av de anklagade kvinnorna, den sextioåriga Elisabet Målares, var halt och gick i vardagslivet stödd på en käpp, men i Blåkulla »vände» hon dansen. Vid ett annat tillfälle omtalas långdans, och det var tydligen sådan dans, som hustru Elisabet ledde i Blåkulla.

Även på annat sätt kommo det vanliga livets erfarenheter med i blåkullaberättelserna. I april 1675 blev en bonde på Härnön anklagad för stöld av strömming. Ett par barn visste då att berätta, att de i Blåkulla sett honom bära strömming i en säck och gå och sälja den.

Men vi böra icke endast skildra de gemytliga sidorna av livet i Blåkulla. Barnen skulle naturligtvis först och främst invigas till Satans tjänst. Blod togs ur ansiktet och lillfingret på dem, och därmed skrevs i en bok. De lärde sig även läsa hemska förbannelseböner av typen »Fader vår som är i helvetet». Den avkomma, som föddes i de äktenskap, som härnösandsbarnen ingingo i Blåkulla, stöttes till mjöl av en trollkvinna och kokades i en kittel. 

Enligt uppgifter från annat håll fyllde trollpackorna dekokt, som erhölls på dylikt sätt, på sina smörjehorn. De beströk därmed sina åkdon och kunde därefter företaga färden mellan hemorten och Blåkulla.

Men egendomligt nog fanns i eller invid själva Blåkulla även en representant för de goda andemakterna. Där vistades nämligen en ängel, som tydligen hade till uppgift att bevaka ondskans andemakter, så att de inte blev övermäktiga. Trollpackorna brukade nämligen fila på den kedja, varmed Satan var bunden. Men då kedjan höll på att brista, kom ängeln och lödde ihop den, så att Satan åter var ordentligt fängslad.

Återfärden från Blåkulla skedde på samma sätt som ditresan. Och när barnen var tillbaka i sina sängar, hade ingen märkt, att de varit borta.

De barn i Härnösand, vilka sade sig bli förda till Blåkulla, synas i regel ha varit i åldern 8-18 år. De voro mera än trettio till antalet. Påfallande är, att så många av dem tillhörde stadens förnämsta familjer. Erik Holst var dotterson till superintendenten, Jonas, Karin och Gustav Gene barn till Olov Abrahamsson, Annika och Cecilia Hellman döttrar till avlidne stadsskrivaren Peder Hellman, Brita Andersdotter barn till organisten Anders Mattsson. 
...

Att barn ur de främsta familjerna i staden i så stor utsträckning angreps av trolldomsepidemien, är kanske inte så underligt. På den tiden förstod man icke alls barnpsykologi, och föräldrarna talade antagligen öppet om trolldomen i barnens närvaro. 

De mest bildade och framskjutna personerna inom staden var säkerligen bäst underrättade om vad som försiggick på andra orter och hyste väl därför särskilt stor ängslan för att barnen skulle indragas i trolldomsvirveln. Föräldrarnas oro kan under sådana omständigheter ha inverkat suggererande på barnen och åstadkommit, att de blev angripna av trolldomspsykosen.

De kvinnor, som utpekades som trollpackor, tillhörde däremot samhällets bredare lager. Det märkes för övrigt tydligt, att kommissionen inte gärna ville tro, att finare folk kunde befatta sig med trolldom, utan ansåg denna som en underklassföreteelse. 

De tio kvinnor från Härnäsand, vilka dömdes till döden, voro följande:
Karin Larsdotter, 40 år gammal; hennes moder, hustru Märit Eriksdotter Sågarlasses, 72 år; den nära 70-åriga änkan Mosis Britta; hennes syster hustru Elisabet Kristoffer Larsson Målares, 60 år; hustru Anna Lars Svenssons, 35 år; hustru Anna Lars Erikssons 50 år; hustru Karin Elias Gullikssons, 40 år; hustru Britta Olov Eriksson Skomakares, 45 år; hustru Britta Per Luuts, 50 år; Ella Jonsdotter, vars ålder icke uppgives.

Vi frågar oss nu närmast, huru dessa kvinnor kunde råka ut för att bli anklagade för trolldom, huruvida de själva i någon mån givit  anledning därtill eller om de på annat sätt gjort sig illa tålda i staden. Vad vi tidigare omtalat beträffande rannsakningarna med Karin Larsdotter år 1673, tyder ju icke på någon som helst skuld från hennes egen sida, utan det förefaller uteslutande vara ett spel av tillfälligheter, att hon blev utpekad som trollpacka.

Det enda, som verkligen framkom, var att vissa av de anklagade övat en del vidskepliga bruk och konster. Gumman Märit Eriksdotter hade för ett år sedan alla nätter gått uppe i Hov och hållit händerna i kors; när någon hälsade på henne, svarade hon icke utan vände ryggen till. Ett dylikt uppträdande kan emellertid ha berott på rubbning i förståndet. Hennes man 
Sågarlasse och hans anhöriga hade haft dåligt rykte för tjuvnad och trolldom, och det vittne, som berättade detta, ansåg, att Märit och hennes dotter Karin icke voro bättre. 

Vid slutet av rannsakningen i Härnösand bekände Märit, att hon brukat läsa i salt och ge boskapen därav och att hon lärt sin dotter Karin att göra på samma sätt.

Mosis Britta tycks ha varit en argsint gumma, som genom svordomar och oförsiktigt talesätt dragit misstankarna emot sig. En finska vid namn Valborg från Fjällsjö socken hade en dag, sedan Britta blivit anklagad, kommit in till henne och begärt en näve strömming i Jesu namn. Då svarade Britta: »Det är lika, om  du begärer något i Jesu namn eller ej. Barnen ljuga på mig, det är en sådan värld nu; Fanen låte dem flyga i väder och vind, till dess de flyga i hundrade stycken. Jag vet så grant, om jag går upp (till rättegången), kommer jag intet igen». Vidare skulle hon ha sagt: » Det är ingen Jesus mer till ». 

Att hon i sin förtvivlan kunde uttala sig på detta sätt, är ju begripligt, men dylika utlåtelser var givetvis ytterst oförsiktiga av en person, som var anklagad för att föra barn till Blåkulla.

Det talas ideligen om att de anklagade kvinnorna eller deras familjer var beryktade för trolldom. Tydligen hade de varit misstänkta för sådant, innan den stora blåkullaepidemien nådde orten, och när barnen började andraga sina fantastiska berättelser, anknöts dessa helt naturligt till sådana personer, som redan på förhand höllos för att utöva hemliga konster. Och blir en person misstänkt, så fäster sig allmänna opinionen vid alla möjliga detaljer rörande honom, i vilka man eljest kanske icke skulle ha inlagt någon ond innebörd.

Knut Ingelsson berättade, att Anna Lars Erikssons en gång varit ute i båt vid Lungön och råkat i sjönöd; båten gick under, men kvinnan låg i vattnet en halv dag och flöt på årorna och räddade sig därigenom. Detta fann han besynnerligt. Vi känna här igen tron på att häxorna kunna flyta på vattnet, när andra sjunka. Denna uppfattning låg till grund för vattenprovet, som användes vid häxprocesser under äldre tid och enligt gammat dansk-norsk rättspraxis ännu vid trolldomsprocesserna i Bohus- län 1669-1672. 

Vi erinrar oss, att Bohuslän var ett norskt landskap ända till år 1658. Vattenprovet tillgick så, att man kastade den anklagade med bundna händer och fötter i vattnet. Om hon flöt, var hon en häxa; sjönk hon, så var hon oskyldig. 
I fråga om Anna Lars Erikssons fanns emellertid även ett annat vittne, som gav en rimligare skildring av hennes räddning ur sjönöden. Båten hade varit lastad med hö, och sjön slog in, så att den vattenfylldes, men den kunde icke sjunka för höets skull. Anna hade bundit fast sig själv och en medföljande flicka vid båten och årorna med hjälp av masttågen och blev därigenom räddad.

Om Målare Lisabet, såsom Kristoffer Larssons hustru kallades, berättade ett vittne, att när boskapen på norrstaden om våren släpptes på bete, kreaturen alltid brukade stanna mitt för hennes fönster. Detta gav anledning till misstankar. Beträffande samma kvinna berättade en hustru Margareta följande, som utgör ett mycket typiskt exempel på gammal vidskepelse. För några år sedan hade suttit bäreskarn, det vill säga fläckar av svampen trollsmör, på dörrar och trösklar i hennes hus. En piga tog och brände upp detta vid spisstolpen. Sedan större delen förtärts av lågorna och ingen människa kommit, sade hon: »Gud nåde oss, här kommer ingen in». I samma ögonblick kom hustru Elisabet in i rummet och frågade, vad de stekte. Därpå gick hon till spisen, satte sig, började röra med en sticka i det brända bäreskarnet, spottade på det tre gånger och bar bort det i en kruka utan att omtala, att hon hade något annat ärende. 

Vid rättegången nekade Elisabet till vad som sålunda berättats. Enligt folktron kunde man genom att bränna bäreskarn framtvinga härans ägarinna, och det anförda skulle sålunda bevisa, att Elisabet ägde en bära och med dess hjälp stal mjölk från andra människor.

Gumman Mosis Britta hade en antagonist, som misstänkte, att hon stämt vattnet ur hans brunn och in i sin, men han medgav, att han inte säkert visste, huruvida icke Britta låtit gräva sin brunn djupare än hans.

Av det anförda har framgått, att åtminstone vissa av de anklagade kvinnorna på förhand varit misstänkta för trolldom. Då barnen beskyllde kvinnorna för at ha fört dem till Blåkulla sökte de anklagade givetvis på alla sätt försvara sig.

Hustru Elisabet anförde, då hon kom inför kommissionen, att hon hade två söner, som voro präster, den ene kaplan i Säbrå, den andra i Torsåker - det var bröderna Petrus och Laurentius Hornaeus, den senare farfader till Jöns Hornaeus, såsom vi förut omtalat. Elisabet ansåg, att om hon kunnat fostra sina barn och hjälpt dem till ett Gudi så behagligt ämbete, så kunde hon icke vara så ond, som hon anklagades för. Hon blev emellertid avspisad med den förklaringen, att onda föräldrar kunde få goda barn.

Om barnen talade sant, så synes en eller annan av kvinnorna ha tillgripit verkligt förtvivlade och farliga metoder för att hjälpa sig ur nöden. Anna Lars Erikssons skulle ha lovat en pojke en vit sammetsklädnad, om han ville ange, att fyra rika borgarhustrur, hans egen far och mor och flera andra bland »storfolket» red till Blåkulla eller visat sig där. 

Ett par av barnen uppgåvo till och med, att Karin Larsdotter i Blåkulla sökt förmå dem att påstå, att biskopinnan Steuchius och hennes sonhustru - då- varande lektorn Mattias Steuchius' maka Anna Tersera, vilken med tiden blev ärkebiskopinna - skulle ha rest till Blåkulla. Meningen med detta var väl, att barnen skulle komma med så orimliga anklagelser, att kommissionen skulle förlora tilltron till deras utsagor. Möjligt är dock, att dessa övertalningsförsök dikterades av hämndkänslor, av lust att dra in andra i samma elände, vari de anklagade själva befunno sig. 

Beträffande tre av de rika borgarhustrurna fanns en särskild förhistoria, som gav anledning till att deras namn blev nämnda. Systrarna Sara, Malin och Elin Olovsdotter tillhörde en förmögen släkt från Nordvik i Nora socken och voro gifta med respektive handelsmännen Jon Eriksson Lund, Erik Mattsson Mört och Erik Klemetsson, av vilka den förstnämnde var fader till stadens 
borgmästare. En systerdotter till dessa tre kvinnor var Margreta Per Nilssons i Hammar, Ytterlännäs socken. Hustru Margreta hade för en kvinna i Nyland uppgivit, att hennes kära mostrar voro beryktade såsom trollkvinnor och hade dessutom sänt en tjänsteflicka till dem med underrättelse därom. 

I våra dagar skulle man ju betrakta en dylik budskickning som ett dåligt skämt. Annorlunda var uppfattningen år 1674. I mars detta år stämde de tre handelsmännen hustru Margreta inför tinget i Torsåker. Där kunde hon icke angiva något skäl för sitt påstående utan sade, att hon handlat i enfald och oförstånd. Denna dumhet kostade henne 40 mark smt i böter. Icke nöjda med denna upprättelse infunno sig de tre borgarhustrurna på hösten samma år inför trolldomskommissionen och begärde dess resolution. De blev också uttryckligen frikända av kommissionen.

Det är alldeles uppenbart, att kommissionens förhandlingar voro i hög grad ägnade att förvärra det onda och öka barnens sjukliga fantasier. Det gjorde naturligtvis ett oerhört intryck på dem, att de blevo inkallade inför den lärda och månghövdade kommissionen och där fingo redogöra för sina upplevelser i fantasivärlden. Barnen blevo mer och mer hysteriska. De förklarade, att de ideligen, gång på gång under samma natt, rest till Blåkulla, och ibland ropade de inför kommissionen i korus, att de blivit förda dit av de anklagade kvinnorna. Dessa bibehöll förvånande väl sin själsjämvikt och nekade lugnt till vad som påbördades dem. Ingen av dem erkände sig ha företagit resor till Blåkulla förrän på själva avrättningsplatsen, där några föllo till föga. 

...

Den vuxna delen av stadens befolkning förblev även i så måtto oberörd av epidemien, att med ett undantag ingen enda själv iakttog något, som kunde bestyrka, att blåkullaresorna voro en realitet. Undantaget var lektor Jakob Eurenius, vilken till kommissionen ingav en berättelse om att han själv blivit använd såsom ridverktyg vid en blåkullafärd.

Eurenius' skildring har ofta återgivits i tryck, helt eller delvis, och det torde därför vara onödigt att införa den även här. Vi nöja oss med ett kort referat av dess innehåll. Vad Eurenius berättade, hade han uppenbarligen drömt, och hans hågkomster därav voro icke fullt klara och tydliga. Han hade tyckt, att han färdades genom rymden med stor hastighet och därvid hade en mängd råttor på armarna. Vid uppvaknandet syntes det honom, som om väggen var öppen invid sängen och en lång kvinna uppehöll sig där utanför. Han hade fått det intrycket, att det var Anna Lars Svenssons, men var inte fullt säker på saken. 

Några nätter senare hade väggen åter varit öppnad och en kvinna synts utanför och velat draga ut honom, dock utan att lyckas. Nu visste egendomligt nog en trettonårig flicka vid namn Kerstin att berätta, att just den natt, då lektorn drömde om sin färd genom rymden, hade Anna Lars Svenssons fört henne jämte ett tjugotal andra barn till Blåkulla och att de därvid ridit på Eurenius. 

Kerstin kunde även omtala, att Anna gjort ett misslyckat försök att draga ut Eurenius den natt, då han andra gången såg en kvinna genom en öppning i väggen. Sedan Eurenius hört flickans relation, identifierade han barnen med de råttor, som han haft på sina armar. 

Skillnaden mellan Eurenius' och Kerstins berättelser är synnerligen påfallande. Lektorn redogör för sina ganska diffusa drömmar, men flickan beskriver resan till 
Blåkulla klart och tydligt med en mängd konkreta detaljer. Hennes fantasi arbetade sålunda mycket friskt.
Eurenius blev med anledning av skrivelsen inkallad inför kommissionen och uppmanades att närmare redogöra för sina upplevelser. Han kunde emellertid icke heller nu bestämt påstå, att det var hustru Anna Lars Svenssons, som han sett. »Dock gör det honom något dubium i saken, att väggen i stugan är innantill klistrad, och haver han rannsakat utmed sängen, om på klistringen skulle synas någon förändring, men funnit ingen.» Om Anna Lars Svenssons sade han sig inte veta något annat än att hon varit en god grannhustru, som intet men honom tillfogat, och han ville inte heller gärna vara hennes anklagare, emedan hon hade nog många ändå. Han kunde icke heller beskylla hennes man för något ont.
Eurenius ansåg sålunda, att han borde lämna kommissionen meddelande om sina nattliga upplevelser, vilka han betraktade som en verklighet, emedan de egendomligt nog överensstämde med vad ett av barnen berättade. Men han var icke elak man, som ville störta en grannkvinna i fördärvet.

Just processen mot denna Anna Lars Svenssons är av upprörande beskaffenhet. Om henne framkom i själva ingenting alls graverande. Hon var från Forsa i Hälsingland och hade vistats blott en kort tid i Härnösand. Att hennes moder var beryktad för trolldom, kunde inte förnuftigtvis läggas dottern till last. Anna synes tvärtom ha varit en god och from kvinna. Hennes man grät bittert över barnens anklagelser, hade bara gott att säga om sin hustru och omtalade, att hon mera förmanat honom till gudsfruktan och sakramentens bruk än han henne. Anna Lars Svenssons var tydligen ett alldeles oskyldigt offer för andra människors mörka vidskepelse.

I början av november inträffade ett dödsfall bland de barn, som fördes till Blåkulla. Den 7 i denna månad kom borgaren Olov Eriksson Lund inför rätten och klagade över att två av trollkvinnorna slagit och illa hanterat hans trettonårige son Jöns, så att denne måst inta sängen. Gossen kunde inte förtära någon föda, och fadern trodde, att han skulle dö. Orsaken till misshandeln var den bekännelse han avgivit. Ella Jonsdotter och Anna Lars Svenssons hade i Blåkulla hållit honom över en kittel med smör, hotande att steka honom, om han bekände, det vill säga skvallrade om blåkullafärderna. De hade dessutom brutit honom i armar och rygg. 

Den 10 november hade gossen redan avlidit, och han hade i sin yttersta stund beskyllt Anna Lars Svenssons för att vara orsak till hans död. Under sin sjukdom hade Jöns fått besök av konrektorn vid stadens trivialskola Mattias Lochnaeus samt kamrater. Konrektorn, som var präst och förut tjänstgjort såsom komminister i staden, hade läst och sjungit över gossen. Denne var först alldeles stum, men sedan de andra gossarna med knivar jagat bort en del flugor, som sutto kring halsen på honom, började han tala. Barnen visste, vad detta betydde. De sågo, att flugorna i verkligheten var fem av de trollkäringar, som nu stod inför rätta i staden. Genom att på detta sätt placera sig på hans hals hade de hindrat honom från att tala. 

Barberaren Hans Bruggman junior tillkallades såsom medicinsk auktoritet. Han förklarade, att Jöns icke haft någon naturlig krankhet utan farit illa av dem, som fört honom till Blåkulla, emedan han var gul som vax på sin kropp och vänstra kindbenet var svullet och blått. Två flickor vittnade, att de sett misshandeln i Blåkulla.

Kunde väl någon numera tvivla på blåkullafärderna, och såg man inte nu klart, vilka förskräckliga människor dessa trollpackor var?

...

Kommissionen hade tagit saken kallt och icke dömt en mängd kvinnor till döden på grund av små barns prat. Men om kommissionen velat göra så, mötte den en folkopinion, som med fanatisk energi krävde de anklagades liv. 

Det mest skrämmande beviset härpå utgör en skrivelse, som inkom från barnens föräldrar. Den var avgiven i allas deras namn, vilkas barn klagade över att de blevo förda till Blåkulla. I skrivelsen påyrkades, att om icke trollpackorna nu bleve vederbörligen avstraffade, »deras barn, som aldrig slippa att föras, så länge de leva, som dem föra, må genom döden kunna avskilda bliva och icke plåga sina föräldrar med ett sådant deras vedermödors stadiga påtänkande uti deras samvete och kanske till förtvivlan komma». 

De begärde sålunda, att antingen häxorna eller barnen skulle avlivas, ty om de förra skonades, skulle barnen bli olyckliga för hela sitt liv, och då vore det bättre, att de genast finge dö. 

Detta blev för starkt för kommissionen. Föräldrarna uppkallades, och på deras vägnar meddelade Olov Abra- hamsson, att skrivelsen författats av organisten Anders Mattsson och inlämnats av denne på eget bevåg, oaktat Olov Abrahamssons avstyrkande. Kommissionen fann, att Anders Mattsson genom denna inlaga velat föreskriva domstolen, vad den skulle göra, och dessutom ådagalagt ett grymt uppsåt mot barnen. Han måste därför bedja kommissionen om ursäkt. Det yrkande, han framställt, betecknar på sitt sätt en höjdpunkt av sinnesförvildningen under häxprocessernas dagar.

Ensamma och övergivna av hela samhället gingo de stackars kvinnorna sitt öde till mötes. Opinionen mot dem var alldeles kompakt. Emellertid finns i protokollet över rannsakningarna i Härnösand på ett ställe ett verkligt klokt uttalande. Repslagaren Per Mårtensson förklarade, att talet om Blåkulla var »bara fantasteri». 

Dessa ord är som en ljusglimt i det täta mörkret. Tvvärr hörde repslagaren själv till de anklagade, ehuru han blev frikänd. Hans ord torde därför icke ha tillmätts någon som helst betydelse. De stackars kvinnorna hade inga försvarsadvokater, som kunde bistå dem. Däremot hade de sina själasörjare, och då det var så många anklagade, hade därtill engagerats hela prästerskapet på orten, inklusive samtliga lektorer vid gymnasiet, vilka sålunda även de var präster. 

Dessa själasörjare var liksom alla andra djupt övertygade om kvinnornas brottslighet och syns därför ha ansett sin enda uppgift vara att söka förmå dem till bekännelse. Detta förefaller oss fullkomligt upprörande, men det skedde i själva verket i den bästa välmening. Om kvinnorna bekände sig skyldiga och ångrade sig, kunde de få motta nattvarden och vinna syndernas förlåtelse och dö med förvissning om att vinna den eviga saligheten. Kyrkan ansåg sålunda, att det fanns en väg till frälsning även för så djupt sjunkna syndare som dessa trollpackor. Men om de icke bekände, fanns ingen möjlighet till räddning, utan då väntade dem den eviga förtappelsen. Prästerna gjorde därför upprepade besök i fängelset, men någon bekännelse framkom icke förrän på själva avrättningsplatsen.

För var och en av de anklagade avkunnades dom efter utförlig motivering. I denna åberopades alla skäl, som kunde tala till den anklagades nackdel. Karin Larsdotter hade år 1673 uttalat sig för en av prästerna på ett sätt, som hon sedan ångrade, ty hon förklarade inför rådstuvurätten, att hon bekänt som ett tok. I domen över henne hette det emellertid, att hon förut inför predikoämbetet bekänt sig vara skyldig till trolldomssynden. Dessutom åberopade kommissionen vittnesmål av en anklagad från annan ort. En kvinna från Ramsås i Säbrå hade nämligen uppgivit, att Karin fört henne på den onda vägen och förmått henne att resa till Blåkulla. 

Slutklämmen i domen över Karin Larsdotter hade följande lydelse: »Fördenskull dömes hon, både efter Guds och världslig lag, skola androm till sky och varnagel halshuggas och å båle brännas-».

Det bör uttryckligen påpekas, att sedan Kungl. Maj:t år 1670 beslutat, att vissa dödsdömda i Bohuslän skulle halshuggas, innan deras kroppar brändes, blev denna avrättningsmetod nästan undantagslöst tillämpad vid häxprocesserna. Det enda kända undantaget var en kvinna, som år 1676 brändes levande i Stockholm. Häxbålen inneburo sålunda i alla övriga fall ingenting annat än eldbegängelse av redan döda personer. Det oaktat betraktades brännandes av häxorna med oerhörd fasa av den allmänna opinionen. En sådan död ansågs i högsta grad neslig, och det betraktades såsom något fruktansvärt att icke få vila i kyrkovigd jord.

Epidemin fick äntligen ett slut sedan kommissionens ordförande Sparre krävde ett uppskov och ett nytt betänkande över hur man skulle gå vidare med trolldomsrannsakningarna i Norrland. Samtidigt hade Sverige råkat i krig med Danmark-Norge under hösten 1676 och uppmärksamheten riktades alltmer mot detta problem.

Uppmärksamheten måste nu i första rummet ägnas försvar, och trolldomskommissionens arbete blev aldrig återupptaget. Det var sålunda Sparres uppskovsyrkande
som i förening satte definitivt stopp för de stora troll- inom Ångermanland.

Men landskapets präster och allmoge var ingalunda belåtna med på att processerna avbröts. På ett fullkomligt skrämmande sätt gav de sin uppfattning om trolldomsväsendet tillkänna i två delvis likalydande skrivelser, som avfärdades till Maj:t och guvernören och av vilka den, som ställdes till guvernören var daterad i Kungsgården den 14 juni 1675. 

Undertecknarna var Ångermanlands samtliga åtta kyrkoherdar - superintendenten undantagen - och framställningen till Konungen var försedd med deras egna och socknarnas sigill. 

Av innehållet framgår, att trolldomskommissionens rannsakningar och avrättningar inom Ångermanland haft en verkan rakt motsatt den åsyftade. Tillståndet var nu sämre än någonsin. Det existerade knappt en enda gård, i vilken ej fanns antingen en trollpacka eller något barn, som fördes till Blåkulla. Häxorna bar skulden för den rådande hungersnöden, och de skadade folk och fä. 

I skrivelserna begärdes nu, att en ny kommission måtte förordnas med färre antal medlemmar, emedan folket  inte mäktade underhålla en så manstark kommission som den, vilken dittills varit i verksamhet. 

Undertecknarna av skrivelsen var övertygade om att barnen aldrig skulle komma att slippa från 
blåkullaresorna, om  inte trollkäringarna blev avlivade, och de ansåg, att det vore bättre, om föräldrarna lät barnen avlivas, än att dessa bleve utlärda i djävulskonster...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Material ur Jöran Sahlgren: Var våra ortnamn berätta, Gösta Bucht: Härnösands historia del 1.