-- läsa bör man annars dör man --

DIDEROT: DETTA ÄR INGEN SAGA 
0 M  M A N  B E R Ä T T A R  en saga och har en lyssnare, händer det inte så sällan att man blir avbruten, hur kort sagan än må vara. I den berättelse som ni nu skall läsa och som inte är någon saga - eller, om ni så vill, en dålig saga - har jag därför introducerat en person som i det stora hela spelar läsarens roll. Och så till verket. 

Vad drar ni för slutsatser av detta? 
- Att ett så intressant ämne måste väcka vår livliga uppmärksamhet. Det borde under en månads tid ge samtalet näring i stadens samtliga kotterier och ältas och malas, tills det har mist all sälta. Det borde föranleda tusen gräl, minst tjugo ströskrifter och några hundra poem för och emot. Men trots författarens skarpsinne, kunskaper och kvickhet har hans verk ingalunda bragt sinnena i jäsning och är sålunda medelmåttigt, synnerligen medelmåttigt. 
- Men det förefaller mig som om han trots allt hade skänkt oss en ganska angenäm kväll, och hans berättelse.. . 
- Berättelse, vad! En ramsa utslitna anekdoter som varit i var mans mun och alla går ut på samma uråldriga sanning, nämligen att mannen och kvinnan är två stora skadedjur. 
- Hur som helst blev ni själv smittad av epidemin och bidrog till kvällens underhållning som alla andra. 
- Man anslår den allmänna tonen, med eller mot sin vilja. Man brukar ju till och med i dörren till en salong ordna sina anletsdrag enligt förhandenvarande miner. Man härmar skämtaren, när man är sorgsen, den sorgsne, då man vore frestad att skämta; intet mänskligt får vara en främmande.  

Alltså pratar litteratören politik, politikern metafysik och metafysikern moral, moralisten löser finansproblem, och finansmannen bedömer litteratur och geometri. Alla uttalar sig om saker som de inte har en aning om, och alla har tråkigt av fåfänga eller hövlighet i stället för att tiga och lyssna. 
- Ni är på dåligt humör. 
- Efter vanligheten. 
- Då tror jag det är bäst att jag sparar min lilla berättelse till ett lämpligare tillfälle. 
- Ni väntar med andra ord på min frånvaro. 
- Det är inte det. 
- Ni fruktar kanske att jag skall ha mindre överseende med er på tumanhand än med en likgiltig person i ett sällskap. 
- Det är inte det. 
- Var i så fall vänlig och säg mig vad det är. 
- Ä, bara att min berättelse inte kommer att bevisa mer än de anekdoter som tråkade ut er. 
- Berätta, för all del, berätta. 
- Nej. Ni har fått nog. 
- Av alla upptänkliga sätt att göra mig arg är ert det värsta. 
- Vilket är i så fall mitt sätt? 
- Ni vill att man skall be er om någonting som ni hyser en brinnande lust att göra. Nåväl, min vän, jag bönfaller er att göra er den glädjen. 
- Göra mig den glädjen? 
- Börja för Guds skull, börja. 
- Jag skall försöka fatta mig kort. 
- Det är inte det sämsta. 

Här blev jag en smula illfundig, hostade, spottade, bredde långsamt ut näsduken, snöt mig, öppnade snusdosan, tog mig en pris - och hörde min läsare mumla mellan tänderna: -Om historien blir kort är inledningen så mycket längre ... » Jag tänkte av rent okynne kalla på en tjänare men lät bli och sade: 
- Medge att det finns verkligt goda män och mycket elaka kvinnor. 
- Det upplever man dagligen, ibland till och med utan att lämna sitt hus. Och sedan? 
- Sedan? Jag kände en gång en vacker elsassiska, en så vacker kvinna att gubbarna löpte i kapp och ynglingarna stannade på gatan. 
- Jag kände henne också. Hon hette fru Reymer. 
- Det stämmer. En nykomling från Nancy vid namn Tanié blev dödligt förälskad i henne. Han var fattig, en av dessa lycksökare som föräldrar med talrik avkomma skoningslöst kastar ur boet och som ger sig ut i världen på vinst och förlust, ledda av sin instinkt som säger dem att de inte kommer att få det värre än hemma. Tanié var fästad vid henne med en passion som gav honom ett lejons mod och i hans ögon förädlade alla hans handlingar. Han åtog sig utan motvilja de lägsta och tyngsta sysslor för att lindra sin väninnas misär. På dagarna arbetade han i hamnen, och i solnedgången tiggde han på gatorna. 
- Det var mycket nobelt, men det kunde inte fortsätta. 
- Så var det för Tanié. Han tröttnade på att kämpa mot nöden eller snarare: han ville inte i denna fattigdom kvarhålla en förtjusande kvinna, som ivrigt uppvaktades av rikemän, vilka bönföll henne att förjaga den uslingen Tanié ... 
- Vilket hon självmant skulle ha gjort några veckor senare. 
- . . . och acceptera deras rikedomar. Tanié beslöt att lämna henne och söka lyckan i fjärran. Han anhåller om fri överfart på ett av kungliga flottans fartyg; det beviljas honom.  

Avresans stund är kommen. Han går för att ta avsked av fru Reymer. »Min vän», säger han, »jag vill inte längre missbruka er kärlek. Jag har tagit mitt parti, jag reser.» - »Tänker ni resa?» - »Ja ... » - »Men vart?» - »Till Västindien. Ni är värd ett bättre öde än detta, och jag vill inte längre hindra er att ... » 
- Präktige gamle Tanié! 
- » Och vad tror ni att det skall bli av rnig?» säger hon ... 
- Den förräderskan! 
- »Ni är omgiven av män som försöker behaga er. Jag löser er från alla löften. Välj den mest sympatiske av era beundrare och skänk honom er gunst. Det är jag som ber er om det ... » - »Åh Tanié, det är alltså ni som föreslår ... » 
- Bespara mig fru Reymers pantomimer, jag kan dem utantill, jag kan se dem framför mig ... 
- »Jag ber er om en enda ynnest i avskedats stund, lova mig att inte träffa överenskommelser som för alltid kan skilja oss åt. Svär mig en dyr ed, min vackra vän. Varhelst på jorden jag än må befinna mig måste jag vara mycket olycklig för att åtminstone inte en gång varje år ge er ett övertygande bevis på min trogna kärlek. Gråt inte ... » 
- De gråter alla, när de finner det lämpligt. 
»Och motsätt er inte en plan som mitt hjärta äntligen har intalat mig och mina självförebråelser håller vid makt». .Och så seglade Tanié till Santo Domingo. 
- I rättan tid både för fru Reymer och för honom själv. 
- Vad vet ni om det? 
- Jag vet med allra största säkerhet att fru Reymer redan hade träffat sitt val, när Tanié bad henne göra det. 
- Gott! 
- Fortsätt er berättelse. 
- Tanié var intelligent och mycket affärsbegåvad. Det dröjde inte länge, innan han hade ett utmärkt anseende. Han blev medlem av Suv räna Capkonseljen. Han ansågs vara rättrådig och idérik. Tanié eftersträvade inga stora rikedomar, han ville endast skaffa sig en förmögenhet snabbt och på hederligt sätt. Varje år sände han en del av vinsten till fru Reymer. Han återvände efter .. . nio eller tio år. Nej, jag tror knappast att han var borta längre än så. Och vid hemkomsten kunde han räcka sin väninna en liten plånbok som innehöll resultatet av hans dygder och mödor. Tanié hade turen att återvända just när hon hade separerat från den siste i raden av hans efterträdare. 
-   Den siste? 
-   Ja. 
-   De var med andra ord flera? 
-   Säkerligen. 
-   Gå på, gå på. 
-   Men kanske jag inte kan berätta er någonting som ni inte känner till bättre än jag. 
- Vad gör det. Fortsätt. 
- Fru Reymer och Tanié hade en ganska vacker våning vid Sainte-Marguerite, nästan vägg i vägg med mig. Jag satte stort värde på Tanié och hörde till hans umgänge. Hemmet var om icke förmöget så i alla händelser mycket välbärgat. 
- Jag kan försäkra er - utan att ha räknat med Reymerskan 
att hon hade mer än femtontusen livres i räntor redan före 
komst. 
- Dolde hon sin förmögenhet för honom? 
- Ja. 
- Men varför? 
- Hon var girig och rovlysten. 
- Låt gå för rovlysten, men girig? En girig kurtisan! ... De två älskande levde sedan fem eller sex år i den bästa sämja. 
- Tack vare den enas utomordentliga slughet och den andres obegränsade förtroende. 
- Ack ja, inte ens skuggan av en misstanke kunde intränga i ett så rent hjärta som Taniés. Det enda jag ibland tyckte mig märka hos fru Reymer var att hon snabbt hade glömt sitt ursprungliga armod. Hon ansattes av lyxbegär och praktlystnad. Hon kände sig förödmjukad för att en så vacker kvinna måste gå till fots ... 
- Varför åkte hon inte i kaross? 
- Och jag trodde mig förstå att den glans varmed lasterna omger sig gjorde henne blind för deras låghet. Skrattar ni? ... Vid denna tid började herr de Maurepas smida planer på ett handelskompani för Nordeuropa. Företaget behövde en aktiv och intelligent ledare. Han kastade sina ögon på Tanié, som han hade anförtrott flera betydelsefulla transaktioner under dennes tid på Santo Domingo och vilka vår vän alltid hade skött till ministerns fulla belåtenhet. Tanié blev förtvivlad över utmärkelsen. Han var fullkomligt nöjd och lycklig med sin vackra väninna. Han älskade henne och var själv älskad  eller trodde sig vara det. 
- Just så. 
- All världens guld kunde inte lägga ett uns till hans lycka. Men ministern var enträgen. Tanié måste fatta ett beslut och tala ut med fru Reymer. Jag råkade komma på besök, när den pinsamma scenen var över. Den stackars Tanié grät strida tårar. »Vad är det med er, min vän?» frågade jag. »Denna kvinna!» sade han. Fru Reymer satt lugnt vid sin stramaljbåge. Tanié reste sig häftigt och lämnade rummet. Jag blev ensam med hans väninna, som inte lät mig sväva i okunnighet om vad hon kallade »Taniés oförnuft». Hon utbredde sig i överdrivna ordalag om sin brydsamma belägenhet och använde alla de finter varmed knipsluga människor brukar bemantla ärelystnadens avsiktliga felslut. »Vad är det i grund och botten fråga om?» utropade hon. »Två eller tre års utlandsvistelse, allra högst.» - »Det är en evighet för den man ni älskar och som älskar er över allt annat.» - »Menar ni att han älskar mig? Skulle han i så fall tveka om att göra mig lycklig?» - »Varför reser ni inte med honom ? » - » Jag ? Kommer aldrig på fråga. Och hur tokig han än är, har han inte haft panna att föreslå mig en sådan sak. Tror ni att han inte litar på mig?» - »Det vet jag ingenting om.» 
» Om jag har väntat på honom i tolv hela år kan han väl lita på mig i två eller tre. Min bäste herre, det här är ett tillfälle som aldrig återkommer, och jag vill inte att han en dag skall ångra sig och kanske anklaga mig för att ha försummat det.» - »Tanié kommer aldrig att ångra någonting, så länge han har lyckan att behaga er.» - »Det där låter mycket bra. Men var säker på att han gärna vill vara rik, när jag har blivit gammal. Kvinnornas vanligaste svaghet är att inte tänka på framtiden. Jag är annorlunda...» 

Ministern var i Paris. Från Rue Sainte-Marguerite till hans palats är det bara ett tuppfjät. Tanié hade uppsökt ministern och förbundit sig att resa. Han återkom med torra ögon och betryckt hjärta. »Min fru», sade han, »Jag har träffat herr de Maurepas. Han har mitt löfte. Ja, jag reser, jag reser.  
Bara ni blir belåten.» - »Å min vän!» utropade fru Reymer, sköt sybågen åt sidan, slog armarna om hans hals och överhopade honom med smekningar och kärleksord. »Ack, den här gången ser jag att ni älskar mig.» Tanié svarade henne kallt: »Ni vill bli rik.» 
- Det var hon, den slinkan. Tio gånger rikare än hon  
förtjänade . . . - » Och rik skall ni bli. Eftersom det är guldet ni älskar, skall jag skaffa er guld! »  

Detta hände en tisdag. Och ministern hade utsatt hans avresa till fredagen, utan uppskov. Jag kom för att ta avsked av Tanié i det ögonblick han kämpade med sig själv, när han försökte rycka sig ur den vackra, samvetslösa och grymma Reymers armar. Jag har aldrig bevittnat en mer fruktansvärd ångest, förtvivlan och förvirring. Det var inte jämmer, det var ett enda långt skrik. Fru Reymer låg ännu till sängs. Han klamrade sig fast vid hennes hand och upprepade utan uppehåll: »Grymma kvinna! Obarmhärtiga kvinna! Vad behöver du mer än det välstånd du njuter, och en vän, en älskare som jag? Jag gav mig ut för att skapa henne en förmögenhet i Amerikas hetta, och nu fordrar hon att jag skall skaffa henne ännu mer bland Nordens isar! Min vän, jag 
henne bedrövad. Du vill att jag skall lämna dig, nåväl jag 
lämnar dig ...» 
Han låg på knä bredvid hennes säng med munnen tryckt mot hennes hand och ansiktet gömt i sängtäckena, som genom att hans mummel gjorde det ännu mer förfärande och tragiskt. Sovrumsdörren öppnades. Han såg häftigt upp och igenkände postiljonen kom för att anmäla att vagnen var förspänd. Han uppgav ett skrik och gömde åter ansiktet i täcket. Efter ett ögonblick av tystnad reste han sig och sade till fru Reymer: »Kyss mig, kyss mig ännu en gång, ty du ser mig aldrig mer!» Hans aningar besannades tyvärr alltför väl.  

Han reste. Han anlände till S:t Petersburg. Han insjuknade tredje dagen i en feberfrossa som tog hans liv den fjärde. 
- Jag visste allt detta. 
- Var ni kanske en av Taniés efterträdare? 
- Tyvärr. Och det var detta sköna stycke som trasslade till mina affärer. 
- Den arme Tanié. 
- Det finns folk som skulle kalla honom dum. 
- Jag försvarar honom inte. Men i djupet av mitt hjärta skulle jag önska att deras onda öde lät dem råka ut för en lika vacker och förslagen kvinna som fru Reymer var. 
- Vilket hämndbegär! 
- Och för övrigt, om det finns högsinta karlar och ondsinta kvinnor finns det också många hjärtegoda kvinnor och elaka män. Fortsättningen av min berättelse är lika litet en saga som inledningen. 
- Det är jag säker på... 
- Herr d'Hérouville ... 
- Talar ni om den som alltjämt är i livet? Generallöjtnanten i armén? Han som gifte sig med en bedårande varelse som kallades Lolotte? 
- Densamme. 
- Det är en hedersman och en vetenskapernas gynnare. 
- Och vetenskapsmännens vän. Han sysslade länge med ett historiskt samlingslverk om kriget under alla tider och hos alla folk. 
- Ett rätt omfattande projekt. 
- Han hade samlat omkring sig några unga män av utmärkt förtjänst, bland annat herr de Montuela, som skrev Matematikens historia ... 
- Djävlars blod! Fanns det många av hans kaliber? 
- Gardeil, hjälten i den berättelse jag skall förtälja, var lika framstående på sitt specialområde. Vi var bägge två lidelsefullt intresserade av grekiska språket, och det gav upphov till en vänskap som med tiden, tack vare ömsesidiga förtroenden, smaken för ett stilla liv och lättheten 
att träffas, blev ganska intim. 
- Ni bodde visst på den tiden vid Rue de I'Estrapade? 
- Han bodde på Rue Saint-Hyacinthe och hans väninna fröken de La Chaux vid place Saint-Michel. Jag nämner hennes rätta namn, eftersom den arma varelsen inte längre är i livet och eftersom hennes levnad blott kan väcka hederliga människors aktning och skörda beundran, medlidande och tårar hos dem som naturen har gynnat eller bestraffas med något av hennes egen känslighet. 
- Jag tror minsann att ni snyftar. Gråter ni? 
- Jag tycker mig ännu se hennes stora svarta, milda och strålande ögon. Klangen av hennes ljuva röst tjuder alltjämt i mina öron och rör mitt hjärta. Förtjusande, oförlikneliga väsen! Du är icke mer. Det är snart tjugo år sedan du gick bort, men mitt hjärta värker vid ditt minne. 
- Älskade ni henne? 
- Nej. Ack stackars La Chaux och stackars Gardeil! Ni var bägge två naturens underverk. Hon ett mirakel av kvinnlig ömhet, han ett mirakel av manlig otacksamhet. Fröken de La Chaux tillhörde en hedervärd familj. Hon bröt med sina föräldrar för att följa Gardeil. Han hade inte ett rött öre, men fröken de La Chaux ägde en liten förmögenhet, som till sista slanten offrades för hans nycker och behov. Hon bekymrade sig varken för sin bortslösade förmögenhet eller sitt skamfilade rykte. Hennes älskare var hela hennes värld. 
Gardeil måste ha varit en, ovanligt förförisk och älskvärd person? Långtifrån. En liten surmulen, tystlåten och spydig figur, med vassa drag och väderbiten hy. Han var klen och spensligt byggd. Ja, han var ful, om en människa med intelligent ansikte kan vara det. 
- Och mer behövdes alltså inte för att förvrida huvudet på en så intagande varelse? 
- Förvånar det er? 
- Jaha. 
- Er? 
- Mig. 
- Men har ni redan glömt fru Deschamps och er nattsvarta förtvivlan, när den värda damen jagade er på porten? 
- Byt samtalsämne och fortsätt er berättelse. 
- Jag frågade er om hon verkligen var så vacker. Och ni 
sorgset nej. »Då är hon säkert mycket spirituell?» sade jag. »Hon dum som ett spån», sade ni. »Det är alltså hennes många talanger som tjusar er?» - »Hon har blott en.» - »Oeh vilken är denna häpnadsväckande, dyrbara talang? » - »Jag är lyckligare i hennes armar än jag någonsin varit med någon annan kvinna ... » Nåväl, den ömsinta, renhjärtade fröken de La Chaux hoppades i hemlighet, av instinkt, på den lycka ni upplevde med fru Deschamps och som kom er att säga: » Om den skamlösa eländiga kvinnan envisas med att jaga mig på porten tar jag en pistol och skjuter mig i hennes tambur! » Har ni sagt det eller inte? 
- Jag har sagt det. Och till och med nu, i detta ögonblick, vet jag inte varför jag lät bli pistolen. 
- Då medger ni alltså. . .  
- Jag medger vad ni vill. 
- Kära vän, den visaste ibland oss kan skatta sig lycklig över att inte ha mött den vackra eller fula, dumma eller snillrika kvinna som hade gjort honom bindgalen. Låt oss beklaga människorna av uppriktigt hjärta och klandra dem med måtta, och låt oss betrakta de år som gått som lika många evigheten frånryckta det elände som följer oss i spåren. Vi borde aldrig utan rysningar tänka på hur våldsamma vissa av naturens lockelsen kan vara, särskilt för människor med varmt hjärta och livlig fantasi. Gnistan som oförmodat faller i en kruttunna får inte gräsligare följder. Och fingret som skall sprätta den ödesdigra gnistan på er eller på mig är kanske redan lyftat. 

Herr d'Hérouville brann av iver att föra sitt verk i hamn och drev sina medarbetare hårt. Gardeils hälsa tålde inte arbetstakten. För att lätta hans börda lärde sig fröken de La Chaux hebreiska. Och medan hennes älskare vilade sig, tillbragte hon en del av natten med att tolka och avskriva långa stycken ur olika hebreiska författares verk. Snart blev det tid att göra utdrag av grekiska auktorer; fröken de La Chaux, som var förtrogen med grunderna i detta språk, fick bråttom att förkovra sig. Och medan Gardeil sov i sin säng, översatte hon eller kopierade avsnitt ur Xenofon och Tukydides. Utom grekiska och hebreiska lärde hon sig italienska och engelska. Hon behärskade engelska så väl att hon översatte Humes första metafysiska uppsatser till franska, ett verk alltså där ämnets djup yttermera försvårar översättningen. Och då krafterna svek henne, sysslade hon med att gravera notskrift. Om hon fruktade att Gardeil hade tråkigt, sjöng hon för honom. Jag överdriver inte, jag ber att få hänvisa till Le Camus, en medicine doktor som tröstade henne i olyckan och undsatte henne i armodet, en trogen vän som uppsökte henne i den vindskupa där hon hamnat och slöt hennes ögon, då hon var död.  

Men jag glömmer hennes första missöden, de förföljelser hon utsattes för av sin familj, som var uppbragt över detta oblyga och anstötliga kärleksförhållande. De brukade alla medel för att komma åt henne. Familjen och prästerskapet förföljde henne från stadsdel till stadsdel, från hus till hus, och tvingade henne att i åratal leva ensam och gömd för världen. Hon tillbragte dagarna med att arbeta för Gardeil. Vi uppenbarade oss vid nattens inbrott, och anblicken av hennes älskare förjagade som genom ett trollslag all hennes oro och alla hennes sorger. 
- Vafalls? Menar ni att en ung, känslig och klenmodig flicka kunde vara lycklig mitt i bedrövelsen? 
- Ja, hon var lycklig. Ända tills Gardeil blev otacksam. 
- Det är omöjligt. Så många sällsynta dygder, så många bevis på uppoffrande kärlek kan inte lönas med otacksamhet. 
- Ni misstar er. Gardeil bar sig åt på det sättet. En vacker dag var La Chaux ensam i världen, vanärad, fattig och utan vänner. Jag vill understryka att att jag hjälpte henne en tid. Doktor Le Camus förblev henne trogen in i det sista. 
- Ja se karlar! 
- Vem avser ni? 
- Gardeil. 
- Ni stirrar er blind på ondskan och märker inte hedersmannen strax intill. Denna smärtornas och förtvivlans dag kom hon instörtande hos mig. Det var på morgonen. Hon var blek som ett lik. Hon hade fått sin dom föregående kväll, men hon företedde anblicken av långa lidanden. Hon grät inte men det syntes på henne att hon gråtit mycket. Hon kastade sig i en länsstol; hontalade inte; honkunde inte tala; hon sträckte ut armarna emot mig och utstötte höga skrik. 
»Vad är det?» frågade jag. »Är han död?» - »Värre än så. Han älskar mig inte längre, han överger mig..» 
- Ni tar då i. 
- Tyvärr inte. Jag kan ännu se henne framför mig, höra hennes röst och mina ögan tåras. »Älskar han er inte mer...?» frågade jag. - »Nej.» - »Lämnar han er?» - »Ack ja. Efter allt jag har gjort...det går runt för mig, ha förmarmande med mg, gå inte...jag ber er, gå inte er väg..» 
Hon grep min arm och tryckte den ursinnigt som om någon hade försökt släpa henne med sig...»Här behöver ni inte frukta någonting» sade jag. »Jag fruktar bara mig själv», sade hon. - »Vad kan jag göra för er?» - »Rädda mig från mig själv ... Han älskar mig inte längre, jag tröttar honom, jag äcklar honom, jag tråkar ut honom! Han hatar mig. Han överger mig, han lämnar mig, lämnar mig ... »  

Efter detta följde en djup tystnad och på tystnaden krampartade skrattsalvor, tusen gånger hemskare än förtvivlans jämmer och dödskampens rosslingar. Och sedan blev det skrik och gråtanfall, oartikulerade ord, blickar vända mot skyn, skälvande läppar - en smärtornas störtflod som måste få forsa obehindrat. Jag vädjade till hennes förnuft först när jag såg henne apatisk och förkrossad. »Vem har sagt att han hatar er och tänker lämna er?» återtog jag. - »Han själv.» - »Seså, min bästa fröken, ni måste visa en smula kurage. Han är ju inget monster ... » - »Ni känner inte den mannen. Men en dag kommer ni att känna honom. Det är det fruktansvärdaste monster som någonsin sett dagens ljus.» - »Det kan jag inte tro ... » - »Vänta så får ni se!» - »Är han kär i en annan?» - »Nej.» - »Har ni givit honom anledningar till misstankar eller misshag?» - »Absolut inte.» - »Vad är det i så fall?» - -Jag har blivit överflödig. Mina pengar är slut. Jag duger inte längre någonting till. Han är ärelysten, det har han alltid varit. Och jag är inte vacker längre, jag har förlorat min hälsa. Jag har lidit så. Jag är så trött. Och nu tråkar jag ut honom och väcker hans avsmak. » - »Man kan upphöra att vara ett älskande par och förbli vänner trots allt ... » - »Men jag är motbjudande; min närvaro gör honom utom sig, min anblick äcklar och pinar honom. Om ni bara visste vad han har sagt! Han säger att om han skulle bli dömd att tillbringa tjugofyra timmar i enrum med mig, så skulle han kasta sig ut genom fönstret! » - »Men hans motvilja kan inte ha uppkommit i en handvändning.» - »Hur skall man veta det? Han är ju så kallsinnig av naturen, så likgiltig, så föraktfull! Det är svårt att läsa i själens bok, och man fasar för att läsa sin egen dödsdom. Han har avkunnat min, skoningslöst!» - »Det kan jag inte fatta», sade jag. -»Jag har en nåd att be er om» sadehon. »Det var därför jag kom.Vill ni bevilja mig den?» - »Vad ni än ber mig om.» - »Hör på ... Han hyser stor aktning för er. Och ni vet vad han är skyldig mig. Kanske han konnner att blygas för att visa sig sådan han verkligen är. Nej, så fräck och ståndaktig tror jag inte han kan vara. Jag är ju bara en kvinna. Ni är man. En ömsint, rakryggad och rättskaffens man, det gör sin verkan. Ni kommer att påverka honom. Räck mig handen, följ mig hem till Gardeil. Jag vill tala med honom i er närvaro. Vem vet vad min smärta och er närvaro kan åstadkomma. Följer ni med?» - »Det gör jag gärna.» - »Kom ... » 

- Jag fruktar att smärtan och närvaron är lika med plus minus noll. Äckel! Det är hemska saker att känna äckel i kärleksaffärer. Och avsky ... för en kvinna! 
- Jag lät hämta en bärstol; hon var inte i stånd att ta ett steg. Och så kommer vi fram till Gardeils port, ni vet det stora nya huset, för övrigt det enda på höger hand på Rue Hyacinthe, när man kommer från Place Saint-Michel. Bärarna stannar och öppnar bärstolsdörren. Jag väntar. Men fröken de La Chaux blir sittande. Jag närmar mig och ser den arma kvinnan skälva som ett asplöv från huvud till fot; tänderna skallrade, knäskålarna slog mot varandra. »Ett ögonblick, min vän, försök förlåta mig, jag vet inte om ... Vad skall jag göra där? Jag har i onödan upptagit er tid, jag är så ledsen, förlåt mig ... » I stället för svara bjöd jag henne armen. Hon grep den och försökte resa sig -- kunde det icke. »Bara ett ögonblick», flämtade hon. »Jag väcker medömkan, inte sant, ni plågas av mitt tillstånd ... » Slutligen 
hon behärska sig något, och när hon steg ur bärstolen, 
»Vi skall gå in, vi måste träffa honom. Vem vet, kanske jag 
uppe ... » Så går vi över gården, vi står framför dörren till 
vi befinner oss i hans arbetsrum. Gardeil satt vid 
rock och nattmössa. Han lyfte handen till hälsning och avslutade arbete han påbörjat. Så kom han fram till mig och sade: 
»Medge min herre herre, att fruntimmer är besvärliga. Jag ber er tusen gånger om ursäkt för såta frökens konstigheter.» Därpå vände han sig mot den arma relsen, som var mera död än levande. »Min bästa fröken, vad fordrar ni ännu av mig? Det förefaller mig som om allt borde vara slut oss emellan efter mitt klara och tydliga besked. Jag har sagt att jag inte längre älskar er. Det skedde mellan fyra ögon. Ni önskar synbarligen att jag upprepa orden i herr Diderots närvaro? Alltså, min bästa fröken, jag älskar er inte längre. Kärleken är en känsla som har slocknat i hjärta vad er beträffar. Och jag kan tillägga, om det kan vara entröst,  kärleken till varje kvinna över huvud taget.» - »Men säg mig varför ni inte längre älskar mig! » - » Det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag började älska er utan att förstå varför och upphörde att älska er lika ovetande. Och jag känner att denna lidelse aldrig kan flamma upp på nytt. Det var en sorts eksem. Jag tror att jag har tillfrisknat fullkomligt, och det gör mig oerhört belåten.» - »Vad orätt har jag gjort?» - »Absolut ingenting.» - »Har ni några hemliga förebråelser att göra beträffande min vandel?» - »Naturligtvis inte. Ni är den trognaste, ärligaste, ömmaste kvinna en man kan önska sig.»  - »Har jag försummat någonting som det stod i min makt att göra ? » - » Nej ! » - »Bröt jag inte med min familj för er skull?» - »Utan tvivel.» - »Har jag inte förslösat hela min förmögenhet för ert bästa? » - » Det gör mig ont.» - »Jag har förstört min hälsa ... » - »Det är möjligt.» - »Min ära, mitt goda rykte, min samvetsfrid.» - »Som ni behagar.» - »Och du tycker att jag är vidrig?» - »Det låter grymt, men eftersom det råkar vara sanningen får man finna sig i den. » - »Han tycker att jag är vidrig! Jag känner att han gör det, och jag vet att det är så! ... Vidrig! Å gudar ... »  

Vid dessa ord blev hennes ansikte likblekt, läpparna vitnade, kallsvetten på hennes kinder blandades med tårarna som strömmade från hennes slutna ögon, huvudet föll tillbaka mot stolens ryggstöd, hon skar tänder, hela kroppen skakade våldsamt, och denna skälva följdes av vanmakt. Jag trodde redan att de förhoppningar hon hade uttalat i porten höll på att gå i uppfyllelse. Hennes vanmakt varade länge och ökade min förfäran. Jag tog av henne kappan, snörde upp klänningen, löste kjortelbanden och stänkte några droppar kallt vatten i ansiktet på henne. Ögonen öppnades till hälften, man hörde ett otydligt mummel, hon försökte säga: » Han finner mig vidrig», men lyckades blott uttala de sista stavelserna, så utstötte hon ett gällt skrik. Ögonen slöts, hon svimmade på nytt. Gardeil satt oberörd i sin länstol, med armbågen på bordet och hakan i handen. Han betraktade henne kallt och lät mig ta ansvaret. Jag sade honom flera gånger: »Ser ni inte att hon dör ... vi måste tillkalla någon .. .» Men han smålog och ryckte på axlarna. »Kvinnor är seglivade. De dör inte för så lite. Det här är ingenting, det går snart över. Ni känner inte kvinnorna, de behärskar sin kropp fullständigt ... » - » Hon dör, säger jag! » Hennes kropp var i själva verket fullständigt slapp och livlös. Hon gled ned ur länstolen och skulle ha ramlat handlöst i golvet, ifall jag inte hade hållit henne kvar. Gardeil reste sig häftigt och började gå fram och tillbaka i våningen. »Jag skulle  hjärtans gärna ha velat slippa denna pinsamma scen», sade han vredgat och otåligt. »Vi skall hoppas att det också blir den sista. Vad fan vill människan egentligen? Naturligtvis har jag älskat henne, men det är förbi, om jag så skulle dunka huvudet i väggen. Om hon inte begriper det nu, så begriper hon det aldrig. Allt är sagt. ..» - »Nej, min herre, allt är ingalunda sagt. Eller inbillar ni er verkligen att en hederlig karl utan vidare kan beröva en kvinna allt hon äger och redan överge henne?» - »Vad vill ni att jag skall göra? Jag är precis lika fattig som hon . ..» - »Vad jag vill att ni skall göra? Ni skall dela den fattigdom som ni har störtat henne i.» - »Det låter sig sägas. Men hon skulle inte få det ett dyft bättre, och jag skulle få det mycket sämre. » - » Skulle ni bära er åt på det sättet mot en vän som hade uppoffrat allt för er? » - »Vänner hit och vänner dit. Jag ger inte mycket för vänskapen. Och den här erfarenheten har minsann lärt mig att kärleken är samma smörja. Det retar mig att jag inte visste det förr.» - » Och anser ni det vara rätt att denna olyckliga varelse skall uppoffras för ert hjärtas misstag?» - »Hur vet ni att jag inte skulle ha blivit utsatt för lika grymma misstag från hennes sida i morgon eller om en månad?» - »Hur jag vet det? Av allt hon har gjort för er och det tillstånd i vilket jag ser henne nu. » - » Det som hon gjort för mig, jo  
jag tackar ... O du milde, det är betalt och kvitterat för länge sedan med all den tid jag har förspilla på henne.. .» - »Hör nu, min bäste herre, vilken jämförelse tror ni man kan göra mellan er förspillda tid och de oskattbara ting som ni har berövathenne?» - »Jag har ingenting åstadkommit, jag är redan trettio år gammal, det är hög tid att tänka på mig själv och strunta i alla dessa dumheter ... » 

Den arma fröken de La Chaux hade börjat vakna ur sin svimning. Hon uppfattade hans sista replik och reagerade med en viss häftighet: »Vad sade han om sin förspillda tid? Jag har lärt mig fyra språk för att lindra hans arbetsbörda. Jag har läst tusen volymer, jag har skrivit, översatt och kopierat natt och dag, jag har uttömt mina krafter, förstört mina ögon, förbränt mitt blod. Och jag har ådragit mig en svår sjukdom, som måhända aldrig kan hotas. Han vågar inte uppge orsaken för sitt äckel, men ni skall få se den ... » I samma ögonblick slet hon upp fischyn, drog ena armen ur klänningen, blottade skuldran och visade mig ett rosutslag. »Detta är skälet till hans förändrade känslor, och resultatet av mina genomvakade nätter. Han kom på morgnarna med sina pergamentsrullar. Herr d'Hérouville har mycket bråttom, sade han. I morgon måste han få reda på vad som står skrivet i rullarna. .. Arbetet skulle vara färdigt följ ande dag, och det blev färdigt ... »  

I detta ögonblick hörde vi steg närma sig dörren. En tjänare anmälde att herr d'Hérouville var där. Gardeil bleknade. Jag bad fröken de La Chaux ordna sin klädsel och dra sig tillbaka... »Nej, jag stannar», svarade hon. »Jag tänker avslöja den uslingen, jag väntar på herr d'Hérouville och talar om alltihop.» - »Vad skall det tjäna till?» - »Ja, det är lönlöst. Ni har rätt», svarade hon. » »I morgon skulle ni vara förtvivlade» sade jag. » Orätten är helt på hans sida, låt honom behålla den. Det vore en hämnd värdig er.» - »Ja, men skulle den vara honom värdig? Ser ni inte att karlen är en simpel... Nej, låt oss gå, jag kan inte svara för mina  
handlingar, inte för mina ord heller...» Fröken de La Chaux bragte på en sekund reda i den oordning som uppstått i hennes klädedräkt och störtade ut ur Gardeils arbetsrum. Jag skyndade efter och hörde dörren slå igen bakom oss med en våldsam smäll. Senare fick jag veta att han hade givit portvakten hennes signalement. 

Jag följde henne hem och fann doktor le Camus väntande där. Den passion han hyste för den unga kvinnan skilde sig inte mycket från de känslor hon ägnat Gardeil. Jag gav doktorn en skildring av vårt besök vid Rue Hyacinthe, och trots alla yttre tecken på vrede, smärta och indignation ... 

- . . . var det inte svårt att av hans minspel förstå att ert misslyckande var honom ganska välkommet.. . 
- Det är sant. 
- Sådan är mannen. Inte ett uns bättre. 
- Efter brytningen med Gardeil blev hon mycket sjuk, och den gode, hederliga, ömme och finkänslige doktorn skötte henne med en omsorg som han inte hade ägnat Frankrikes första dam. Han besökte henne tre eller fyra gånger per dag. Så länge det var fara på färde sov han i samma rum, på en tältsäng. Det är en lycka att få bli sjuk, när man har drabbats av svåra sorger. 
- Genom att föra oss närmare oss själva fjärmar sjukdomen minnet av andra människor. Den ger oss en förevändning att lida utan hämningar och indiskretion. 
- Tankegången är riktig men passar inte in på fröken de La Chaux. Under hennes konvalescens försökte vi skaffa henne någonting att syssla med. Hon hade espri, fantasi, smak och kunskaper, mycket mer än man behöver för att bli invald i Vitterhetsakademien. Hon hade så till lust och leda hört oss prata metafysik att de mest abstrakta ämnen hade blivit henne välbekanta. Och hennes första litterära försök blev översättningen av Humes »Essayer om det mänskliga förnuftet.» Jag granskade hennes manuskript, och faktum är att det fanns mycket få ändringar att göra. Översättningen trycktes i Holland och blev väl emottagen av allmänheten. Mitt »Brev om de Döva och de Stumma» utkom nästan samtidigt. Hon gjorde några mycket skarpsinniga invändningar mot boken, och jag skrev ett tillägg som tillägnades henne. Det är inte det sämsta jag skrivit. 

Fröken de La Chaux'goda humör hade i någon mån återvänt. Doktorn bjöd oss ibland på middag, och våra gemensamma måltider förflöt under ganska god stämning. Efter Gardeils försvinnande hade doktorns lidelse vuxit sig allt starkare. En dag när vi satt till bords, vid efterrätten, talade han om sin passion med ett barns uppriktighet, känslighet och oskulcl och en snillrik mans fina vett. Fröken de La Chaux svarade honom mycket öppenhjärtigt; svaret väckte min livliga beundran men kanske misshagar andra. »Doktor Le Camus», sade hon, »min högaktning för er är så stor att den omöjligt kan bli större. Ni har överhopat mig med välgärningar. Jag skulle vara lika känslolös som vidundret på Rue Hyacinthe, ifall jag inte vore uppfylld av den varmaste tacksamhet. Ert kynne behagar mig på det högsta. Ni talar om er kärlek med en sådan grace och urskillning att jag skulle bli verkligt bedrövad, om ni upphörde med det. Blotta tanken att gå miste om ert sällskap eller er vänskap gör mig olycklig. Ni är en hedersman av ädlaste halt. Ni äger en hjärtats godhet och en sinnets mildhet som söker sin like. Jag tror inte att en kvinna kunde få en bättre beskyddare. Jag lovprisar er i mitt hjärta från morgon till kväll, men vad nyttar det att predika för de oförbätterliga. Jag kommer ingen vart. Men jag vet att ni lider och det plågar mig djupt. Jag känner ingen människa som vore mer värd den lycka ni åtrår, och det finns ingenting jag inte ville göra för er skull. Allt, utan undantag. Jag skulle faktiskt ... ja, jag skulle till och med gå i säng med er. Vill ni ligga med mig? Ni behöver bara säga till. Så långt kan jag gå för er skull, men ni vill bli älskad, och det kan jag aldrig stå till tjänst med ... » 

Le Camus grep hennes hand, kysste den och vätte den med sina tårar. Och jag, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Fröken de La Chaux kände sin doktor till punkt och pricka. När jag följande dag sade till henne: »Men min bästa fröken, tänk om han hade tagit er på orden?» svarade hon bara: »Jag hade hållit mitt löfte. Men det kunde aldrig hända. Mitt erbjudande var inte av den arten att en hedersman som han skulle ha accepterat det ... » - »Hur så? I doktorns ställe hade jag hoppats att allt det andra skulle följa i sinom tid.» - »Ja, men om ni hade varit i doktorns kläder skulle fröken de La Chaux inte ha gjort er ett sådant förslag.» 
Hon förtjänade inga stora pengar på översättningen av Hume. Holländarna trycker gärna hur mycket som helst, bara de slipper betala. 
- Det är vår smala lycka. Tänk på alla motigheter som den andliga odlingen utsätts för hos oss. Holländarna skulle få monopol på bokutgivningen, ifall de började betala författarna. 
- Vi rådde henne att skriva en förströelseroman som gav mindre ära men mer pengar. Hon arbetade på den i fyra eller fem månader och visade mig slutligen en liten historisk roman kallad » De tre favoriterna». Stilen var otvungen och berättelsen både skarpsinnig och fängslande. Men hon hade omedvetet - jag säger omedvetet, emedan all elakhet var henne främmande - berikat sin skildring med särdrag som kunde tydas som hänsyftningar på konungens mätress, inarkisinnan av Pompadour. Jag sade rent ut till La Chaux att boken skulle kompromettera henne även om hon kunde förmå sig att mildra eller helt utesluta vissa avsnitt. Obehaget att nödgas förstöra en god bok garanterade inte att hon undgick andra obehag. 

Hon insåg att jag hade fullkomligt rätt, vilket ingalunda minskade hennes förtvivlan. Den gode doktorn gjorde allt för att hjälpa henne, men hon ville ogärna begagna sig av hans välvilja, eftersom hon var obenägen för den sorts tacksamhet som han rimligen kunde hoppas på. För övrigt var Le Camus ännu ingen rik man och inte skapt för att bli det heller. Då och då drog hon fram manuskriptet ur sin brevportfölj och frågade sorgset: »Finns det inga möjligheter? Måste den stanna där den är?» Jag gav henne ett ovanligt råd - att skicka romanen precis sådan den var, utan ändringar och strykningar, till markisinnan själv och bifoga ett följebrev med förklaringar. Idén tilltalade henne. Hon skrev ett i allo förtjusande brev präglat av en oemotståndlig äkthet. Två eller tre månader förflöt utan resultat, och hon trodde redan att försöket varit gagnlöst, då en kavaljer med St Ludvigsordens kors plötsligt infann sig hos henne med markisinnans svar. Fru de Pompadour  
lovordade boken efter förtjänst, tackade henne för uppoffringen, medgav att vissa detaljer kunde tolkas som hänsyftningar men förklarade sig ingalunda kränkt och inbjöd slutligen bokens författarinna till Versailles, där hon skulle finna en tacksam kvinna som var beredd att bistå henne efter förmåga. Markisinnans utsände glömde taktfullt en myntrulle med femtio louisdorer på fröken de La Chaux' kaminfris. 

Doktorn och jag gjorde vårt bästa för att förmå henne att begagna sig av markisinnans välvilja. Men La Chaux var lika skygg och anspråkslös som hon var god. Hur skulle hon kunna visa sig i dylika paltor? Den svårigheten viftade doktorn genast bort. På klädfrågan följde andra invändningar och svepskäl. Resan till Versailles uppsköts dag efter dag, tills det knappast längre var lämpligt att anta inbjudningen. Vi hade redan upphört att tala om saken, när samme kavaljer återvände med ett brev fyllt av de artigaste förebråelser och en gratifikation lika stor som den första och överlämnad med samma finess. Ingen människa har känt till denna varmhjärtade gest av fru de Pompadour. Jag talade senare om saken med herr Collin, som var hennes förtroendeman och hemliga allmoseutdelare. Han hade aldrig hört om den. Jag brukar säga mig att det knappast var den enda okända välgärning som markisinnan tog med sig i graven. 

Så gick det alltså till när fröken de La Chaux två gånger försummade tillfället att undkomma sitt elände. 
Kort därpå flyttade hon ut till en avlägsen förstad, och jag förlorade henne fullkomligt ur sikte. Men att döma av vad jag hört var hennes sista år en mörk vävnad av umbäranden, sjukdom och nöd. Familjen vägrade enständigt att ta befattning med henne. Och hon bad förgäves de heliga personer som så nitiskt hade förföljt henne att lägga ett gott ord hos föräldrarna.. . 
- Som det brukar vara. 
- Doktorn blev henne trogen intill slutet. Hon dog utfattig i en vindskupa, medan det lilla tigerhjärtat från Rue Hyacinthe, den ende älskare som hon någonsin haft, utövade läkekonsten i Montpellier eller Toulouse i den allra största välmåga och åtnjöt ett välförtjänt rykte som kunnig karl och ett oförtjänt rykte som hedersman. 
- Men detta är också ganska vanligt. Om det någonstans finns en god och präktig Tanié skickar Försynen honom genast till en fru Reymer, och en god och präktig La Chaux blir ett offer för en Gardeil, på det att allt må ordnas till det bästa.  

Man svarar mig kanhända att jag drar alltför förhastade slutsatser om en människas karaktär på grund av en enskild handling. Så stränga urvalsregler skulle reducera antalet hederliga människor, tills det inte fanns fler av dem på jordklotet än vårt kristna evangelium förutsätter i himmeln. Man svarar mig kanske att en karl kan vara ombytlig i kärlek, ja till och med litet trolös mot fruntimmer, utan att fördenskull sakna all heder och rättfärdighet. Man säger måhända att vi varken kan bestämma när en lidelse skall tändas eller när den skall slockna och allra minst hålla en tynande låga vid liv. Och att det allaredan finns tillräckligt många karlar inom stadens hank och stör som verkligen förtjänar benämningen bov utan att man behöver uppfinna rena fantasiförbrytelserna och dymedelst multiplicera deras antal i det oändliga. Någon frågar mig kanske om jag aldrig utan giltiga skäl har svikit, bedragit eller övergivit en kvinna. Om jag ville besvara dessa frågor, skulle mitt svar genast locka till replik, och grälet skulle upphöra först vid Yttersta domen.  

Men handen på hjärtat, aktade förkämpe för de trolösa och otrogna, skulle ni själv önska er doktorn från Toulouse som vän? .. . Ni tvekar! Då är saken klar. Och till slut ber jag Herren Gud lägga sin skyddande hand över varje fruntimmer som ni plötsligt kan få lust att uppvakta.