-- läsa bör man annars dör man --

Skogens späda grönska lyste i morgonsolen. På dolda, slingrande vägar ryckte vi fram till en smal sänka bakom främre linjen. Det haele tillkännagivits att 76:c regementet efter blotta tjugo minuters förberedande eldgivning skulle gå till stormanfall och att vi skulle ligga i reserv. Klockan tolv prick inledde vårt artilleri en ihållande eldgivning som drev vågor av ekon genom skogen. För första gången fick vi här uppleva innebörden av det beryktade ordet "trumeld". Vi satt på våra ränslar, sysslolösa och uppskärrade. En ordonnans kom rusande till kompanichefen. Några hastiga ord. "De tre första löpgravama är i vår hand, sex pjäser erövrade." Hurrarop, nyväckt stridslust.

Äntligen kom den efterlängtade ordern. I gles kolonn ryckte vi fram mot det håll varifrån lösryckta gevärssalvor knastrade. Det började bli allvar. Från en talldunge vid sidan om stigen slog dova detonationer emot oss, jord och kvistar regnade. En förskräckt soldat kastade sig under kamraternas ansträngda skratt till marken. Sedan fortplantades dödens varningsrop genom leden: "Sjukvårdare till täten!"

Snart kom vi förbi platsen för nedslaget. De träffade hade redan forslats undan. Blodiga 
tyg- och köttslamsor hängde runtomkring i buskarna - en egendomlig och beklämmande syn, som kom mig att tänka på den rödryggade tömskatan som spetsar sitt byte på tömbuskar.
Ute på Grande Tranchée var den stora framryckningen igång. Sårade låg hopkrupna i diket och gnällde efter vatten, bårbärande krigsfångar kom flåsande tillbaka, lavettkärror skramlade i galopp genom elden. Till höger och vänster sprätte granater upp den lösa jorden, stora grenar brakade till marken. Mitt på vägen låg en död häst med gapande sår, bredvid den ångande inälvor.

Mitt ibland dessa brutala och blodiga syner var stämningen vild och förbluffande uppsluppen. Mot ett träd lutade sig en skäggig landstormsman: "Gå mans på, pojkar, fransosen har tagit till benen!"
Vi var framme vid infanteriets sönderbökade revir. Området kring anfallsställningarna var fullkomligt kalskjutet. I den illa tilltygade mellanliggande terrängen låg stormanfallets offer med huvudet mot fienden; de fältgrå rockama bildade knappt märkbara upphöjningar i marken. En jättestor karl med blodsudlat rött helskägg stirrade upp i himlen med händerna klamrade i den luckra multen. En ung man med den gulbleka ansiktsfärg, som är dödens förebud låg och vred sig i ett granathål. Våra blickar tycktes beröra honom illa; med en liknöjd rörelse drog han kappan över huvudet och blev liggande stilla.

Vi löste upp marschkolonnen. Hela tiden pep kulorna i långa skarpa bågar genom luften och ljungande granatnedslag virvlade upp jorden i gläntan. Det gälla visslandet av fäligranater hade jag tämligen ofta hört redan framför Orainville; inte heller här fann jag det särskilt skrämmande. Därtill låg det något lugnande i den perfekta ordning med vilken vårt kompani plutonvis ryckte fram över det beskjutna området; för mig själv tänkte jag att detta elddop tedde sig harmlösare än jag hade väntat. Med sällsam aningslöshet såg jag mig uppmärksamt omkring efter tänkbara mål för granatema, utan att fatta att det var oss själva den intensiva beskjutningen gällde.

"Sjukvårdare!" Vår första stupade. Fysiljären Stölter hade fått halspulsåder avsliten av ett granatsplitter. Tre första förband var på ett ögonblick genomblötta. Han förblödde inom loppet av sekunder. Bredvid oss gav två batterier eld och drog över oss ett ännu tätare granatregn. En artillerilöjtnant, som gick och letade efter sårade i förterrängen, slogs till marken av en dammpelare som sprutade upp framför honom. Han reste sig långsamt och gick med markerad oberördhet tillbaka. Våra ögon lyste emot honom.

Det hade börjat mörkna innan vi fick order att marschera vidare. Vår framryckningsväg förde oss genom en tät snårskog, genom vilken kulorna ven, till en oändlig skyttegrav, full av 
flyende fransmäns prisgivna packningar. I närheten av byn Les Eparges och utan förtrupp fick vi hugga ut en ställning åt oss i hårcla stenen. Till slut sjönk jag ihop i ett buskage och somnade. Flera gånger såg jag i halvslummer granater från någondera sidans artilleri dra sina gnistrande bågar över mitt huvud.

"Vakna, mänska, dags för avmarsch!" jag vaknade i det daggvåta gräset. Genom en visslande kulkärve från ett maskingevär störtade vi tillbaka i våra löpgravar och besatte en övergiven fransk ställning i skogsbrynet. En sötaktig lukt och ett i taggtråden hängande bylte väckte min nyfikenhet. Jag klev upp ur graven i morgondimman och stod inför ett skrumpnat franskt lik. Fisklikt grönvita kroppsdelar i förruttnelsetillstånd skymtade genom uniformstrasorna. När jag vände mig om ryggade jag förskräckt tillbaka: alldeles intill mig låg en gestalt hopkrupen under ett träd. Den bar den blänkande franska patrongördeln och på ryggen fortfarande en fullpackad ränsel, krönt av ett runt kokkärl. Tomma ögonhålor och glesa hårtestar på den svartbruna skallen förrådde att varelsen ifråga inte tillhörde de levande. En annan satt dubbelvikt med bröstet mot knäna som om han just sjunkit samman. Runt omkring låg ytterligare dussintals lik, upplösta, förkalkade, torkade till mumier, stelnade i en ohygglig dödsdans. Fransmännen måste ha hållit stånd i månader bredvid sina stupade kamrater utan att begrava dem.

Under förmiddagstimmama bröt solen genom dimman med en behaglig värme. När jag sovit en stund på skyttegravens botten drev mig nyfikenheten att ta den dagen förut stormade graven i besiktigande. Den var belamrad, med berg av proviant, ammunition, persedlar, vapen, brev och tidningar. Skyddsvärnen såg ut som plundrade lumpbodar. Däremellan låg liken av tappra försvarare, vars gevär fortfarande stack ut genom skottgluggama. En fastklämd bål stack upp ur ett sönderskjutet bjälklag. Huvud och hals var bortskjutna, vitt brosk lyste ur svartrött kött. Jag kunde knappt fatta det. Alldeles intill låg en helt ung man på rygg med de glasartade ögonen och händerna stelnade kring ett osynligt sikte. Det kändes egendomligt att se in i sådana döda, frågande ögon - en rysning som jag under hela kriget aldrig blev fri från. Hans fickor var vända ut och in, och bredvid honom låg hans tömda plånbok.

Utan att besväras av elden spatserade jag vidare i den ödelagda skyttegraven. Det var mitt i den korta förmiddagsstillhet som senare ofta blev mitt enda andrum vid fronten. Jag använde den till att i tämligen sorglös stämning gå och se mig omkring. De främmande vapnen, halvdunklet inne i värnen, ränslarnas brokiga innehåll, allt var nytt och fascinerande. Jag fyllde fickorna med fransk ammunition, knäppte loss en sidenmjuk tältdel och knyckte en fältflaska invirad i en blå duk, bara för att kasta bort alltihop efter ytterligare tre steg. En snygg randig skjorta, som låg bredvid en uppsprättad officersränsel, lockade mig att på fläcken kliva ur uniformen och byta linne från topp till tå. Jag njöt av det rena linnets angenäma kittling mot huden.

Så skrudad sökte jag upp ett soligt hörn av skyttegraven, satte mig på en stock, öppnade med bajonetten en rund köttkonserv och frukosterade i allsköns ro. Sedan stoppade jag en pipa och satte mig att bläddra i de franska tidskrifter som låg strödda överallt och som av dateringen att döma hade skickats ut till fronten dagen före Verdun.

Inte utan en liten rysning minns jag att jag under denna frukostpaus försökte plocka isär en liten egendomlig pjäs som låg vid mina fötter på löpgravens botten och som jag av outgrundlig anledning uppfattade som en "stormlykta". Först långt senare gick det upp för mig att vad jag den gången suttit och lekt med hade varit en osäkrad handgranat.

Efterhand som sikten klarnade började ett tyskt batteri ge eld ur ett skogsparti alldeles bakom löpgraven. Det dröjde inte länge förrän fienden svarade. Ett öronbedövande brak bakom min rygg kom mig att rycka till, och jag såg en kraftig rökpelare slå upp. Jag var ännu högst bristfälligt förtrogen med krigets olika ljud och kunde inte lokalisera allt som visslade och ven, dundret från våra egna pjäser och de rystande dunsarna av kreverande fientliga granater, och göra mig en bild av det hela. Framför allt kunde jag omöjligt begripa varför det kom granater från alla håll, så att projektilernas susande banor synbarligen planlöst korsade varandra över det virrvarr av skyttegravsstumpar där vi låg utspridda. Denna verkan, vars orsak jag inte kände till, var oroande och gav mig något att tänka på. Inför själva stridsmaskineriet stod jag fortfarande undrande och oerfaren som en rekryt - stridsviljans olika yttringar tedde sig för mig lika besynnerliga och osammanhängande som skeenden på en annan planet. Fördenskull var jag egentligen inte rädd; i en känsla av att inte vara sedd kunde jag inte heller tro att någon siktade på mig och att jag kunde bli träffad. Därför studerade jag, sedan jag återvänt till min grupp, med stor fattning terrängen framför oss. Det var oerfarenhetens mod. Liksom vid liknande tillfällen längre fram noterade jag i min anteckningsbok vid vilka tidpunkter beskjutningen avtog eller tilltog.

Vid middagstid växte artilleridundret till ett helveteslarm. Det flammade oavbrutet omkring oss. Vit, svart och gul rök flöt ihop. Särskilt granaterna med svart rökutveckling, av veteranema kallade "amerikanare" eller "kolboxar", åstadkom fruktansvärda krevader. Dessemellan kom brandgranatema visslande i dussintal med sitt speciella ljud som påminde om kanariefåglars kvitter. Med sina skåror, i vilka luften sögs in i visslande drillar, flög de som speldosor av koppar eller mekaniska insekter över krevademas långa bränning. En egendomlig sak var att skogens små fåglar inte tycktes det minsta oroade av detta hundrafaldiga oväsen, utan lugnt satt kvar på de sönderskjutna grenarna över rökmolnen. I pauserna hördes deras lockrop och jublande drillar, och det verkade som om de snarast blev ytterligare inspirerade av den flodvåg av ljud som svallade omkring dem.

I de ögonblick då beskjutningen tätnade sporrade vi varandra med korta ömsesidiga tillrop till skärpt beredskap. I den bit av skyttegraven som jag hade uppsikt över och i vilken stora 
lerklumpar med jämna mellanrum rasade ner från väggarna, var alla på helspänn. Gevären låg osäkrade i skottgluggarna och skyttarna spejade uppmärksamt ut över det rökhöljda området framför dem. Ibland kastade de en blick åt höger och vänster för att kontrollera sambandet och log när de fick syn på någon de kände.

Jag satt tillsammans med en kamrat på en i skyttegravens vägg fasttimrad bänk. En gång small det i plankan över skottgluggen vi spanade genom, och en gevärskula pep mellan våra huvuden in i leran.

Efter hand fick vi sårade. Visserligen var det omöjligt att överblicka vad som hände i skyttegravarnas labyrinter, men det allt oftare hörda ropet på sjukvårdare vittnade om att beskjutningen började göra verkan. Ibland dök en figur med nylagt, skinande vitt förband om huvud, hals eller hand upp och försvann i riktning bakåt. Det gällde att snabbt sätta sig i säkerhet med det s.k salongs- eller kavaljersskottet, enligt det gamla soldatskrock som säger att en liten skada ofta bara är förebudet till en svårare.

Min kamrat, frivilliga Kohl, bevarade den nordtyska kallblodig het som tycks skapad enkom för sådana situationer. Han tuggade och klämde på en cigarr, som han inte på något vis kunde få att brinna, och verkade i övrigt huvudsakligen sömnig. Han lät sig heller inte bringas ur fattningen när plötsligt ett knastrande som av tusen gevär brakade loss bakom oss. Det visade sig att det var skogen som hade skjutits i brand. Kraftiga lågor klättrade sprakande och knastrande uppför trädens stammar.

Under dessa händelser pinades jag av egendomliga bekymmer, jag avundades de gamla "lejonen från Perthes" deras upplevelser i "Häxkitteln", som mitt uppehåll i Recouvrence hade undanhållit mig. När därför kolboxama slog ner som tätast på vårt avsnitt ,frågade jag emellanåt Kohl, som hade varit med den gången:
"Hör du, är det nu som vid   Perthes?"
Till min besvikelse svarade han varje gång med en nonchalant
gest: "Inte på långa vägar!"

När nu beskjutningen tätnade, så att hela vår lerhank kom i gungning av de svarta vidundrens krevader, vrålade jag på nytt i hans öra:
"Men nu är det väl som vid Perthes?"
Kohl var en samvetsgrann soldat. Han reste sig först, såg sig rannsakande omkring och vrålade sedan till min belåtenhet tillbaka:
"Ja, nu är det inte långt ifrån!"
Svaret fyllde mig med naiv förtjusning; det tillerkände mig min första riktiga drabbning.
I samma stund dök en man upp i skyttegravens kräk: "Följ efter åt vänster!" Vi skickade ordern vidare och gav oss iväg utefter den rökomvärvda ställningen. Mathämtama hade just kommit tillbaka, och hundratals ångande kokkärl stod övergivna på bröstvämet. Vem kunde nu tänka på att äta? En massa sårade med bloddränkta förband trängde sig förbi oss med stridens upphetsning ännu målad i sina bleka ansikten. Ovanför oss på löpgravens kant bars den ena båren efter den andra hastigt förbi i riktning bakåt. Onda aningar tornade upp sig inom oss. "Min arm, min arm, bär försiktigtl" "Rör på benen, karl, håll sambandet!"
Jag kände igen löjtnant Sandvoss, som med frånvarande ansiktsuttryck och upphetsning i blicken kom ilande längs löpgraven. Ett långt vitt förhand om halsen gav honom en egendomligt hjälplös hållning, och det var väl därför han i detta ögonblick erinrade mig om en anka. Jag såg det som i en av den sortens drömmar, i vilka det skrämmande iför sig det löjligas mask. Strax därpå passerade vi överste von Oppen, som med ena handen i fickan stod och gav order till sin adjutant. "Aha, det finns i alla fall en mening och ett sammanhang i det hela", for det genom mitt huvud.

Löpgraven utmynnade i en skogsdunge. Vi stod under väldiga bokar och visste inte vad vi skulle göra. Ur den täta undervegetationen steg vår plutonchef fram, en löjtnant, och ropade till äldste underofficeren: "Sprid ut 'plutonen på skyttelinje i riktning mot solnedgången och gå i ställning. Rapportera sedan till mig i värnet i gläntan." Svärande övertog sergeanten befälet.
Vi spred oss på skyttelinje och lade oss förväntansfullt i en rad grunda gropar som okända föregångare hade grävt i marken. Det skämtsamma ropandet mellan gropama avbröts av ett ylande dån som skakade marken. Tjugo meter bakom oss sprutade jordklumpar ur ett vitt rökmoln upp genom trädens grenverk. Mångfaldigt rullade ekot genom skogen. Bestörta blickar utväxlades, och alla kastade sig till marken i en beklämmande känsla av fullständig vanmakt. Skott följde på skott. Stickande dunster spred sig i undervegetationen, det bolmade kring trädtopparna, grenar och hela träd brakade i marken, vrål av smärta hördes överallt. Vi kom på fötter och rusade i blindo, jagade av blixtrande projektiler och bedövande tryckvågor, från träd till träd efter täckning, snodde som inringat vilt kring famntjocka trädstammar. Ett värn som många sökt sig till och som också jag styrde kursen mot fick en träff som rev upp bjälklaget så att de tunga stockarna virvlade i luften.

Tillsammans med sergeanten rusade jag flämtande runt, runt en jättelik bokstam, likt en ekorre som man kastar sten efter. Hela tiden tvingad vidare av ständigt nya krevader sprang jag automatiskt efter min överordnade, som emellanåt vände sig om: stirrade på mig med vansinne i blicken och skrek: "Ja, vad fan är det här? Vad fan är det här?" Plötsligt blixtrade det till i det vittförgrenade rotsystemet och en stöt mot vänstra låret slungade mig till marken. Jag trodde först att det var en jordklump, men värmen av det rikligt strömmande blodet talade snart om för mig att jag var sårad. Det visade sig senare att ett hårfint splitter hade trängt in i mitt lår efter att ha hejdats av min plånbok. Det rakknivsfina snittet i min lårmuskel hade dessförinnan skurit igenom inte mindre än nio lager av kraftigt läder.

Jag slängde ränseln och rusade mot den skyttegrav varifrån vi kommit. Från alla håll strömmade sårade till ur det sönderskjutna skogskrattet. Passagen genom löpgraven var full av döende och svårt sårade och utgjorde en förfärande anblick. En till midjan naken gestalt med hela ryggen uppsliten lutade sig mot gravens vägg. På en annan hängde en trekantig hudflik ner från nacken, och han utstötte oupphörligt gälla, skräckinjagande skrik. Här härskade den stora plågan, och för första gången fick jag som genom ett djävulens titthål enlinblick i dess rike. Och hela tiden nya krevader.

Jag förlorade fullständigt besinningen. Hänsynslöst knuffade jag undan allt i min väg och klättrade till slut, efter att ett par gånger i min brådska ha ramlat tillbaka ner, upp ur den helvetiska trängseln i skyttegraven för att få vägen fri. Som en skenande häst rusade jag genom den täta snårskogen, tvärs över stigar och gläntor, tills jag slutligen stöp i en dunge nära Grande Tranchée.

Det hade börjat mörkna när två bårbärare som finkammade terrängen kom förbi. De lade mig på båren och bar mig till ett med stockar överräckt skyddsrum, där jag tillbringade natten sammanpackad med många andra sårade. En lugn och avspänd läkare stod mitt i trängseln av stönande människor, lade förhand, gav sprutor och lämnade behärskade instruktioner. Jag drog en kappa, som tillhört en stupad över huvudet och sjönk i en sömn som på grund av den begynnande febern genomkorsades av fantastiska drömmar. Någon gång mitt i natten vaknade jag till och såg läkaren fortfarande i arbete vid skenet av en lykta. En frans-
man utstötte med jämna mellanrum genomträngande skrik, och någon bredvid mig muttrade försmädligt: "Hör på fransosen. Nåja, de är ju aldrig nöjda om de inte får skrika." Därefter somnade jag igen.

När jag nästa morgon blev buren vidare bakåt genomborrades bårens segelduk av ett splitter mitt emellan mina knän. Tillsammans med andra sårade lastades jag i en av de 
fältambulanser som gick i skytteltrafik mellan slagfältet och huvudförbandsplatsen. Det bar av i galopp över Grande Tranchée, som fortfarande låg under kraftig eld. Bakom de   gråa presenningama färdades vi blint genom faran, som följde oss med stampande jättesteg.
På en av bårarna, på vilka vi skjutits in i fordonet som bröd i en ugn, låg en kamrat med ett bukskott som beredde honom svåra plågor. Han bad var och en av oss att göra slut på dem med hjälp av sjukvårdarens pistol, som hängde inne i bilen. Ingen svarade. Jag skulle själv småningom få veta hur det kändes när minsta skakning under färden drabbade en som ett hammarslag i ett öppet sår.

Huvudförbandsplatsen låg i en glänta i skogen. Man hade lagt ut halm i långa strängar med lövskärmar emellan. På tillströmningen av sårade var det lätt att se att ett betydande slag pågick. Vid åsynen av en generalfältläkare, som mitt i det blodiga virrvarret kom på inspektion, upplevde jag återigen den svårbeskrivliga känsla man erfar när man ser människor sysselsatta med att ordna och organisera, kallblodiga som myror i en omgivning behärskad av elementära fasor och sinnesrörelser.

Väl förplägad med mat och dryck låg jag där på min halmkärve i en lång rad av sårade och rökte en cigarrett i den lätta sinnesstämning som infinner sig när man visserligen inte alldeles klanderfritt men dock har bestått en examen. Ett kort samtal som jag råkade avlyssna gjorde mig betänksam.
"Vad är det med dig, kamrat?" 
"Ett skott i blåsan."
"Gör det mycket ont?"
"Nej, det gör väl ingenting. Men att man nu är definitivt ur leken . . ."

Redan samma förmiddag blev vi transporterade till den stora uppsamlingsplatsen för sårade i kyrkan i byn Saint Maurice. Där stod ett lasarettståg med ångan uppe, som på två dagar förde oss till Tyskland. Från min koj såg jag under resan fälten och ängarna erövras av våren. Vi blev samvetsgrant vårdade av en stillsam man som var docent i filosofi. Den första tjänst han gjorde mig bestod i att med en pennkniv skära loss stöveln från min fot. Det finns människor med en särskild fallenhet för att ta vård om andra, och jag kände mig redan bättre till mods när jag såg honom vid sin nattlampa sitta och läsa i en bok.
Tåget förde oss till Heidelberg.
När jag fick syn på Neckarbergen i sin krans av blommande körsbärsträd greps jag av en stark hemkänsla. Så vackert mitt land var, väl värt förvisso att gjuta sitt blod och dö för. Så starkt hade jag aldrig förr upplevt dess grepp. Goda och allvarliga tankar bemäktigade sig mig, och jag anade för första gången att detta krig var något mer än ett stort äventyr.

Slaget vid Les Eparges var mitt första. Det var något helt annat än jag hade trott. Jag hade deltagit i en omfattande stridshandling utan att se en enda fiende. Först långt senare fick jag uppleva den sammandrabbning som är stridens höjdpunkt, detta de fientliga stormtruppemas annalkande över öppna fältet som för korta men avgörande, mordiska ögonblick avbryter ställningskrigets kaotiska enformighet.

(Översättning av Lars Bjurman)