-- läsa bör man annars dör man --

 
 
STRINDBERG: Träsvalan kom i getapeln

Står man vid hamnen, där ångbåtarna ligger, och ser man utåt sjön, så syns till vänster ett berg, som är alldeles övervuxet med grön ungskog, och där bakom ligger ett stort hus, byggt i form av en spindel. Ty i mitten står en rundel, från vilken åtta flyglar springer ut alldeles som de åtta benen från spindelns runda kropp. Den, som råkar in i det huset, kommer icke ut när han vill; och somliga bli där för livstiden. Det är fångahuset.
I Oskar I:s tid var berget icke grönt. Det var tvärtom grått och kalt, ty där växte ingenting, varken mossor eller styvmorsblommor, som eljest trivas på nakna hällar. Där var bara gråsten, och gråa människor, som såg förstenade ut, högg i sten, sprängde sten och bar stenar. Bland detta stenåldersfolk fanns en, som såg mera förstenad ut än de andra. Han var en yngling, när han i Oskar I:s tid stängdes in i detta fångahuset, därför att han dödat en människa. Livstidsfånge var han, och på hans gråa kläder var insydda i svart bokstäverna L. F. 
Vinter och sommar gick han där på berget och knackade sten. Om vintern såg han ångbåtshamnen öde och tom; den halvrunda bron med sina pålar gapade som en tandrad, och nu kunde han se vedskjulet, ridhuset och de två jättestora lindarna avlövade. Ibland kom en isjakt seglande förbi holmen, ibland några skridskoåkande gossar. Eljest var där öde och tyst.
När sommaren gick in, blev det gladare. Då kantades hamnen  med granna fartyg, nymålade och flaggande. Då grönskade lindarna, under vilka han suttit som barn, när han väntade sin far, som var maskinist på en av de vackraste ångbåtarna. Nu hade han icke hört vind blåsa i träd på många år, ty det växte ju ingenting på hans klippa, men i hans minne levde det där suset i Riddarholmens lindar såsom det enda han längtade efter.
Kom nu på en sommardag en ångbåt förbi holmen, då hörde han vågskvalp, kanske mässingsmusik. Han såg glada ansikten, vilka förmörkades, när de märkte de gråa stenmännen i berget.
Men då bannade han över himmel och jord, över sitt öde och människornas grymhet. Så hade han bannat år ut och år in, och hans kamrater och han hade bannat och plågat varandra natt och dag; ty brottet söndrar, men olyckan samlar de lidande. I början var livet onödigt grymt, och vaktarna misshandlade de fångna godtyckligt, obarmhärtigt.
Men en dag skedde en förändring: kosten blev bättre, behandlingen blev mildare, och varje fånge fick sova i eget rum. Det var kungen själv, som lossat litet på fångarnas bojor; men som hopplösheten förstenas dessa olyckligas hjärtan, kunde de icke känna något, som liknade tacksamhet, utan de fortsatte att banna; och de fann nu, att det var roligare sova i samma rum, ty då kunde man få prata om nätterna. Och de klagade på maten, på kläderna, på bevakningen alldeles som förut.
En vacker dag ringde det i alla stadens klockor, i Riddarholmens mest. Kung Oskar var död, och fångarna fick en fridag. Som de nu kunde tala vid varandra, talte de om rymningsförsök, om hur de skulle slå ihjäl vakten, och de talte även om den avlidne kungen; och illa talte de om honom.
"Han skulle ha gett oss fria, om han varit rättvis", sade en fånge.
"Eller skulle han satt in alla felande, som gå lösa."
"Då hade han fått vara fängelsedirektör själv, ty hela nationen skulle ha rykit in."
Det är nu så med fångar, att de anse alla människor vara  brottslingar
och att de själva råkat fast, endast emedan de haft otur.
Emellertid; det var en het sommardag, då stenmannen gick omkring på stranden och hörde på kungsringningen efter Oskar den milde. Han letade under strandstenarna efter stensimpor och spigg; men där fanns inga; och ute i vattnet syntes varken mört eller löja; följaktligen visade sig ingen mås och ingen tärna. Då kände han förbannelsen vila över stället, som inte ens fiskarna eller fåglarna ville nalkas. 
Och han tänkte åter igen över sitt öde. Han hade förlorat sitt namn, dopnamn och tillnamn, och hette numro 65, ett namn, som skrevs med siffror i stället för med bokstäver. Han var icke mantalsskriven, betalte icke skatt, visste icke hur gammal han var. Han var icke mera människa, icke mera levande; men icke död heller. Han var ingenting - bara någonting, som rörde sig grått i berget och som solen brände på alldeles rysligt, på kläderna, på huvudet med det kortklippta håret, som en gång varit lockar, kammade med finkam om lördagarna av en moders lena hand. Mössa fick han icke bära i dag, ty då kunde han lättare rymma. Och när solen stack på hans hjässa, erinrade han en historia om profeten Jona, som fick en kurbits av Herren för att kunna sitta i dess skugga.
"Vad han fick sen!" hånade han; ty han trodde på intet gott, absolut intet.
I detsamma såg han i strandskvalpet en stor björklövsruska ligga gungande. Den var alldeles grön, med vit stam och kunde ha fallit ifrån en lustresande ångbåt. Han drog den i land, skakade vattnet av den och tog den med sig långt bort i en bergskreva, där han stöttade upp den mellan tre stenar. Och under björken satte han sig och hörde hur vinden blåste sakta i löven, som doftade av finaste harts.
När han suttit en stund i svalkan, så somnade han.

Och han drömde.
Hela berget var en grönskande lund med ljuvliga träd och doftande blomster. Fåglar sjöngo, bin och humlor surrade, och fjärilar fladdrade. Men ensamt för sig själv stod ett träd, som han icke kände; och det var vackrare än de andra, ty det hade flera stammar som en buske; och grenarna gjorde så fina språng och krokar som på verkningar. Och under dess blanka löv satt en liten svart och vit fågel, som liknade en svala, men icke var någon.
Och i drömmen kunde han ju tyda fåglalåt, och därför hörde han och förstod någorlunda vad fågeln sjöng. Och den sjöng: "Dy, dy, dy, dy dit! Hyv, hyv, hyv hit i I dy, i dy, i dy dog du. Ur dyn, ur dyn, ur dyn uppstod du."
Det handlade om dy, om död och om uppståndelse, det förstod han.
Men drömmen gick på. Han stod på klippan ensam i brännande solen, brinnande av törst och hunger.
Alla kamraterna hade stött bort honom och hotat hans liv, emedan han icke ville vara med och lägga mordbrand i fängelset. De stod i hop bakom och jagade honom med stenar ut på berget, så långt han kunde komma. Och nu hejdades han av en mur.
Den såg han ingen möjlighet att stiga över. I sin förtvivlan, beslöt han att rusa mot muren med huvudet före och sålunda ge sig döden.
Han rusade ned utför berget. Och se, i samma stund öppnades en port, en grön trädgårdsport ... och...nu vaknade han.
När han tänkte över sitt läge och såg, att den ljuvliga lunden inskränkte sig till björkruskan, blev han missnöjd i sitt sinne och sade för sig själv:
"Om det åtminstone varit en lind!"
Och när han lyssnade, så fann han, att björken sjöng så hårt - det lät, som när man risslar med sand och småsten under det att linden kunde spela de sammetslena 
hjärttonerna.  Följande dag var björken vissen och gav föga skugga. Dagen därpå var löven torra som papperslappar och skallrade som tänder. Och slutligen stod där i bergskrevan ett stort björkris, som erinrade så väl om hans barndom.
Då tänkte han åter på profetens kurbits, och han bannade, när solen stack på hans hjässa. 

*
Det hade blivit en, ny kung, och det blev ny fart i landets regering och bestyrelse. Och det skulle göras nytt farvatten i staden. Därför ditkommenderades fångarna på pråmar för att muddra.
Det var första gången han på så många, många år fick lämna sin klippa. Och han for
på vatten igen, såg så mycket nytt i sin födelsestad, såg järnvägen och ångvagnen framför allt. Och det var nedanför stationen de skulle muddra.
Så började de att hissa opp allt orent, som fanns på sjöbotten. Där kom dränkta kattor och gamla skor, ruttet fett från stearinljusfabriken, färgfiber från färgeriet Blå Hand, garvarbark från garveriet och allt mänskligt elände, som tvätterskorna i hundra år sköljt ut från klappbryggan.
Och det kom en lukt av svavel och ammoniak, som var så outhärdlig, att endast en fånge kunde stå ut med den.
Men när pråmen var lastad, undrade fångarna var all denna smuts skulle avlämnas. Svaret fick de, när båtföraren styrde kurs på deras egen klippa.
Där lastades all dyn ut och kastades på berget, där luften snart var förpestad. Och de vadade i smuts, och de smutsade sina kläder, händer, ansikten.
"Detta är helvetet", sade fångarna.
I ett par år muddrade de och lossade på klippan, som slutligen var försvunnen. Vinterns vita snö föll varje senhöst, drog täcket med de vita lakanen över allt det orena.
Och när sista våren kom och snön smälte, så var den elaka lukten borta, och dyn började se ut som jord. Den våren tog muddringen slut, och vår stenman fick nu sitt arbete inne i smedjan, så att han aldrig kom ut på klippan mer. Men en gång på hösten smög han dit ut och fick se något underligt.
Det växte örter på muddern, fula, feta örter visserligen - mest av den, som kallas brunskära och vilken liknar en nässla, men har bruna blommor, vilket är fult, ty blommor skall vara vita, gula, blå eller röda. Och där fanns även riktiga nässlor med gröna blommor och kardborrar, syra, tistlar, molla - alla de fulaste, brännande, stickande, stinkande örterna, som människan icke älskar och som följa sopbackar, brända tomter och mudder.
"Vi gjorde rent i sjön, och vi fick smutsen", sa fången. "Det är tacken, det !"
Så kom en tid, då han fördes till en ny klippa, som skulle bli fästning, och han arbetade åter i sten - sten, sten, sten.
Där miste han ena ögat och blev slagen då och då. Och där var han så länge, att den nye kungen dog och fick en efterträdare. På kröningsdagen skulle en fånge benådas och lösgivas. Och den, som uppfört sig bäst och tillika kommit till klarhet om att han gjort orätt, den blev benådad. Och det blev den. Men då tyckte de andra fångarna, att dem skett orätt, ty i deras kretsar ansågs den vara en stackare, som ångrat "det man inte rår för".
Och så gick åren igen. Vår stenman var nu mycket gammal, och som han var orkeslös till tyngre arbeten, fördes han tillbaka till sin klippa och sattes att sy ihop säckar.
En dag kom prästen och stannade vid stenmannen, där han satt och sydde.
"Nå", sa prästen, "ska du aldrig komma härifrån?" "Hur ska det gå till?" svarade stenmannen.
"Jo, när du kommit till insikt om att du gjort orätt."
"Får jag se en människa, som gör mer än rätt, så ska jag tro, att jag har orätt. Men det får jag aldrig."
"Mer än rätt, det är barmhärtigheten, det. Måtte du få känna den snart!"

En dag blev stenmannen utkommenderad för att anlägga vägar ute på klippan, vilken han icke sett på kanske tjugu år. Det var en sommardag igen, varmt var det, och 
ångbåtarna surrade lustigt förbi, granna som fjärilar.
När han kom ut på udden såg han icke mer någon klippa, utan en ljuvlig, grönskande lund, där löven glittrade i vinden som småvågor på sjön. Där voro höga, vita björkar och skälvande aspar, och i stranden stod alar.
Det var som i den drömmen. Och under träden viskade gräs och nickade blommor, och där flög humlor och fladdrade fjärilar. Och mångahanda fåglar sjöng där, men han kunde icke tyda deras låt, och därav förstod han, att det icke var en dröm. Förbannelsens berg var vänt i välsignelse, och han kunde icke låta bli att tänka på profeten och kurbitsen.
"Detta är nåd och barmhärtighet", sade någon inuti honom, en röst eller en maning, vad man skall kalla det.
Och när en ångbåt gick förbi, mörknade icke ansiktena, utan de ljusnade vid åsynen av den vackra grönskan, ja, han tyckte, att någon viftade, som man brukar, när man far förbi ett sommarnöje.
Han gick en gångstig framåt under susande träd. Där var visserligen ingen lind, men han vågade icke önska en lind, för att icke björkarna skulle förvandlas till ris; så mycket hade han lärt sig. Och som han gick lövgången framåt, såg han längst bort en vit mur med en grön spjälgrind. Och han hörde något spela, som icke var orgel, ty det var gladare och kvickare i rörelsen. Över muren syntes ett vackert tak till en villa, och en blågul flagga rörde sig för vinden.
Och över samma mur såg han en boll i granna färger stiga och falla; små späda röster glammade, och slamret av tallrikar och glas sade honom, att man dukade ett bord.
Han kom fram till grinden och såg ... Syrenerna blommade, och under dem dukades ett bord; där lekte barn, där spelades, där sjöngs.
"Detta är paradiset", sade rösten till honom.
Han stod länge och såg, så länge, att han, den gamle, sjönk ihop av trötthet, av hunger, av törst, av allt livets elände.
Då öppnades grinden, och ut kom en liten ljusklädd flicka. Hon bar i sin hand en bricka av silver, och på den stod ett glas med vin, som var det rödaste han sett. Och barnet gick fram till den gamle, rakt fram, och sade:
"Kom, lilla gubbe, så skall du få vin!"
Den gamle tog emot och drack. Det var rikemans vin, som kommit långt bort från solens länder, och det smakade som det goda livets sötma när det är som bäst.
"Detta är barmhärtighet", sade hans egen gamla brutna röst. "Men du, barn, skulle icke i ditt oförstånd ha skänkt mig drycken, om du vetat vem jag var. Vet du vem jag är?"
"Ja, du är en fånge, förstås", svarade flickan.
"Det visste du. Och ändå ... Detta är barmhärtighet." När den gamle stenmannen vände tillbaka, så var han icke mer av sten, utan det hade börjat växa något i honom också. Och när han vände förbi en brant, såg han ett träd med många stammar som en buske. Det var det vackraste av alla och var en getapel, men det visste icke gubben. I trädet flög en liten orolig fågel, svart och vit som en svala, och kallas av folket för träsvalan, fast hon heter något annat. Och hon satte sig långt in i lövet och sjöng så sorgset, men milt:
"l dy, i dy, i dy dog du.
Ur dyn, ur dyn, ur dyn uppstod du."
Det var alldeles som i drömmen; och då förstod gubben vad träsvalan menat.