HYL. Förlåt, Philonous, att jag inte kommit tidigare. Hela denna morgon har mitt huvud varit så uppfyllt av vårt senaste samtal, att jag inte haft tid att tänka på klockslag eller något annat över huvud taget.
PHIL. Jag är glad över att du varit så ivrigt upptagen av vårt samtal. Ifall det var några fel i dina medgivanden eller ifall jag drog några falska slutsatser av dem, hoppas jag du nu visar mig dem.
HYL. Jag försäkrar dig, att jag inte gjort något annat, sedan vi talades vid, än sökt efter fel och falska slutledningar och i detta syfte noggrant prövat hela gången i gårdagens samtal. Men allt förgäves. När jag nu ser tillbaka på alltsammans, synes mig de åsikter som jag kom till ännu klarare och tydligare. Och ju mer jag betraktar dem, desto oemotståndligare tvingar de fram mitt samtycke.
PHIL. Tror du inte, att detta är ett tecken på att de är sanna och naturliga och i överensstämmelse med förnuftets lagar? Det sanna och det sköna är lika i det avseendet, att ju noggrannare man granskar dem, desto klarare framträder deras överlägsenhet, medan felaktigheternas och skenets falska glans inte kan uthärda att prövas eller att bli alltför ingående undersökt.
HYL. Jag erkänner, att det ligger en hel del i vad du säger. Ingen kan heller vara fullständigare övertygad om sanningen i dessa underliga slutsatser än jag, så länge som jag ser framför mig de resonemang, som ledde mig dit. Men när jag inte längre tänker på dem, så tycks mig å andra sidan det moderna sättet att förklara tingen så tillfredsställande, så naturligt och begripligt, att jag erkänner, att jag inte vet, hur jag skall kunna förkasta det.
PHIL. Jag förstår inte, vilket sätt du menar.
HYL. Jag menar sättet att förklara våra sinnesförnimmelser eller idéer.
PHIL. Hur då?
HYL. Själen antas ju finnas i någon del av hjärnan, varifrån nerverna utgår och sprider sig till alla delar av kroppen. Och föremålen omkring oss överför till nerverna vissa svängningsrörelser genom de olika intryck, som de gör på sinnesorganen. Och när nerverna på så sätt har fyllts av liv, leder de dessa svängningar vidare till hjärnan eller sätet för själen, vilken allt- efter de olika intryck eller spår, som härvid görs i hjärnan, mottager olika idéer.
PHIL. Kallar du detta en förklaring av det sätt, varigenom vi påverkas av idéer?
HYL. Ja, varför inte, Philonous? Har du något att invända? 
PHIL. Jag skulle först vilja veta, om jag riktigt förstår din
hypotes. Du antar, att vissa spår i hjärnan är orsakerna eller anledningarna till våra idéer. Var snäll och säg mig, om du med hjärnan menar ett sinnesting?
HYL. Vad annat tror du jag kunde mena?
PHIL. Alla sinnesting kan omedelbart uppfattas; och de ting, som omedelbart kan uppfattas, är idéer; och dessa existerar endast i medvetandet. Så mycket har du, om jag inte tar fel, gått med på för länge sedan.
HYL. Det förnekar jag inte.
PHIL. Den hjärna du talar om är således ett sinnesting och existerar därför endast i medvetandet. Nu skulle jag gärna vilja veta, om du tror, att det är rimligt att anta, att en idé eller ett ting, som existerar i medvetandet, förorsakar alla andra idéer. Och om du tror det, var då snäll och säg, hur du förklarar uppkomsten av själva denna primära idé eller hjärna.
HYL. Jag förklarar inte uppkomsten av våra idéer genom denna
hjärna, som kan uppfattas genom sinnena, då den ju själv är en kombination av genom sinnena uppfattbara idéer, utan genom en annan som jag föreställer mig.
PHIL. Men finns inte de ting, som man föreställer sig, också i medvetandet lika väl som de ting, som uppfattas av sinnena?
HYL. Det måste jag erkänna, att de gör.
PHIL. Det kommer således på ett ut. Och du har hela tiden förklarat idéer genom vissa rörelser och intryck i hjärnan, dvs. genom vissa förändringar i en idé - om denna idé kan förnimmas med sinnena eller föreställas, det spelar ingen roll.
HYL. Jag börjar tvivla på min hypotes.
PHIL. Det enda som vi känner till eller är medvetna om förutom själar, är våra egna idéer. När du därför säger, att alla idéer förorsakas av intryck på hjärnan, är du då medveten om denna hjärna eller inte? Om du är det, då talar du om idéer, som är intryckta i en idé och därvid orsakar just denna idé, vilket är orimligt. Om du inte är medveten om hjärnan, talar du obegripligt i stället för att bilda en förnuftig hypotes.
HYL. Nu inser jag tydligt, att det bara var en dröm. Det ligger ingenting i det.
PHIL. Du behöver inte fästa så mycket avseende vid det. Ty när allt kommer omkring, kunde detta sätt att förklara tingen, såsom du kallade det, aldrig ha tillfredsställt någon förnuftig människa. Vilket samband finns det mellan en rörelse i nerverna och förnimmelserna av ljud eller färg i medvetandet? Eller hur är det möjligt, att dessa senare skulle vara en verkan av den förra?
HYL. Men jag kunde aldrig tro, att det låg så litet däri, som det nu vill synas.
PHIL. Nå, är du då äntligen övertygad om att inga sinnesting har verklig existens och att du i sanning är en ärkeskeptiker?
HYL. Ja, det är alltför klart för att kunna förnekas.
PHIL. Se, är inte fälten täckta av en underbar grönska? Finns det inte i skogarna och lunderna, i floderna och de klara bäckarna något som lugnar och gläder och hänrycker själen? Genomilas vi inte av en behaglig rysning, då vi betraktar den vida och djupa oceanen eller ett väldigt berg med moinhöljd topp eller en gammal, dyster skog? Finns det inte en vild skönhet t. o. m. i klipporna och öknarna? Vilken djup glädje är det inte att se naturens skönhet här på vår jord! Och drages inte till omväxling nattens slöja över  jordens anlete, och skiftar inte jorden dräkt med årstiderna, för att vår glädje skall hållas frisk och ung. Och hur lämpligt är inte naturkrafterna avpassade! Vilken omväxling och vilken ändamålsenlighet i det minsta av naturens verk! Vilken finhet och skönhet, vilken planmässighet i växters och djurs byggnad! Hur utsökt är inte allt inrättat både för att tjäna sitt eget ändamål och för att ingå såsom ett led i det hela. Samtidigt som alla ting ömsesidigt hjälper och stöder varandra, framhäver och belyser de också varandra. Låt nu dina tankar gå från detta jordklot till alla dessa strålande ljus, som smyckar det höga himlavalvet. Kan man inte beundra planeternas rörelser i deras bestämda banor? Har det någonsin hänt, att dessa (felaktigt kallade kringirrande) stjärnor gått vilse under sin regelbundna gång genom den stiglösa rymden? Avgränsar inte planeternas banor runt solen ytor, som alltid är proportionella mot tiderna? Så bestämda och oföränderliga är de lagar, enligt vilka naturens osynlige skapare styr universum. Och hur levande och underbar är inte fixstjärnornas strålande glans! Och med vilket storartat och slösande överflöd synes de inte vara strödda över hela det azurblå himlavalvet. Och likväl - om du använder ett teleskop, så hjälper det dig att se en ny mängd stjärnor, som inte syns för blotta ögat. Härifrån ser de närliggande och obetydliga ut, men sedda på närmare håll är de oerhörda ljusklot på olika avstånd ute i den ofantliga rymden. Nu måste du ta fantasien till hjälp. Våra svaga, begränsade sinnen kan inte skönja de oräkneliga världar, som kretsar runt de glödande solarna i centrum, och i dessa världar inte heller kraften av en fullkomlig ande, som visar sig i otaliga former. Varken våra sinnen eller vår fantasi är tillräckliga för att fatta den obegränsade rymden med alla dess lysande invånare. Och fastän det hårt arbetande människoförnuftet bemödar sig och anstränger sig till det yttersta, så finns det fortfarande kvar något ogripbart och omätligt. Och likväl är alla dessa ofantliga kroppar, som tillsammans utgör denna mäktiga byggnad - hur avlägsna och fjärran de än ligger från varandra - förenade med varandra genom en hemlig mekanism, någon gudomlig konstruktion och kraft, i ömsesidigt beroende av och gemenskap med varandra, också med denna vår jord, som nu nästan hade försvunnit ur mina tankar och kommit bort i mängden av världar. Är inte hela systemet överväldigande, skönt och underbart över all beskrivning och över allt förnuft! Vilken behandling förtjänar då inte de filosofer, som vill beröva dessa upphöjda och underbara skådespel all verklighet? Hur skulle man kunna hysa sådana åsikter, som leder oss till att tro, att skapelsens hela synliga skönhet är ett falskt, inbillat sken? För att tala rent ut, kan du inte vänta dig att alla förnuftiga människor kommer att anse denna din skepticism orimligt meningslös?
HYL. Andra må tycka vad de vill, men du för din del har ingenting att förebrå mig. Min tröst är, att du är lika stor skeptiker som jag.
PHIL. Där, Hylas, måste du tillåta mig att ha en annan mening. 
HYL. Vad, har du inte hela tiden varit enig med mig beträffande
premisserna, och förnekar du nu slutsatsen och lämnar mig att ensam försvara dessa paradoxer, som du lett mig till? Detta är verkligen inte rätt.
PHIL.Jag förnekar, att jag var av samma åsikt som du beträffande det som ledde till skepticism. Du sade faktiskt, att sinnestingens realitet bestod i en absolut existens utanför alla andliga väsens medvetanden eller i något annat än att de blev uppfattade. Och enligt denna åsikt om realitet är du tvungen att förneka, att sinnestingen har någon som helst verklig existens, dvs. i enlighet med din egen definition erkänner du dig själv vara skeptiker. Men jag varken sade eller tänkte, att sinnestingens realitet skulle definieras på det sättet. För mig är det tydligt -av skäl som du godtager - att sinnestingen inte kan existera på annat sätt än i ett medvetande eller i ett andligt väsen. Av detta sluter jag inte, att de inte har någon verklig existens utan - då jag inser, att de inte beror av min tanke utan har en existens, som inte består i att de uppfattas av mig - att det måste finnas något annat medvetande, i vilket de existerar. Lika säkert som att sinne- världen verkligen existerar, lika säkert finns det därför en oändlig. allestädes närvarande ande, som styr den och vidmakthåller den.
HYL. Men detta är ju inte mera, än vad jag och alla kristna tror. Ja, också alla andra som tror, att det finns en Gud och att han vet och förstår allting.
PHIIL. Ja, men där ligger just skillnaden. Människor tror i allmänhet, att allting är känt för Gud och uppfattat av honom, emedan de tror på Guds existens, då däremot jag för min del omedelbart och med nödvändighet sluter mig till existensen av en Gud, emedan alla sinnesting måste uppfattas av honom.
HYL. Men så länge som vi alla tror på samma sak, så betyder det väl ingenting hur vi kommer fram till denna tro?
PHIL. Men vi tror inte samma sak. Ty ehuru filosoferna går med på att alla kroppsliga ting uppfattas av Gud, så tillägger de dem dock en absolut tillvaro, som är något annat än att de uppfattas av något medvetande över huvud taget; men detta gör inte jag. Är det dessutom inte någon skillnad mellan att säga: det finns en Gud, därför uppfattar han allting, och att säga: sinnestingen existerar verkligen, och, om de verkligen existerar, måste de med nödvändighet uppfattas av ett oändligt medvetande, därför finns det ett oändligt medvetande eller Gud? Detta ger dig med stöd av den mest evidenta princip ett direkt och omedelbart bevis för en Guds existens. Teologer och filosofer hade av skönheten och ändamålsenligheten hos de olika delarna i skapelsen odisputabelt bevisat, att den var Guds verk. Men att - utan all hjälp från astronomien och naturvetenskapen och utan att åberopa tingens planmässighet, ordning och anpassning efter varandra - från blotta existensen av sinnevärlden med nödvändighet sluta sig till
ett oändligt medvetande, är en förmån, som endast de har, som har gjort den enkla reflexionen, att sinnevärlden är den som vi uppfattar med våra olika sinnen och att ingenting uppfattas genom sinnena utom idéer och att ingen idé eller urbild av en idé kan existera på annat sätt än i ett medvetande. Du kan nu utan något besvärligt studium av vetenskaperna och utan någon förnuftets skarpsinnighet eller något långtråkigt resonemang opponera mot och nedtysta den ivrigaste förkämpe för ateismen. Dessa eländiga utvägar, vare sig man antar en evig följd av icke tänkande orsaker och verkningar eller ett tillfälligt sammanträffande av atomer, dessa vilda fantasier av Vanini, Hobbes och Spinoza, kort sagt, hela det ateistiska systemet, kullkastas det inte helt och hållet av denna tanke, som visar den inkonsekvens, som finns i antagandet, att hela den synliga världen eller någon del av den, till och med den mest primitiva och mest oformliga, skulle existera utanför ett medvetande? Låt bara någon av dessa gudlöshetens förespråkare betrakta sina egna tankar och därvid pröva, om han kan vara medveten om så mycket som en klippa, en öken, ett kaos eller ett virrvarr av atomer, eller hur något alls, förnimbart eller tänkbart, kan existera oberoende av ett medvetande, och han behöver inte gå längre för att bli överbevisad om sin dårskap. Kan något vara riktigare än att låta diskussionen bero av en sådan fråga och överlämna det åt vederbörande själv att se, om han ens i tankarna kan fatta det han anser vara verkligt sant och om han från att tänka det såsom existerande kan gå till att tillskriva det en verklig existens.
HYL. Man kan inte förneka, att det är något mycket tjänligt för religionen i det du lägger fram. Men tycker du inte, att det i hög grad liknar en åsikt som hyses av några framstående moderna tänkare, att se allting i Gud?
PHIL. Jag skulle gärna vilja lära känna denna åsikt. Vill du förklara den för mig.
HYL. De tänker sig, att själen, som är immateriell, inte kan förenas med materiella ting, så att den kan uppfatta dem i sig själva, utan att den uppfattar tingen genom sin förening med Guds väsen, vilket ju är andligt och alltså rent intelligibelt eller i stånd att vara det omedelbara föremålet för en andes tanke. Dessutom innehåller det gudomliga väsendet i sig fullkomliga egenskaper, som motsvarar varje skapat ting och vilka för den skull är lämpade att uppenbara eller framställa dem för medvetandet.
PHIL. Jag förstår inte, hur våra idéer, som är helt och hållet passiva och overksamma kan vara Guds väsen eller någon del (eller likt någon del) av Guds väsen eller substans. Gud är ju ett upphöjt, odelbart, rent aktivt väsen. Det finns många fler svårigheter och invändningar, vilka vid första ögonkastet kan göras mot denna hypotes, men jag skall bara tillägga, att den är underkastad alla de orimligheter, som vidlåder de vanliga hypoteserna, då de låter en skapad värld existera på annat sätt än i en andes medvetande. Och dessutom har den följande speciella drag: den har till följd, att den materiella världen inte tjänar någonting till. Och om det gäller som ett bra argument mot andra vetenskapliga hypoteser, att de antar, att naturen eller den gudomliga visheten gör något förgäves eller med tröttsamma, omständliga metoder gör något som kunde ha utförts på ett mycket, lättare och enklare sätt, vad skall vi då tänka om denna hypotes, som antar, att hela världen skapats förgäves?
HYL. Men vad säger du, är inte du också av den meningen, att vi ser allting i Gud? Om jag inte tar miste, så kommer det som du påstår, bra nära den meningen.
PHIL. Få människor tänker, men likväl skall alla ha åsikter. Därför är människornas åsikter ytliga och virriga. Det är ingenting märkvärdigt, att satser, som i sig själva är aldrig så olika, inte desto mindre skulle kunna blandas ihop av sådana människor, som inte överväger dem omsorgsfullt. Jag blir därför inte förvånad, om det finns sådana som tror, att jag hyllar Malebranches svärmiska åsikter, ehuru de i själva verket är mig mycket
fjärran. Han bygger på de mest abstrakta allmänna idéer, som jag fullständigt förkastar. Han antar en absolut yttre värld, något som jag förnekar. Han anser, att vi blir bedragna av våra sinnen och inte känner till den verkliga naturen eller den sanna formen och det sanna utseendet hos de utsträckta föremålen, medan jag tror just det motsatta. På det hela taget finns det inga principer, som är så fundamentalt motsatta som hans och mina. Jag måste erkänna, att jag är fullständigt ense med vad den heliga skrift säger - "Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till." Men att vi ser föremålen i hans väsen på det sätt, som skildrats här ovan, det är jag långt ifrån att tro. Hör här i korthet min åsikt. Det är klart, att tingen, som jag uppfattar, är mina egna idéer och att ingen idé kan existera utanför ett medvetande. Inte heller är det mindre klart, att dessa idéer eller ting, som uppfattas av mig - antingen de själva eller deras urbilder - existerar oberoende av mitt medvetande. Jag vet ju med mig själv, att jag inte är deras upphov, eftersom det ligger utanför min förmåga att efter behag bestämma, vilka speciella idéer jag skall mottaga, då jag öppnar mina ögon för att se eller lyssnar med mina öron. De måste därför existera i ett annat medvetande, vars vilja det är, att de skall uppenbaras för mig. Jag menar, att de ting, som omedelbart uppfattas, är idéer eller sinnesförnimmelser, du kan kalla dem vilket du vill. Men hur kan en idé eller en sinnesförnimmelse existera i eller alstras av något annat än ett medvetande eller en själ? Det är verkligen obegripligt, och att hävda något som är obegripligt, är tomt prat, inte sant?
H'YL. Utan tvivel.
PHIL. Men å andra sidan kan man mycket väl tänka sig, att de existerar i och frambringas av en ande. Detta är ju inte något annat, än vad jag själv dagligen kan erfara, eftersom jag uppfattar otaliga idéer och genom en viljeakt kan bilda en stor mångfald sådana och frammana dem för min fantasi. Dock måste det erkännas, att dessa fantasiskapelser inte är alldeles så tydliga, starka, livliga och varaktiga som de av mina sinnen uppfattade idéerna, vilka kallas verkliga ting. Av allt detta drar jag den slutsatsen, att det finns ett medvetande, som varje ögonblick påverkar mig med alla de sinnesintryck som jag mottager. Och av dessas mångfald, ordning och uppträdande drar jag den slutsatsen, att deras upphovsman måste vara vis, mäktig och god i högre grad, än jag kan fatta. 

Lägg noga märke till att jag inte säger, att jag ser tingen genom att uppfatta det som representerar dem i Guds intelligibla väsen. Detta förstår jag inte, men jag säger, att de ting, som uppfattas av mig, är kända för en oändlig andes förstånd och alstrade genom denna andes vilja. Och är inte allt detta synnerligen enkelt och klart? Finns det något mera däri, än vad en smula iakttagelse av våra egna medvetanden och av det som försiggår i dem, inte endast sätter oss i stånd att begripa utan också tvingar oss att erkänna?
HYL. Jag tror, att jag förstår dig mycket bra, och jag erkänner, att det bevis du ger för Guds existens synes mig lika klart som det är överraskande. Jag går med på att Gud är den högsta och allmänna orsaken till alla ting; men kan det likväl inte finnas någon tredje natur vid sidan av andliga väsen och idéer? Kan vi inte gå med på en underordnad och begränsad orsak till våra idéer? Kort sagt, kan det ändå inte finnas materia?
PHIL. Hur ofta skall jag vara tvungen att inskärpa samma sak? Du går med på att de ting, som omedelbart uppfattas av sinnena, inte existerar någonstans utanför medvetandet; men ingenting uppfattas av sinnena, som inte uppfattas omedelbart. Därför finns det ingenting förnimbart, som existerar utanför medvetandet. Materien, som du ännu håller fast vid, är därför, förmodar jag, något intelligibelt, något som kan upptäckas av förnuftet och inte av sinnena.
HYL. Det är rätt.
PHIL. Låt mig få veta, på vilket resonemang din tro på materien grundar sig och vad denna materia är, så som du nu fattar den.
HYL. Jag finner, att jag påverkas av olika idéer, som jag vet, att jag inte själv är orsak till. Inte heller är de orsak till sig själva eller till varandra eller i stånd till att finnas till av sig själva, då de är helt och hållet passiva, föränderliga och beroende ting. De har därför någon annan orsak än mig och sig själva, och om denna orsak gör jag inte anspråk på att veta något mera än att den är orsaken till mina idéer. Och detta ting, vad det nu må vara, kallar jag materia.
PHIL. Säg mig, Hylas, har vem som helst rätt att ändra den allmänt vedertagna betydelse, som förknippas med ett vanligt ord i ett språk? Antag t. ex. att en resenär talade om för dig, att man i ett visst land kan gå oskadd genom elden, och att du av hans närmare förklaring skulle förstå, att han med ordet eld menade vad andra kallar vatten; eller om han påstod, att det finns träd, som går på två ben, och med termen träd menade människor. Skulle du tycka, att det var rimligt?
HYL. Nej, det skulle jag tycka vara befängt. Allmänt bruk är språkets norm. Och om någon begagnar språket felaktigt, förvränger han det, och detta tjänar bara till att förlänga och mångfaldiga dispyter, där det inte finns några meningsskiljaktigheter.
PHIL Betecknar inte materia i ordets allmänt vedertagna betydelse en utsträckt, fast, rörlig, icke tänkande, icke aktiv substans?
HYL. Jo.
PHIL. Och har vi inte klargjort, att någon sådan substans omöjligen kan existera? Och även om den skulle tillåtas existera, hur kan då det som är passivt, vara en orsak, eller det som icke är tänkande, vara en orsak till en tanke? Du kan visserligen, om du vill, ge ordet materia en mening, som är motsatt den allmänt vedertagna, och säga mig, att du därmed förstår ett outsträckt, tänkande, aktivt väsen, vilket är orsaken till våra idéer. Men vad annat är detta än att leka med ord och begå just det fel, som du nyss med rätta fördömde? Jag finner ingalunda något fel i ditt resonemang, då du från företeelserna sluter dig till en orsak, men jag förnekar, att orsaken, som kan härledas med förnuftets hjälp, med rätta kan kallas materia.
HYL. Det ligger verkligen något i vad du säger. Men jag är rädd, att du inte alltigenom förstår min mening. jag vill på inga villkor anses förneka, att Gud eller ett oändligt andligt väsen är den högsta orsaken till allting. Allt jag vill hävda är, att det finns en orsak av en begränsad och lägre natur, som är underordnad den högsta kraften och som medverkar till att alstra våra idéer inte genom någon viljeakt eller andlig verksamhet utan genom den sorts aktivitet, som är utmärkande för materien, nämligen rörelse.
PHIL. Jag finner, att du ständigt och jämt faller tillbaka på din gamla, vederlagda, falska mening om en rörlig och följaktligen utsträckt substans, som existerar utanför medvetandet. Har du verkligen redan glömt, att du blev överbevisad, eller vill du, att jag skall ta om, vad som sagts i denna sak? Det är sannerligen inte rätt handlat av dig att fortfarande anta existensen av detta som du så ofta medgivit inte har någon existens. Men låt oss inte uppehålla oss vidare vid det som vi så ingående behandlat förut. jag vill bara fråga, om inte alla dina idéer är fullkomligt passiva och overksamma och inte har ett spår av aktivitet i sig?
HYL. Jo.
PHIL. Och är sinneskvaliteterna något annat än idéer?
HYL. Hur ofta har jag inte medgivit, att de inte är något annat. 
PHIL. Men är inte rörelse en sinneskvalitet?
HYL. JO!
PHIL. Följaktligen är den ingen aktivitet.
HYL. Nej, det är jag överens med dig om. Och det är i sanning alldeles klart, att när jag rör mitt finger, så förblir det passivt, men min vilja, som åstadkommer rörelsen, är aktiv.
PHIL. Nu vill jag veta för det första, om du - eftersom du medger, att rörelse inte är aktivitet - kan tänka dig någon aktivitet utom viljandes; för det andra om det inte är meningslöst prat att tala om något utan att man är medveten om något, och slutligen om inte du, sedan du övervägt vad som förut sagts, uppfattar att antagandet av någon annan verksam eller aktiv orsak till våra idéer än en ande, är högeligen orimligt och oförnuftiga.
HYL. Jag ger upp helt och hållet i denna fråga! Men - låt vara att materien inte är en orsak - vad hindrar, att den är ett redskap, som tjänar den högsta kraften vid alstrandet av våra idéer?
PHIL. Ett redskap, säger du. Var snäll och tala om, hur det skulle se ut och hurudana fjädrar och hjul och hurudan rörelse det skulle ha.
HYL. Dem gör jag inte anspråk på att kunna fastställa, då både substansen och dess kvaliteter är fullkomligt okända för mig.
PHIL. Vad säger du? Menar du då, att detta redskap består av okända delar, att det har okänd rörelse och okänd form?
HYL. Jag tror inte, att det har någon form eller rörelse alls, då jag ju redan är övertygad om att inga sinneskvaliteter kan existera i en icke uppfattande substans.
PHIL. Men vilket begrepp kan man bilda sig om ett redskap, som är i avsaknad av alla sinneskvaliteter, t. o. m. utsträckning?
HYL. Jag gör inte anspråk på att ha något som helst begrepp om det.
PHIL. Och vilket skäl har du att tro, att detta okända, detta ofattbara något existerar? Är det därför, att du inbillar dig, att Gud inte kan handla lika bra utan det eller att du genom erfarenhet känner till nyttan av en sådan sak, när du bildar idéer i ditt eget medvetande?
HYL. Du retar mig alltid med att fråga efter skälen till min tro.... Vill du tala om för mig, vilka skäl du har att inte tro på det?
PHIL. För mig är det en tillräcklig anledning att inte tro på existensen av något, om jag inte ser något skäl att tro på det. Men om jag nu inte yrkar på några skäl för denna tro, så vill du ju inte ens låta mig veta, vad det är du vill få mig att tro, eftersom du ju säger, att du inte själv har något slags begrepp därom. Emellertid ber jag dig överväga, om det anstår en filosof eller ens en vanlig människa med sunt förnuft att ge sig ut för att tro på något, man vet inte vad och man vet inte varför.
HYL. Stopp, Philonous. När jag säger, att materien är ett redskap, så är ju redan det något. Det är sant, att jag inte känner till just detta slags redskap, men jag har i alla fall något begrepp om redskap i allmänhet, som jag tillämpar därpå.
PHIL. Men om det skulle visa sig, att det finns någonting även i det allmännaste begreppet redskap, taget i en annan betydelse än orsak, som gör användningen därav oförenlig med Guds egenskaper?
HYL. Visa detta, och jag ger mig.
PHIL. Vad menar du med ett redskaps allmänna natur eller begrepp?
HYL. Det som är gemensamt för varje särskilt redskap bildar det allmänna begreppet.
PHIL. Är det inte gemensamt för alla redskap, att de användes för att uträtta endast sådant som inte kan uträttas genom blotta viljeakter? Så använder jag t. ex. aldrig ett redskap för att röra ett finger, emedan det görs genom en viljeakt. Men jag skulle använda ett redskap, om jag ämnade flytta en sten eller dra upp ett träd med rötterna. Ar du av samma mening? Eller kan du ge mig ett exempel på att ett redskap användes för att frambringa en verkan, som är omedelbart beroende av den handlandes vilja?
HYL. Jag medger, att jag inte kan det.
PHIL. Hur kan du då anta, att en fullkomlig ande, av vars vilja allting är fullständigt och omedelbart beroende, skulle behöva ett redskap för sitt arbete eller att han skulle använda det, fastän han inte behöver det? Därför tycker jag, att du måste medge, att bruket av ett livlöst, passivt redskap inte är förenligt med Guds oändliga fullkomlighet, dvs. du måste enligt ditt eget erkännande ge upp saken.
HYL. Jag kan inte hastigt komma på, vad jag skall svara dig. 
PHIL. Men jag tycker du skulle vara redo att erkänna sanningen,
när den tydligt har bevisats för dig. Vi som är varelser med begränsad makt, är förvisso tvungna att använda redskap. Och användningen av ett redskap visar, att den handlande är begränsad av regler, som någon annan dikterat och att han inte kan nå sitt mål annat än på sådant sätt och på sådana villkor. Därav tycks det klart följa, att det högsta oändliga väsendet inte använder något verktyg eller redskap alls. En allsmäktig andes vilja har knappast uttalats, förrän den är utförd, och det utan användning av några medel. Men om de användes av lägre väsen, beror det inte på någon verklig kraft, som finns i dem, eller på någon inneboende förmåga hos dem att åstadkomma någon verkan, utan det sker bara i överensstämmelse med naturens lagar eller på de villkor, som är dem föreskrivna av den första orsaken, som själv är höjd över varje begränsning eller föreskrift.
HYL. Jag vill inte längre vidhålla, att materien är ett redskap. Emellertid vill jag inte heller, att du skall tro, att jag ger upp tanken på dess existens, eftersom den dock - trots vad som sagts - kan vara en anledning.
PHIL. Hur många former måste din materia anta? Eller hur ofta måste den bevisas inte existera, innan du finner dig i att ge upp den? Men låt oss inte säga mera om detta (fast jag enligt alla lagar för en diskussion med rätta kan klandra dig för att så ofta ändra betydelsen av den avgörande termen). Nu skulle jag gärna vilja veta, vad du menar med att påstå, att materien är en anledning, sedan du gått med på att den inte är en orsak. Och när du visat, vad du menar med en anledning, så visa mig därefter, vilket skäl det är, som föranleder dig att tro, att det finns en sådan anledning till våra idéer.
HYL. Vad beträffar den första punkten, så menar jag med en anledning ett passivt, icke tänkande väsen, vars närvaro förmår Gud att åstadkomma idéer i vårt medvetande.
PHIL. Och vilken natur har detta passiva, icke tänkande väsen? 
HYL. Jag vet ingenting om dess natur.
PHIL. Gå så till den andra punkten och ange något skäl, varför vi skulle gå med på att detta passiva, icke tänkande, okända väsen existerar.
HYL. När vi ser idéer alstras i våra medvetanden på ett regelbundet och bestämt sätt, så är det naturligt att tro, att det finns bestämda och regelbundna ting, vilkas närvaro är anledning till att idéerna framkallas.
PHIL. Du erkänner alltså, att Gud ensam är orsak till våra idéer och att han orsakar dem, föranledd av närvaron av dessa ting?
HYL.  Det menar jag.
PHIL. Gud uppfattar utan tvivel de ting, som du säger är när- varande för honom?
HYL. Säkerligen, annars kunde de inte bli honom en anledning till handling.
PHIL. jag skall inte nu yrka på att du försöker få någon mening i din hypotes eller att du besvarar alla de brydsamma frågor och invändningar, som den kan ge upphov till. jag frågar bara, huru- vida den ordning och regelbundenhet, som man kan märka i följden av våra idéer eller i naturens gång, inte blir tillräckligt förklarad genom Guds vishet och makt? Och om det inte är att göra en inskränkning i dessa attribut, om man antar, att han av en icke tänkande substans påverkas, ledes eller påminnes om när han skall handla och vad han skall göra? Och slutligen frågar jag, om det skulle vara till någon nytta för din sak, ifall jag gick med på allt som du förfäktar. Ty det är inte lätt att tänka sig, hur man därav att jag har gått med på att det finns vissa ting, uppfattade av Guds medvetande, vilka utgör en anledning för honom att alstra idéer hos oss, kan sluta sig till en icke tänkande substans' yttre eller absoluta existens, som inte består i att den uppfattas.
HYL. jag vet inte alls, vad jag skall tro. Begreppet anledning tycks nu vara fullkomligt lika grundlöst som de andra.
PHIL. Förstår du nu inte äntligen, att du i alla dessa olika antaganden om materien bara antagit något, du vet inte själv vad, utan någon slags grund och till ingen nytta.
HYL. Jag medger uppriktigt, att jag är mindre förtjust i mina begrepp, sedan de så noggrant blivit granskade. Men ändå tror jag, att jag har en viss oklar uppfattning om att det finns något sådant som materia.
PHIL. Antingen uppfattar du materien omedelbart eller medel-
bart. Om du gör det omedelbart, så säg mig, med vilket av sinnena du uppfattar den. Om du gör det medelbart, så låt mig få veta, genom vilket resonemang du kan sluta dig till den från de ting, som du uppfattar omedelbart. Så mycket om uppfattningen. Vad sedan materien själv beträffar, så frågar jag, huruvida den är objekt, substrat, orsak, redskap eller anledning? Du har redan talat för vart och ett av dessa begrepp, då du har ändrat dina åsikter och låtit materien ibland uppträda i en skepnad, ibland i en annan. Och vad du lagt fram har blivit ogillat och förkastat av dig själv. Om du har något nytt att komma med, så vill jag gärna höra det.
HYL. Jag tror, att jag redan har lagt fram allt jag hade att säga i denna sak. Jag vet inte, vad jag mer skulle framhålla.
PHIL. Och ändå är du obenägen att överge din gamla förut- fattade mening. För att lättare få dig att släppa den, önskar jag, att du - utöver vad som hittills lagts fram - vidare överväger huruvida du möjligen kan tänka dig, hur du skulle påverkas av materien, om man antog, att den existerar. Eller om vi antar, att den inte existerar, huruvida det inte vore klart, att du det oaktat kunde påverkas av samma idéer som nu och följaktligen kunde ha precis samma skäl att tro på dess existens, som du nu kan ha.
HYL. Jag medger, att det är möjligt, att vi skulle kunna uppfatta allting just så, som vi nu gör, även om det inte fanns någon materia i världen. Inte heller kan jag förstå, hur materien, om den funnes, kunde alstra någon idé i våra medvetanden. Och vidare medger jag, att du helt och hållet har övertygat mig om att det omöjligen kan finnas något sådant som materia i någon av de föregående betydelserna. Men ändå kan jag inte hjälpa, att jag tror, att det finns nuteria i en eller annan betydelse. Vilken denna betydelse är, gör jag verkligen inte anspråk på att kunna fastställa.
PHIL. Jag väntar inte, att du skall exakt definiera naturen hos detta okända väsen. Säg mig bara, om det är en substans, och i så fall om du kan anta en substans utan accidensen; eller ifall du antar, att den har accidensen eller kvaliteter, så önskar jag, att du ville låta mig veta, vilka dessa kvaliteter är eller åtminstone vad som menas med att materien uppbär dem.
HYL. Vi har redan diskuterat dessa saker. Jag har ingenting mera att säga beträffande dem. Men låt mig för att förebygga några fler frågor tala om för dig, att jag för närvarande med materia menar varken substans eller accidens, varken något medvetet eller utsträckt väsen, varken orsak, redskap eller anledning, utan något helt okänt, skilt från allt detta.
PHIL. Det tycks då, som om du i ditt nuvarande begrepp om materien innesluter endast den allmänna abstrakta idén något.
HYL. Ingenting annat utom det att jag till denna allmänna idé lägger förnekandet av alla dessa särskilda ting, kvaliteter eller idéer som jag uppfattar, tänker mig eller på något sätt fattar.
PHIL. Säg mig, var du antar, att denna okända materia existerar. 
HYL. Ack, Philonous, nu tror du, att du har snärjt mig. Ty om
jag säger, att den existerar i rummet, då drar du den slutsatsen, att den existerar i medvetandet, emedan vi har kommit överens om att rum eller utsträckning endast existerar i medvetandet. Men jag skäms inte för att erkänna min okunnighet. jag vet inte, var den existerar, bara att jag är säker på att den inte existerar i rummet. Det är ett negativt svar du får. Och du får- inte vänta dig något annat svar på alla de frågor, som du framdeles gör beträffande materien.
PHIL. Eftersom du inte vill tala om för mig var den existerar, så upplys mig åtminstone om på vad sätt du antar, att den existerar eller vad du menar med dess existens.
HYL. Den varken tänker eller handlar, varken uppfattar eller uppfattas.
PHIL. Men vad finns det för positivt i ditt abstrakta begrepp om dess existens?
HYL. Vid noggrann eftertanke finner jag, att jag inte har något positivt begrepp eller någon positiv åsikt alls. Jag säger återigen,
att jag inte skäms för att tillstå min okunnighet. Jag vet inte, vad som menas med dess existens eller hur den existerar.
PHIL. Fortsätt, min gode Hylas, att vara lika uppriktig och säg mig nu ärligt, om du kan bilda en bestämd idé om något i allmänhet, bortsett från och med uteslutande av allt andligt och kroppsligt, ja, alla särskilda ting över huvud taget.
HYL. Stopp låt mig tänka ett tag. Jag erkänner, Philonous, att jag inte finner mig kunna det. Allra först trodde jag, att jag hade något vagt och obestämt begrepp om ett rent, abstrakt något, men vid närmare eftertanke har det fullkomligt försvunnit. ju mer jag tänker därpå, desto fastare blir jag i mitt försiktiga beslut att endast ge negativa svar och inte på minsta sätt göra anspråk på någon positiv kunskap eller föreställning om materien, var den finns, hurudan den är, dess väsen eller någonting som till- hör den.
PHIL. När du talar om materiens existens, har du då alltså inte något som helst begrepp i ditt medvetande?
HYL. Nej, inte alls.
PHIL. Säg Mig, om inte saken ligger till så här: först påstår du på grund av din tro på en materiell substans, att de omedelbara föremålen existerar utanför medvetandet, sedan att deras urbilder gör det, så orsaker, därefter redskap och sedan anledningar och slutligen något i allmänhet vilket vid närmare prövning visar sig vara ingenting. Materien visar sig alltså vara ingenting. Vad säger du, Hylas, är inte detta ett korrekt sammandrag av ditt tillvägagångssätt i hela denna diskussion?
HYL. Må så vara, jag håller ändå fortfarande på att om vi inte är i stånd att tänka oss en sak, så är det inte något argument mot dess existens.
PHIL. Att man från orsak, verkan, verksamhet, tecken eller någon annan omständighet rimligen kan sluta sig till existensen av något som inte omedelbart kan uppfattas och att det skulle vara orimligt att tala mot existensen av detta något, bara därför att man inte har något direkt och positivt begrepp därom, det är jag villig att gå med på. Men här föreligger inte någonting av allt detta; varken förnuft eller uppenbarelse föranleder oss att tro på existensen av ett ting; vi har inte ens ett relativt begrepp därom. Man abstraherar från uppfatta och uppfattas, från ande och idé oeii gör slutligen inte anspråk på ens den mest ofullständiga eller svaga idé om detta ting. Jag vill under sådana omständigheter visserligen inte dra någon slutsats mot realiteten av något begrepp eller existensen av något ting; men jag drar den slutsatsen, att du inte menar något alls, att du använder ord utan någon som helst avsikt, utan någon betydelse eller mening alls. Och jag överlämnar åt dig att betänka, hur man skall behandla sådant obegripligt tal.
HYL. För att tala rent ut, Philonous, så tycker jag, att dina argument i och för sig är omöjliga att bemöta, men de har inte så stor effekt på mig, att de framkallar denna fullständiga övertygelse, detta helhjärtade samtycke, som åtföljer ett bevis. Jag finner, att jag alltjämt faller tillbaka på detta oklara antagande av jag vet inte vad, materien.
PHIL. Men förstår du inte, Hylas, att två ting måste bidra till att ta bort alla tvivel och frambringa ett fullständigt samtycke i medvetandet? Ställ ett synligt föremål i aldrig så klar belysning - man kan ändå inte se det, om det är något fel på synen eller om man inte vänder blicken emot det. Och även om en bevisföring är aldrig så väl grundad och klart framlagd, kan man likväl inte vänta sig, att man med en gång skall klart uppfatta och orubbligt hålla fast vid sanningen, om det finns kvar ett litet stänk av en förutfattad mening eller en benägenhet att tänka fel. Nej det fordras tid och möda och uppmärksamheten måste väckas och hållas vid liv med ett oupphörligt upprepande av samma sak, ibland betraktad från samma synpunkt, ibland från olika synpunkter. Jag har redan sagt - och jag finner, att jag måste upprepa och inprägla det - att du tar dig oförklarligt stora friheter, då du gör anspråk på att försvara något, du vet inte vad, du vet inte av vilket skäl och du vet inte i vilken avsikt. Kan man få se någon motsvarighet till detta i någon konst eller vetenskap, i något samfund eller något företag bland människor? Eller kan man träffa på något så fullständigt utan grund och förnuft ens i det allra enklaste vardagssamtal? Men kanske du ändå fortfarande håller fast vid att materien kan existera, fastän du samtidigt varken vet, vad som menas med materia eller med dess existens. Detta är verkligen överraskande och det desto mera, som det är så alltigenom av fri vilja du gör det, eftersom du inte låtit dig ledas därtill av något som helst skäl, ty jag uppfordran dig att visa mig det ting i naturen, som behöver materia för att för- klaras eller begripas!
HYL. Man kan inte hålla på tingens verklighet utan att man antar materiens existens. Och tycker du inte, att detta är ett gott skäl, varför jag med allvar skulle försvara den?
PHIL. Tingens verklighet? Vilka ting? De som kan uppfattas genom sinnena eller de som kan uppfattas genom förnuftet?
HYL. Sinnestingen.
PHIL. T. ex. min handske?
HYL. Den eller vilket som helst annat ting, som kan uppfattas genom sinnena.
PHIL. Men - för att hålla mig till en bestämd sak - är det inte för mig ett tillräckligt bevis för att denna handske existerar, att jag ser den och känner den och har den på mig? Eller om detta inte är nog, hur är det möjligt, att jag skulle bli övertygad om verkligheten av detta ting, vilket jag faktiskt ser på denna plats, genom att anta, att ett okänt ting, som jag aldrig sett eller kan se, existerar på ett okänt sätt, på en okänd plats eller inte på någon plats alls? Hur kan tron på verkligheten av det som är omöjligt att ta på, vara bevis för att ett ting, som man kan ta på, verkligen existerar? Eller tron på ett ting, som inte kan ses, vara bevis på att något synligt ting finns till, eller i allmänhet något som inte kan uppfattas, vara bevis på att något som kan uppfattas, existerar? Förklara bara detta, och jag skall inte anse någonting vara svårt för dig.
HYL. I stort sett är jag villig att medge, att materiens existens är högst osannolik, men att den skulle vara direkt och absolut omöjlig framstår inte klart för mig.
PHIL. Men även om man går med på att materien är möjlig, så gäller ändå, att den på den grunden allena inte kan göra mera anspråk på att finnas till än ett berg av guld eller en centaur.
HYL. Det medger jag. Men fortfarande förnekar du inte, att den är möjlig. Och det som - så vitt man vet - är möjligt kan faktiskt existera.
PHIL. Jag förnekar, att den är möjlig. Och att den inte är möjlig, har jag, om jag inte tar fel, klart bevisat utifrån dina egna medgivanden. Innehålles i den vanliga betydelsen av ordet materia något mer än en utsträckt, fast, rörlig substans av viss form, existerande utanför medvetandet? Och har du inte gång på gång erkänt, att du har sett tydliga skäl för att förneka möj- ligheten av en sådan substans?
HYL. Det är sant, men detta är bara en betydelse av termen materia.
PHIL. Men är det inte den enda egentliga vedertagna betydelsen? Och om materia i en sådan betydelse bevisas vara omöjlig, kan man inte då på goda grunder anse den absolut omöjlig? Hur skulle man på annat sätt kunna bevisa, att något är omöjligt? Eller hur skulle man kunna bevisa något alls på ena eller andra sättet för någon som tar sig friheten att rubba på och förändra ordens vanliga betydelse?
HYL. jag trodde, att filosofer kunde tillåtas tala mera exakt än folk i allmänhet och att de inte alltid var bundna vid den allmänt antagna betydelsen av en term.
PHIL. Men den här nämnda betydelsen är den av filosoferna själva allmänt antagna. Men - för att inte uppehålla oss vid detta - har du inte fått ta ordet materia i vilken betydelse du behagade? Och har du inte använt detta privilegium till det yttersta, då du ibland har fullkomligt förändrat dess betydelse, ibland utelämnat eller lagt till sådant till dess definition, som just då för tillfället bäst gagnade ditt syfte, stick i stäv mot alla för- nuftets och logikens kända regler? Och har inte denna din ombytliga och inkorrekta metod gjort, att vår diskussion blivit onödigt lång? Materien har ju blivit noggrant undersökt och genom ditt eget medgivande har den blivit förkastad i var och en av dessa betydelser. Kan man fordra något mer för att bevisa ett tings absoluta omöjlighet än att bevisa, att det är omöjligt i varje speciell betydelse, som du eller någon annan inlägger däri?
HYL. Men jag är inte så alltigenom övertygad om att du har bevisat, att materien är omöjlig i den sista, mest svårfattliga, abstrakta och obestämda betydelsen.
PHIL. När har man bevisat, att ett ting är omöjligt?
HYL. När man visat, att det råder en motsägelse mellan de idéer, som innefattas i dess definition.
PHIL. Men där det inte finns några idéer, där kan man inte visa någon motsägelse mellan idéer?
HYL. Det går jag med på.
PHIL. Nu är det genom ditt eget medgivande klart, att det i vad du kallar den svårfattliga, obestämda betydelsen av ordet materia inte låg någon idé alls, ingen betydelse utom en okänd sådan, vilket är detsamma som ingen alls. Du kan därför inte vänta dig, att jag skulle visa en motsägelse mellan idéer, där inga sådana finns, eller bevisa materiens omöjlighet, då materia tas i en okänd betydelse, dvs. ingen betydelse alls. Min uppgift var bara att visa, att du inte menade någonting. Och det blev du tvungen att erkänna. Så har det visats, att du med alla dina olika betydelser av ordet materia antingen inte menade någonting alls eller också en orimlighet. Och om detta inte är tillräckligt för att visa, att en sak är omöjlig, så ber jag dig låta mig veta, vad som är tillräckligt.
HYL. Jag medger, att du har bevisat, att materien är en omöjlighet. Och inte heller kan jag inse, vad mer kan sägas till dess försvar. Men samtidigt som jag ger upp detta, misstror jag alla mina andra begrepp. Ty sannerligen kunde intet tyckas vara klarare än detta begrepp en gång var. Och ändå tycks det nu lika falskt och orimligt, som det någonsin förut verkade sant. Men jag tror, att vi har diskuterat denna sak tillräckligt för närvarande. Aterstoden av dagen skulle jag vilja använda till att i tankarna gå igenom de olika punkterna i denna morgons samtal, och i morgon vill jag gärna möta dig här igen vid ungefär samma tid.
PHIL. Jag skall inte utebli.