-- läsa bör man annars dör man --

DYLAN THOMAS: Fönsterkikarna

Klockan var sex en vinterkväll. Tunt, gråaktigt regn stänkte och duggade över de tända gatlyktoma. Trottoarerna glänste, långa och gula. I galoscher, uppfällda regnrockskragar och gråtande plommonstop och filthattar - kurade unga kontorister hemåt mot den stickande vinden.
Godnatt, mr Macey.
Ska du åt mitt håll, Charlie?
Ett sånt hundväder ikväll!
Godnatt, mr Swan - och äldre män som krampaktigt hängde i stora svarta runda fåglar till paraplyer drevs tillbaka där de strävade uppför de backiga gatorna, mot trygga, varma hem och brasor, framför vilka de kunde slå sig ner i sina tofflor, skyddade mot väder och vind, hem till hustrur, loppiga hundar och skrällande radioapparater.

Unga kontorsfröknar som luktade parfym och puder och våta kapuschonger skuttade fnittrande arm i arm bakom väsande spårvagnar och skrek till då de fick sina strumpor nerstänkta i vattenpussar med regnbågshinnor mellan de hala spåren.

I ett butiksfönster klädde två flickor av skyltdockorna:
- Vart ska du ikväll?
- Beror på Arthur. Här kommer korsetten.
- Ta det försiktigt, Edna ...
Jalusiema fälldes ner i ett annat fönster.
En tidningspojke stad i en port och ropade ut nyheterna med låg
röst:
- Jordbävning. Jordbävning i Japan.
Från ett stuprör droppade vatten på hans tidningsbunt. Det bildades en pöl runt omkring fötterna på honom.

En lång mager flicka kom ut ur en juveleraraff är, snöt sig och drog
sedan långsamt ner en rulljalusi över fönstret med hjälp av en stång försedd med en järnkrok. Där hon stod i det grå regnet, såg hon ut som om hon grät från topp till tå.

Ett tystlåtet par, klädda i svart, tog ner kransama som hängde utanför deras blomsteraffär och försvann in i det doftbemängda, kompakta mörkret bakom fönsterbelysningen. Så släcktes också ljusen mot gatan.
En man med en ballong fäst vid kepsen sköt en presenningsvept kärra uppför en återvändsgränd.
Det var den tristaste kväll jag nånsin hade upplevat.
En ung man med armen runt sin flicka passerade mig skrattande; och hon skrattade också, rakt upp mot hans vackra, fräcka ansikte. Det gjorde kvällen ännu tristare.
Jag mötte Leslie i hörnet av Crimca Street. Vi var ungefär i samma ålder: både för unga och för gamla. Leslie hade ett hoprullat paraply som han aldrig använde, bara nån gång när han tryckte på ringledningsknappar. Han höll på att försöka få en mustasch att växa ut. Jag bar en snitsig, rutig keps i söndagsvinkel. Vi hälsade formellt:
- Tjänare.
- Tjänare, Leslie.
Precis på slaget.
Just det, sa jag. Precis på slaget.
En fyllig blondin, som luktade våt kanin, trippade självmedvetet förbi i högklackade skor. Klackarna klapprade, sulorna smaskade.
Leslie visslade efter henne, lågt och beundrande.
- Affärerna först, sa jag.
- Oh, boy! sa Leslie.
- Och hon är förresten för fet.
- Jag gillar dom mulliga, sa Leslie. Kommer du ihåg Penolope Bogan? Gift dessutom.
-Den där gamla haggan från Paradise Alley! Hur är finanserna, Les?
- Shilling och en penny. Hur har du det då?
- Sex pence.
- Vart går vi då? Compasses?
- Fri ost på Marlborough.

Vi släntrade bort mot Mariborough, väjde för paraplyspetsar, medan våra regnrockar klatschade i blåsten och blektes av det ångande lampljuset, såg gatornas avfall spolas undan, papper, trasor, skal, cigarrettfimpar, askar, lock virvlade fram utefter rännstenarna, vi hörde de skrangliga spårvagnarna gnissla och slamra och ett fartyg tuta på redden likt en uggla som överraskats av dimman och Leslie sa:
- Vad gör vi sen då?
- Vi följer väl efter nån, sa jag.
- Kommer du ihåg när vi följde efter den där gamla puddingen uppför Kitchener Street? Hon som tappa sin väska?
- Du skulle ha länmat tillbaka den.
- Det fanns ju ingenting i den, bara en smörgås med sylt.
- Ja, nu är vi här, sa jag.
Lokalen var kylig och tom. Det fanns anslag på de fuktiga väggarna: Sång, Dans, Kortspel och Utbjudande av varor förbjudas.
- Du sjunger, sa jag till Leslie, så ska jag dansa och sen spelar vi napoleon och så schackrar vi bort mina hängslen.

Barflickan satt och blåste på sina naglar och polerade dem. Hon hade guldgult hår och två framtänder av guld som en förmögen kanin. Hon såg upp då vi kom in, blåste sen på naglarna igen och fortsatte att polera dem med en min som uttryckte leda.
- Man märker att det inte är lördagskväll, sa jag. Goafton, fröken. Två öl. Hit med kosingen, Les, viskade jag och sa sen högt: Vem som helst kan se att det inte är lördagskväll. Ingen som spyr.
- Inte en käft överhuvudtaget, sa Leslie.
I det avf lagade, leverfärgade rummet brukade handelsresande dra sina skämt och dricka whisky och soda tillsammans med glada portvins- och lemonadkvinnor med färgat hår, hunsade stamkunder kände sig växa innan de dåsade till i hörnen, de berättade för varandra om hur rika, betydande och älskade de var; förfallna gummor i soptunnsgrått kom in och kacklade en stund; en jeppe med ringar i öronen, som kallades "Frilly Willy", spelade på ett rampo- nerat piano - det lät som ett positiv under vatten - till dess att krogvärdens fru sa stopp. Främlingar kom och gick, mest gick. Ibland var det slagsmål och alltid var det nånting, man fnittrade och skrävlade, man morrade och dillade, man vänslades eller exploderade i gräl, en vildand kom lös och flög omkring i det av spritångor uppfyllda rummet, man hade aldrig tråkgt på den där fula, obekväma krogen i utkanten av stan vid spårvagnens ändhållplats. Men den kvällen var det den tråkigaste lokal som jag nånsin sett.
Leslie sa i mitt öra:
- Tror du att hon ger oss en till på krita?
- Vänta ett tag, gosse, muttrade jag. Vänta tills hon tinar upp. Men flickan hade hört mig och såg upp. Hon såg rakt igenom mig, tillbaka genom min levnadshistoria till sängen som jag föddes i och skakade sen sitt gyllene huvud.
- Jag vet inte vad det kan vara, sa Leslie när vi promenerade uppför Crimea Street i regnet, men jag känner mig liksom depri- merad ikväll.
- Det är den dystraste kvällen i mannaminne, sa jag.

Vi stannade, blöta och ensamma, för att titta på bilderna utanför bion som vi kallade för Klådan. Vecka efter vecka, år ut och år in, hade vi nött de hårda bänkarna därinne, i det dävna men hemtrevliga, fladdrande mörkret, först med karameller och jordnötter som knastrade i stället för de stumma pistolerna, och sen med cigarretter; en speciell, billig sort som skulle få en eldslukare att hosta upp sitt hjärtas aska.
- Vi går in och ser Lon Chaney, sa jag, och Richard Talmadge och Milton Sills och ... Noah Beery, sa jag, och Richard Dix. .och Slim Summerville och Hoot Gibson. Vi suckade båda.
- Ack, vår svunna ungdom, sa jag.
Vi vandrade tungt vidare och klampade avsiktligt i med fötterna så att förbipasserande blev nerstänkta.
- Varför fäller du inte upp paraplyet? sa jag. - Det vill inte. Försök du.
Vi försökte båda och plötsligt svällde paraplyet ut, stagen skar genom det blöta tyget; vinden rev det till trasor; det flaxade ovanför våra huvuden som en misshandlad fågel. Leslie lyckades dra det till sig och släpade det bakom sig längs trottoaren som ett nedlagt byte.
En flicka som hette Dulcie kom springande mot Klådan. Hon fnissade fram ett hej och vi hejdade heme.
- En ganska hemsk sak har hänt, sa jag till henne.
Hon var så dum, att när hon var femton år och vi hade sagt åt henne att äta tvål för att hennes stråaktiga hår skulle krusa sig och Leslie hade gett henne en bit badrumstvål, så hade hon gjort det
- Jag vet, sa hon, ditt paraply har gått sönder.
- Nej, där har du fel, sa Leslie. Det är inte alls vårt paraply. Det föll ner från taket. Känn själv, sa han. Du kan känna att det föll ner från taket. Hon tog paraplyet försiktigt i handlaget.
- Det är nån däruppe som kastar ner paraplyer, sa jag. Det kan vara allvarligt.
Hon började fnittra men tystnade sen och såg orolig ut när Leslie sa:
- Man vet aldrig. Det kan bli promenadkäppar nästa gång.
- Eller symaskinen, sa jag.
- Vänta här. Dulcie, så ska vi undersöka saken, sa Leslie.
Vi skyndade vidare nerför gatan, vände runt ett blåsigt hörn och började småspringa.
Utanför Rabiottis café sa Leslie:
- Det är synd om Dulcie.
Vi talade inte mer om saken.

En våt flicka forsade förbi. Utan ett ord följde vi efter henne. Hon galopperade på långa ben nerför Inkerman Street och genom Paradise Passage och vi var henne i hälarna.
- Jag undrar vad det är för mening i att följa efter folk så här, sa Leslie, det är liksom lite larvigt. Man får aldrig nånting ut av det. Allt vad man gör är att följa dom hem och sen försöka kika genom fönstret och se vad dom gör och det är förresten nästan alltid gardiner för. Jag kan slå vad om att ingen annan gör sånt här.
- Man vet aldrig, sa jag. Flickan dök in i den vitlysande dimman på St. Augustus Crescent. Folk följer alltid efter folk. Vad ska vi kalla henne?
- Hermione Weatherby, sa Leslie. Han var fin på namn. Hermione var mager och tanig och gick som en lång gymnastiklärarinna, full av kärlek, genom det snåla regnet.
- Man vet aldrig. Man vet aldrig vad man kan få se. Kanske bor hon i ett 
jättestort hus med alla sina systrar - -
- Hur många då?
- Sju. Alla fulla av kärlek. Och när hon kommer hem tar dom alla på sig kimonos och ligger på divaner och hör musik och viskar till varandra och det enda dom gör, är att vänta på oss, på att vi ska komma in, och då slår dom en ring om oss och trär på oss kimonos också och vi stannar kvar där i huset ända tills vi dör. Kanske det är så vackert och mjukt och - som ett varmt bad fullt med fåglar ...
- Jag vill inte ha fåglar i mitt bad, sa Leslie. Kanske skär hon halsen av sig. Bryr mig inte om vad som händer, bara det är intressant.
Hon skvalpade runt ett hörn, in på en bred gata där de prydliga träden suckade och de inbjudande fönstren lyste.
- Jag vill inte ha gamla fjädrar i mitt kar, sa Leslie.
Hermione försvann in genom grinden till nr 13, Villa Sjöglimt.
Vi väntade på motsatta trottoaren, under en bubblande lampa, medan Hermione öppnade dörren och sen gick vi över gatan och fortsatte på tå nedför grusgången till ett fönster med fråndragna gardiner på husets baksida.
Herrniones mor, en korpulent, uggleliknande kvinna med vänligt utseende, stod framför köksspisen och riste en flottyrgryta.
- Jag är hungrig, sa jag. - Sch'.
Vi drog oss tillbaka en bit när Hermione kom in i köket. Hon var gammal, nästan trettio år, med råttbrunt shinglat hår och stora allvarliga ögon. Hon bar hombågade glasögon och en strikt tweeddräkt, vit skjortblus och prydlig rosett. Hon såg ut som om hon försökte likna en sekreterare på film, som bara behövde ta av sig glasögonen, ordna till håret och klä sig i sidenklänning för att förvandlas till en bländande förförerska som fick sin arbetsgivare, Warner Baxter, att flämta, fria och gifta sig med henne; men om Hermione tog av sig glasögonen, så skulle hon inte kunna avgöra om han var Warner Baxter eller mannen som läser av gasmätaren.
Vi stod så nära fönstret att vi kunde höra hur chipsen fräste i flottyren.
- Var det trevligt på kontoret, älskling? Ett sånt väder vi har fått, sa Hermiones mor och skakade grytan.
- Vad heter hon, Les? 
- Hetty.
Allting därinne i det varma köket, från teburken och farfarsklockan till kattan som spann som en kittel, var gediget, tråkigt och snyggt.
- Mr Truseott var alldeles förfärlig, sa Hermione och tog på sig ett par tofflor.
- Var är hennes kimono? sa Leslie.
- Här har du en härlig kopp te, sa Hetty.
Allting är så präktigt i den här gamla kåken, gruffade Leslie. Var är dom sju systrarna?
Det började regna kraftigare nu. Det öste ner på den mörka bakgården, på den hemtrevliga bostaden, på oss och över den stilla, osynliga staden. Undervattenspianot på Mariborough klinkade nog "Daisy" vid det här laget och de bennafärgade kvinnorna tjattrade över sina portvinsglas.
Hetty och Hermione åt sin kvällsvard. Två genomblöta pojkar betraktade dem avundsjukt.
- Häll en droppe Worcester på potatisen, viskade Leslie; och vid Gud gjorde hon inte det också.
- Händer det aldrig nånting nånstans, sa jag, i hela världen? Jag tror att nyheterna bara är påhittade. Det händer aldrig några mord. Det finns ingen synd längre, eller kärlek, eller död, eller pärlor och skilsmässor och minkpälsar eller nånting, eller nån som häller arsenik i kakao ...
- Varför sätter dom inte i gång och spelar något för oss, sa Leslie, eller dansar? Det är inte varje kväll dom har två kurrar som står och kikar in på dom genom fönstret i regnet. Inte varje kväll, i alla fall.

Över hela den våta staden stod småvåta människor utan någonstans att ta vägen och utan pengar och plirade in genom våta rutor, men ingenting hände.
- Jag får lunginflammation, sa Leslie.
Kattan och brasan snörvlade, farfarsklockan tickade bort våra liv. Måltiden var slut, man hade dukat av och Hetty och Hermione, som inte hade pratat i många minuter - de var så trygga tillsammans med varandra i sin lilla upplysta låda - stod där och log i det präktiga, spinnande köket.
- Det kommer att hända nånting kul nu, viskade jag mycket tyst.
- Det ska till att börja, sa Leslie.
Vi märkte inte längre det sura, tilltagande regnet.
Leendena satt kvar på de två stilla, tysta kvinnornas ansikten.
- Det ska till att börja.
Och så fick vi höra Hetty säga med låg, hemlighetsfull stämma: - Hämta albumet, rara du.
Hermione öppnade ett skåp och tog fram ett stort fotografialbum som hon placerade mitt på bordet. Så satte hon och Hetty sig vid bordet, sida vid sida, och Hermione öppnade albumet.
- Det där är onkel Eliot som dog i Porthcrawl, han som fick kramp, sa Hetty.
De såg tillgivet på onkel Eliot, men vi kunde inte se honom.
- Det där är Martha med ullaffären, henne kan du inte komma ihåg, raring, det var bara ull och ull och ull hela tiden, det enda hon tänkte på; hon ville begravas i sin jumper, den malvafärgade, men hennes make gick inte med på det. Han hade varit i Indien. Det där är din onkel Morgan, sa Hetty, kommer du ihåg honom i snön?
Hermione vände ett blad. Och här är Myfanwy, hon blev konstig alldeles plötsligt, minns du det? Det var när hon satt och mjölkade. Det där är din kusin Jim, som var predikant tills dom kom på honom. Och det där är vår lilla Beryl, sa Hetty.
Men hon talade hela tiden som någon som repeterade en läxa: en kär läxa som hon kunde utantill.
Vi visste att hon och Hermione bara satt och väntade.
Så vände Hermione ännu ett blad. Och av deras hemlighetsfulla leenden förstod vi att detta var vad de hade väntat på.
- Min syster Katinka, sa Hetty.
- Lilla tant Katinka, sa Hermione. De lutade sig över fotografiet.
- Kommer du ihåg den där dagen i Aberystwyth, Katinka? sa Hetty tyst. Den dagen då vi gjorde utflykten med kören.
- Jag hade min nya vita klänning, sa en ny röst.
Leslie kramade min hand.
- Och en halmhatt med fåglar, sa den klara, nya rösten.
Hermione och Hetty rörde inte på läpparna.
- Jag var alltid förtjust i fåglar på hatten. Bara fjädrarna, förstås. Det var den tredje augusti och jag var tjugotre år.
- Tjugotre i oktober, Katinka, sa Hetty.
- Det är sant, hör du, sa rösten. Jag var Skorpion. Och vi mötte Douglas Pugh ute vid udden och han sa "Du ser ut som en drottning idag, Katinka", sa han. "Du ser ut som en drottning, Katinka", sa han. Varför står de där båda pojkarna och kikar i fönstret?

Vi rusade uppför gången, runt hörnet in på avenyn och ut på St. Augustus Crescent. Regnet hällde ner som om det ville dränka staden. Där stannade vi för att hämta andan. Vi varken talade eller såg på varandra. Sedan vandrade vi vidare genom regnet. På hörnet vid Victoria stannade vi igen.
- Godnatt, sa Leslie.
- Godnatt, sa jag.
Och vi gick var och en till sitt.

Översättning av Gerard De Geer