-- läsa bör man annars dör man --

UR TUSEN OCH EN NATT

Prins Achmed och feen Paribanu 

Indien ägde en gång en god härskare, som i långa tider hade styrt sitt land med mildhet och vishet. Hans tre söner Hussein, Ali och Achmed var också ädla och begåvade furstar, så deras far kunde vara säker på, att de alla tre skulle regera till sina undersåtars bästa. 
Men eftersom alla tre var lika förträffliga, visste han rakt inte vem som skulle ärva riket. 
Slutligen fann den gamle sultanen på råd. Han hade en brorsdotter, den sköna och älskvärda prinsessan Narunnihar, som han höll av som en dotter. Hans tre söner hade lekt med henne som barn. Den av prinsarna, som älskade henne och som hon älskade tillbaka, skulle få henne till gemål och med henne hela riket. 

Han tog var och en av sönerna i enrum och frågade dem, hur det stod till med deras hjärtan. Men då visade det sig, att alla tre älskade prinsessan lika högt. Och när sultanen vände sig till Narunnihar för att få reda på hennes känslor, erkände hon, att hon älskade sina tre fosterbroder så mycket att hon inte visste, vem hon höll mest av.Vad skulle man nu göra? 

Den gamle sultanen blev ganska ledsen, för han kände hur hans krafter minskades för var dag. Han hade hoppats få den viktiga frågan om tronföljden avgjord, så att han kunde sluta sitt liv i lugn och ro. 

Efter ytterligare funderande fann han emellertid på en ny utväg och kallade en morgon till sig de tre prinsarna. 
- Mina älskade söner, sade han, alla tre är ni väl värda riket och prinsessan, och varken hon eller jag kan avgöra, vem av er, som bör bli den utkorade. Därför får ni själva bestämma över ert öde. Jag ska ge var och en av er en riklig utrustning och en lika stor summa pengar, och sedan får ni dra ut i världen åt olika håll. Men i dag om ett år ska ni åter stå här framför min tron, och den som då förärar mig den mest värdefulla gåvan, han ska bli tronarvinge och gifta sig med prinsessan. Den som bäst kan använda sitt förstånd och sina tillgångar - han är den värdigaste. Finner ni inte detta rättvist? 
- Jo, svarade alla prinsarna på en gång 
Sultanen lät hämta rika guldstickade dräkter ur sin skattkammare åt de tre sönerna och gav dem var sin ridhäst, var sin kammartjänare och var sin börs med fyratusen guldmynt. Så omfamnade han dem ömt till avsked och stod sedan i slottsfönstret och såg 
efter dem, medan de red ut ur staden. 

De tre furstesönerna red ett gott stycke i sällskap, ty det dröjde innan de fann någon korsväg. Men efter ett par timmar kom de äntligen till ett ställe, där vägen delade sig åt tre håll. Där stannade de för att ta avsked av varandra. 
- Jag rider åt höger, sade Hussein. 
- Jag åt vänster, sade Ali.         
- Nå, då rider jag väl rakt fram, sade Achmed. 
Därpå omfamnade de varandra, kom överens om att efter ett år träffas vid samma korsväg och red åt var sitt håll. 

Prins Hussein hade hört berättas om kungariket Bisnagars rikedomar och sevärdheter och styrde sin kosa dit. Efter en lång resa, full av äventyr, anlände han till detta lands förnämsta stad. Vad han där såg, överträffade alla hans förväntningar. När han gick omkring på gatorna och torgen och tittade i köpmännens butiker, bländades hans ögon av all den lyx har såg. De färgrikaste sidentyger, de underbaraste konstskatter, de härligaste smycken frestade honom. Men ändå dröjde han att göra sitt val. 
Slutligen beslöt han att köpa en präktig sabel, översållad med juveler. Men han avbröts i sitt köpslående av en utropare, som med hög röst skrek, så att det hördes vida omkring: 
- Vem vill köpa en matta för tretusen sekiner? 
Folket trängde sig omkring honom, skrattade åt honom och hånade honom. Vem ville ge en sådan oerhörd summa pengar för en usel mattstump? 
Då försäljaren strök förbi Hussein, log även denne men tog fast i mattan och frågade skämtande. 
- Min gode man, din matta måtte äga några utomordentligt hemliga egenskaper, eftersom den är så dyr?                    I 
- Ja, sade utroparen. Och om ers nåd tänker köpa den, så ska jag berätta alltsamman, men inte här i folkhopen utan någonstans där vi kan vara i fred. Kanske denne ärade köpman tillåter oss att stiga in på hans gårdsplan? 
Hussein hade blivit nyfiken. Köpmannen ville inte vara oartig mot en så fin kund som den unge fursten utan bad de bägge männen stiga in i sitt hus. 
När de hade kommit in på den rymliga gårdsplanen, bredde utroparen ut mattan på marken och pekade på den. 
- Nådige herre, sade han, ni behöver bara sätta er på denna matta och önska er till något ställe, lika gott vilket, så är ni där på ett par sekunder. 
Detta föreföll Hussein så otroligt, att han fortfarande drog på munnen, men utroparen föreslog, att de genast skulle pröva hans påstående. 
- Låt oss båda sätta oss på mattan och fara till ert härbärge, bad han. Ni bär väl inte alla era pengar på er utan måste ändå dit för att hämta dem, när mattan ska betalas. 
- Låt oss försöka, sade prinsen, vi ska se, om du talar sanning. Gör du det så ska jag inte bara ge dig vad du begär, utan en vacker gåva på köpet, ty det är klenoden ärligen värd. 
De båda männen satte sig på huk på mattan. Hussein sa namnet på det härbärge, där han tagit in, och se - strax höjde sig mattan från från marken, och innan prinsen ens hade hunnit ge till ett utrop av förvåning, satt han på golvet i sitt rum. 

Det var klart, att utroparen fick allt vad han ville ha och en hel näve guld dessutom. Och när han gått gnuggade ändå Hussein sina händer i förtjusning över den utomordentligt goda affär han hade gjort. 
Nu skulle han då ge sin far en present, som ingen av hans bröder kunde uppvisa maken till. Prinsessan Narunnihar och riket skulle bli hans. 
Men ännu återstod flera månader, innan året var slut, och Hussein hann se sig omkring i alla jordens länder. Han behövde bara sätta sig på sin matta och önska sig till någon plats, så var han strax där. På det viset blev han helt hastigt och lustigt Indiens mest vittbereste man och skulle ha kunnat bli professor i geografi, om han hade velat. Men det föll honom inte in, för han hade så mycket annat att tänka på. Det enda, som oroade honom var, att han inte skulle passa tiden vid mötesplatsen. Men fast han på morgonen samma dag befann sig uppe hos isbjörnarna på Novaja Semlja, så var han i alla fall på mötesplatsen vid korsvägen nere i Indien före de andra bröderna och hann röka två pipor utanför det närbelägna värdshuset, innan någon av dem syntes till. 

Prins Ali, som ridit åt vänster, hade på sin resa kommit till huvudstaden i Persien utan att ha sett något, som kunde vara värt att köpa. Men i denna stora stad fanns fullt upp med dyrbarheter att välja på, och han gick från morgon till kväll omkring i de prunkande basarerna och fröjdade sig åt alla de kosthara skatterna. 
Men han ville inte förhasta sig. Han hade gott om tid och var rädd att bröderna kunde välja bättre än han. 
En morgon, när han gjorde sin vanliga promenad genom basarerna, hörde han en utropare bjuda ut ett litet elfenbensrör, långt som en hand och tjockt som en tumme. Det såg ut att vara något slags tittglas, som barn brukar roa sig med, och priset för denna leksak var tretusen sekiner. 
- Är han galen? frågade Ali de kringstående. Tretusen sekiner för en sådan småsak! 
- Inte var han galen i går, svarade en av köpmännen. Han är den kunnigaste och mest välkände av alla våra utropare. Troligen har det lilla röret någon särskild egenskap, som gör det så dyrt. 
Ali bestämde sig för att titta närmare på röret. Utroparen räckte honom det också men viskade samtidigt i hans öra: 
- Det är inte någon vanlig skräpkikare, må ers nåd tro, som bara visar, vad som ligger rakt framför näsan på en. Nej pass! Önska er bara att få se någonting, hur långt borta som helst, så ska ni få se! 
Prins Ali satte kikaren för ögonen och önskade att få se sin far sultanen. Och tänk, där såg han ögonblickligen den gamle fursten, rask och glad, sittande mitt bland sina ministrar.        - 
Ali ryggade baklänges av bestörtning och trodde, att det var en synvilla. Han tittade ännu en gång i röret och önskade få se prinsessan Narunnihar. Strax såg han henne i sällskap med hovdamerna. 
Prins Ali blev alldeles överlycklig. Han tog utroparen med sig till sin bostad och gav honom den begärda summan samt dessutom en juvel i present. Mer och inte mindre var den märkvärdiga kikaren värd. 
Nu var han säker på, att ingen av hans bröder skulle hitta på en bättre present åt sultanen. Han var nu viss om att få ärva riket och gifta sig med prinsessan Narunnihar och beslöt att njuta så mycket som möjligt av sin resa. Nu behövde han inte trötta ut sig med något besvärligt spring hit och dit för att leta efter och köpa saker och ting. Han satt bara stilla i sitt rum, drack läskande drycker och  
tittade i sitt elfenbensrör, så fick han se all världens härlighet utan att behöva röra ett finger. När så årets slut närmade sig, följde han i sakta mak med en karavan, som skulle hem till Indien, och var den andre på mötesplatsen vid korsvägen, Hussein och han hälsade hjärtligt på varandra, och så satt de tillsammans och pratade och rökte pipa, medan de väntade på Achmed. 

Denne hade vid skilsmässan ridit rakt fram, och efter en tid kom han till den stora staden Samarkand. Där gick det med honom som med hans bröder. Han vandrade omkring och besåg alla dyrbarheter, som fanns i den stora stadens butiker. Men han visste inte, vad han skulle välja. 
En morgon passerade en utropare förbi honom. 
- Köp ett äpple, skrek han. Ett vackert äpple för tretusen sekiner! 
Folket runt omkring skrattade åt den besynnerliga frukthandlaren, och Achmed blev nyfiken. 
- Låt mig få se på ditt äpple, sade han. 
Men när han fick det i handen, såg han, att det var konstgjort och hade en underbar doft. 
- Ja, maken till det äpplet får man allt söka efter, sade utroparen. Det är en underdoktor, som har gjort det, och det finns inte en sjukdom, som det inte kan hota. Till och med om den sjuke håller på att dra sina sista andetag, så behöver han bara lukta ett ögonblick på äpplet för att bli frisk som en nötkärna. Men nu är underdoktorn död och kan inte använda det längre, och hans änka behöver sälja det för att få bröd åt sig och sina barn. 
Det var en ganska nyttig frukt, tyckte prinsen. Men han hade svårt att tro, att en så mäktig kraft kunde bo i ett konstgjort vaxäpple och ville inte köpa det förrän han hade prövat det. Och det var utroparen med om. 
Man fick snart reda på, att en gammal gubbe låg för döden inte långt därifrån. Prinsen och utroparen begav sig strax till honom med hela folkskocken i släptåg. 
Stackarn låg och drog tungt efter andan och kunde inte ens urskilja Achmed, fastän denne stod rakt framför honom. Men så fort prinsen höll äpplet under hans näsa, slog han upp ögonen och reste på sig, och nästa sekund stod han upprätt på sina ben, så frisk och sund som han inte hade varit på många år. 

Då blev Achmed utom sig av glädje. Nu skulle han bli sultan över sin fars rike och få gifta sig med sin älskade Narunnibar, ty en sådan gåva skulle inte hans bröder kunna överträffa med all världens klenoder. 
Utroparen fick vad han begärde, och en pung med guldmynt dessutom. Men Achmed gick ut på vägar och stigar och botade alla sjuka han träffade på, och överallt följdes han av välsignelser och tacksägelser. 
När tiden nalkades för mötet vid, korsvägen, slet han sig emellertid lös från alla sina vänner och reste hem till  
Indien igen. Han hade blivit något försenad, och det var tämligen sent på dagen, då han kom fram till mötesplatsen, där de bägge bröderna kom emot honom. 

Alla tre hälsade hjärtligt på varandra. Men när de nu var samlade, kunde de inte behärska sin nyfikenhet. 
- Ni tycks inte ha några stora presenter med er! sade Hussein och granskade brädernas packningar. 
- Nej, inte du heller, sade Ali. Efter vad jag kan se, har du ingenting nytt annat än den där gamla fula mattan du sitter på. 
- Den ja, svarade Hussein. Jag vill våga mitt huvud på, att ingen av er har någonting, som går upp emot den. 
Och när de andra skrattade åt honom, kunde han inte låta bli att berätta om mattans fördolda kraft, fast han hade tänkt avslöja hemligheten först när alla tre stod inför sultanen. 
Ali och Achmed såg halvt häpna och halvt missnöjda ut. Men Ali drog upp sitt elfenhensrör ur fickan och höll det belåtet framför Hussein. 
- Nåja, om det där också skulle vara en klenod, sade han och pekade på mattan, så har jag här en annan, som inte är en bit sämre. Jag behöver inte besvära mig med att resa själv, när jag vill ha reda på en sak. Jag tittar bara genom det här lilla röret, så ser jag allt vad jag vill. 
- Prat! sade Hussein och tog röret. 
Och för att pröva det önskade han att få se prinsessan Narunni har och vad hon hade för sig. 
Men knappt hade han satt synglaset till ögat, förrän han blev alldeles blek, kastade det ifrån  sig och slog sig för sitt bröst. 
- Ack mina bröder! utbrast han. Vi har förgäves gjort hela denna resa för att slita tvisten om vem som skulle bli vår älskade Narunnihars gemål. Om några ögonblick finns hon inte mera bland de levande. Jag såg henne ligga på sitt sjukläger, medvetslös och vit, och omkring henne stod vår far och hennes slavinnor. Alla grät och väntade att hon skulle dra sin sista suck. 
Ali tog upp synglaset från marken, och när han hade kastat en blick igenom det, blev han lika blek som brodern. Stum räckte han elfenbensröret åt Achmed. Denne såg samma förfärande syn som de andra. Men han hämtade sig strax från sin bestörtning. 
- Om det är som du säger, sade han till Hussein, att din matta kan förflytta dig dit du vill på bara ett par sekunder, så tror jag mig kunna rädda vår dyra prinsessa. Här har jag ett läkemedel, som kan rycka alla sjuka ur dödens gap. 
Han tog fram äpplet och förklarade i största hast dess underbara egenskaper. 
Färgen återvände till brödernas ansikten. De blev åter förhoppningsfulla. 
- Kom! sade Hussein. Låt oss alla tre sätta oss på mattan! 
De trängde ihop sig på den lilla mattbiten. Hussein uttalade högt sin önskan att komma till prinsessan Narunnihar. Och innan de visste ordet av, var de i hennes gemak. 
Där var allting precis så som de hade sett det genom synglaset. De steg upp från mattan, och de gråtande slavinnorna vek häpna undan för dem, så att de obehindrat kunde komma fram. I nästa ögonblick stod de ensamma med den gamle sultanen vid den sjukas bädd. 

Achmed gav sig inte ens tid att hälsa på sin far utan höjde sig ner över Narunnibar. Hon låg där orörlig och vit, och hennes andedräkt var sval som en fläkt. Prinsen darrade av iver och fruktan, att det skulle vara för sent, och höll äpplet under hennes näsa. Hon hade knappt hunnit andas in doften, förrän hon slog upp ögonen. En sprittning gick genom hela hennes kropp, och hon satte sig upp i bädden med förundrade blickar. 
- Varför står ni alla och gråter? frågade hon. Och varför  
ligger jag här? 
Med ett par ord förklarade man saken för henne. 
Glädjestrålande omfamnade sultanen sina söner, och prinsessan tackade ömt sina kära fosterbroder, som hade räddat hennes liv. 
I hela staden blev det stor fröjd över vad som skett. Man höll fest överallt, och de tre prinsarna hyllades med stormande jubel, vart de än kom. 
Nästa dag skulle det avgöras, vem av bröderna, som hade fört med sig den bästa gåvan till sin far och som därför skulle få prinsessan Narunnibar och hela riket. Sultanen sammankallade alla sina ministrar i stora rädssalen, och när han själv satt på tronen, lät han Hussein, Ali och  Achmed träda fram. 
- Mina älskade söner, sade han. Ni har alla haft med er de präktigaste gåvor, och deras utmärkta egenskaper har också redan blivit prövade. Men vem kan säga, vilken som är den bästa? Visserligen är det sant, att prinsessan Narunnibar har Achmed att tacka för sitt tillfrisknande, eftersom äpplet räddade henne från en säker död. Men vad skulle du ha förmått med ditt äpple, om inte Husseins matta hade fört dig hit på några ögonblick? Hon skulle ha varit död, innan du hunnit fram. Och vad hade vi haft för nytta av äpplet och mattan, om inte Alis synrör hade varit? Ni hade inse vetat av någonting, förrän ni kommit hem och funnit henne död. Således, mina kära barn, är det även denna gång omöjligt för mig att rättvist döma mellan er. Vi måste hitta på ett nytt sätt. 

Han grubblade en stund men såg sedan upp med ljusnande ansikte. - Det finns ingen annan råd, sade han, än att vi får anställa en tävlan mellan er. I morgon ska vi alla samlas på den stora slätten utanför staden, och där får ni var sin pil och båge. Den som skjuter sin pil längst, han ska få prinsessan Narunnihar och riket. 
Prinsarna var nöjda med detta förslag, ty de måste ju erkänna, att ingen hade hemfört en bättre klenod än de andra. 
Morgonen därpå samlades de alla på den stora slätten. Sultanen med sitt hov satt på en läktare, och en väldig folkmassa hade också dragit ut ur staden för att vara med om den viktiga tävlingen. 
Hussein var den som sköt först. Han spände sin båge med kraftig arm, och hans pil flög långt över slätten. Alla trodde, att det skottet inte kunde överträffas. 
Sedan blev det Alis tur. Men när hans pil flög i väg, såg man genast på farten, att den skulle gå ännu längre, och mycket riktigt hittades den ett långt stycke bortom Husseins. 
Nu var det Achmed som skulle pröva sin lycka. Han spände hågen, och pang - flög pilen upp i luften med ännu större fart än brödernas. Men det underliga var, att den aldrig sänkte sig. Så långt människornas ögon kunde följa den, flög den rätt över fältet, och ingen såg, när den slog ner. 
Alla, både borgare och bönder, hovmän, ministrar och prinsar, ja själva sultanen, rusade i väg för att leta efter den. Men fast den var målad i prinsens färger - rött och guld - och därför borde vara lätt att se, var det omöjligt att finna den. Man sökte i flera timmar, men när allt hopp var ute, återvände man slutligen till staden. Innan dagen var till ända, firades prinsessan Narunnihars bröllop med prins Ali, ty han var nu vinnaren, efterson prins Achmeds pil inte kom tillrätta. Nog hade var och en sett, att den flugit längre än de andra, men när den var borta, kunde man ju inte räkna med den i tävlingen. 

Och så var det som det var. Prins Ali fick prinsessan Narunnibar. Det var ödet, som velat ha det så. 
Men varken Hussein eller Achmed hade någon lust att vara med om bröllopshögtidligheterna och glädja sig åt den lycka som gick dem förbi. 
Hussein begav sig samma dag upp till bergen till dervischerna och blev en helig man som de. Och Achmed satte sig upp på sin bäst för att åter bege sig ut i världen. 
Vart det bar var honom likgiltigt, bara han slapp stanna kvar i sitt fädernesland, där hans förhoppningar hade blivit så grymt svikna. Men så föll det honom in, att han lika gärna kunde fortsätta att leta efter sin försvunna pil. Han lät hästen springa i pilens riktning, medan hans blickar sökte runt omkring på marken. 
Sedan han hade ridit över hela fältet utan att ha funnit pilen, kom han till en skog, och fast det var ännu otroligare att finna den där, red han fortfarande rakt fram och spejade åt alla håll. 
Efter en stund befann han sig helt oförmodat framför en hög bergvägg - och där på den gröna mossan låg hans guldröda pil. 
Med ett hopp var han ur sadeln, tog upp pilen och undersökte den. Spetsen var   höjd, som om den stött emot något hårt. Säkert hade den studsat mot klippan. 
Så långt hade  aldrig en pil flugit förr, avskjuten av människohand. Achmed stod länge och grubblade över detta underbara skott. Med ens upptäckte han, att i berget fanns en mängd konstiga hålor, som han fick lust att undersöka. Han gick in i flera utan att finna något märkvärdigt, men till slut träffade han på en järndörr i den femte eller sjätte. 
Prinsen märkte, att dörren stod på glänt och öppnade den försiktigt. Han gick genom en halvmörk gång fram mot en ljusstrimma, som lyste längst borta i dunklet. Snart var han framme vid strimman och såg, att den trängde ut genom ännu en järndörr, som även den stod på glänt. 

Men då han öppnade denna dörr, blev hans ögon så bländade, att han inte kunde se upp på flera sekunder. 
Då han blev van vid ljuset, upptäckte han, att han befann sig i en lustgård, så härlig, att han aldrig kunnat tänka sig dess like. De höga träden sträckte sitt fina, susande lövverk mot en himmel, som inte hade någon sol men själv lyste med ett klart, strålande skimmer. Undersköna blommor växte långt uppåt trädstammarna och sände sina ljuvliga dofter med vinden. Gräset låg som den lenaste  
sammetsmatta, aldrig trampad av några fötter.  Men det vackraste av allt var ett vitt marmorpalats, som reste sig i en glänta mellan träden. De många kupolerna glimmade som stora månar, och på den breda trappan med balustraderna stod en flock unga flickor i skira, vita dräkter. 
Achmed såg förundrad på deras luftiga gestalter, men så vek de sakta åt sidan, och fram trädde en uppenbarelse, som väckte hans häpnad och beundran. 
Det var en ung, utomordentligt skön kvinna. Prinsen kunde inte ta sina ögon ifrån henne. Medan hon steg nedför trappan och kom emot honom var det som om allt annat slocknade. Hon ensam strålade och fanns till. 
- Välkommen, prins Achmed! sade hon och räckte honom handen med ett småleende. 
Ännu mera överraskad bugade sig prinsen till jorden.  
- Hur vet du mitt namn? frågade han. Vem är du? 
- Skulle jag inte veta ditt namn, jag som har känt dig så länge? svarade hon och smålog åter. Ser du inte vem jag är? 
Prins Achmed letade i sitt minne. Han blev allt mer övertygad att han hade sett henne förut. 
Jo, nu visste han, att han gjort det. Var natt under en lång tid hade han sett henne i drömmen. Och där stod hon nu livslevande framför honom, långt skönare än Narunnihar, långt skönare än någon mänsklig varelse. 

Och en sådan var hon nog inte heller. Ingen människas ögon kunde stråla som hennes, så genomskinligt vit och skär var ingen kvinnas hy och så svävande ingen flickas gång. 
- Du är en fe, sade han, föll på knä och kysste hennes klänningsfåll. 
Ja, prins Achmed, jag är feen Paribanu, sade hon. Jag har följt dig osynlig överallt. Det var jag som lät bjuda ut mattan åt Hussein, synröret åt Ali och det konstgjorda äpplet åt dig. Det var jag som fattade din pil i flykten och gav den fart, så den flög ända bort till klippan härutanför. 
- Och varför gjorde du det? frågade Achmed. Åter smålog hon. 
- Ser du inte, att jag liksom pilen bär dina färger, rött och guld? 
Jo, nu såg Achmed det. Hennes dräkt var som en rosenröd sky och kring halsen bar hon ett halsband av gyllene stjärnor. När han såg det försvann sorgen över hans förlorade brud. Han kom inte längre ihåg henne. 

Men Paribanu tog hans hand och förde honom in i det vita marmorpalatset, medan tusentals silverklockor började ringa. Feerna svävade omkring dem, och små flygande andeväsen öppnade dörrarna. De gick från sal till sal, och till sist kom de till ett gemak, ännu vackrare än de andra. 
Alla väggarna var överspunna med ett nätverk av levande rosengrenar, som blommade med härliga röda rosor. Mitt i taket, dit grenarna sträckte sina vackraste slingor, bildade de liksom en krona. Och där blommade rosorna rikast och störst. 
Under denna krona stannade feen med prins Achmed, och alla hennes tärnor ställde sig omkring dem. 
Då lyfte hon hans hand till sitt bröst och frågade honom, om han ville bli hennes gemål och härska med henne över hennes ferike. Han drog hennes hand tillbaka till sig, lade den på sitt hjärta och svarade  "Ja", medan hans själ fylldes av lycka. I samma ögonblick löste sig alla rosorna ur den grönskande kronan, regnade ner över Achmed och Paribanu och fäste sig vid deras dräkter och hår, utan att en enda föll till golvet. Översållade av rosor fortsatte de sin väg in i den stora festsalen, där långa dukade bord dignade under präktiga rätter, och den ljuvaste musik tonade bakom palmer och pelarrader. 

Efter den dagen levde prins Achmed lycklig och sorglös hos sin gemål Paribanu. Världen utanför med dess sorger och bekymmer hade han alldeles glömt. 
Hans far, den gamle suitanen, hade däremot inte glömt sin yngste son. Achmed var faderns älsklingsbarn, och många tårar fällde han i ensamheten, då han undrade, vad som blivit av sonen. Tänk om han aldrig skulle få se honom mer. Hans sorg tilltog för var dag som gick, och till sist började hans omgivning ängslas att hans förtvivlan skulle lägga honom i graven. 

Då kom storvisiren att tänka på en gammal trollkvinna, som var mycket kunnig i hemliga konster. Kanske hon skulle kunna ge något besked om prins Achmed. Han föreslog sultanen att skicka efter henne, och denne lät hämta henne redan samma kväll. 

Men när den gamla häxan fick höra vad det var fråga om, sade hon, att hon inte kunde ge något svar, förrän hon hade rådfrågat sina trollböcker. Så gick hon hem till sig och bläddrade igenom sina sjutusentrettiofyra luntor från pärm till pärm, och när hon dagen därpå kom tillbaka till sultanen, hade hon nyheter att förkunna. 
- Stormäktigaste herre och sultan, sade hon, din son, prins Achmed, lever. Så mycket har jag sett av mina böcker. Men var han är, kan jag inte säga. Det tycks, som om han hade glömt både sin far och sina bröder, sin hjärtans kär och sitt fädernesland och inte har en tanke på att vända tillbaka. 
När hon började tala, hade sultanen klarnat upp, men när hon slutade förvreds hans ansikte i tusen rynkor. 
- Skäms du inte, din leda trollpacka, skrek han, att komma och ge mig sådana underrättelser! Lika gärna kunde du säga mig, att han är död, för det kan just vara detsamma, om jag ändå, aldrig får se honom mer. Gå genast hem och tänk ut något medel att få honom hit, annars hugger jag nacken av dig. 
Därmed fick trollkvinnan gå. Hela natten satt hon inne i sin håla och slog och bläddrade i sina trollböcker. Men framåt morgonen gick hon ut och plockade en handfull vissna löv, och så ställde hon sig vid spisen och kokade en häxesoppa. Den stänkte hon sedan över de torra löven, medan hon mumlade en lång ramsa med trollformler. 
När tiden var inne för sultanens mottagning, begav hon sig åter till palatset och lämnade härskaren de bruna löven, som inte såg ut att vara annat än vanliga avfallna höstlöv. 
- Nu, nådigaste herre, sade hon, har jag gjort mitt bästa. Om du strör dessa löv för himmelens vindar med uppmaning att fara och hälsa din son, så tror jag nog, att något av dem hittar honom. 

Sultanen blev mycket glad. Han lät genast ge trollkvinnan tusen sekiner, och sedan gick han ut på den stora slätten utanför staden och öppnade sin hand med löven. 
- Flyg, flyg och hälsa min son Achmed. Bed honom tänka på sin far, sade han, medan han böjde huvudet och blåste på bladen. 
Först flög alla löven omkring i en lustig ringdans, men sedan skildes de åt, for fram och tillbaka över marken som vädrande hundar och satte slutligen i väg med en förfärlig fart, vart och ett åt sitt håll. 
Ett av dem råkade in på samma väg som prins Achmed, och som det hade åtskilliga stänk av trollkäringens häxesoppa på sig, var det ett slugt löv och kunde följa ett spår bättre än den bästa jakthund. Det flög rakt fram till berget, snodde in i berghålan med järndörren, och som denna händelsevis åter stod på glänt, listade det sig in genom en springa och trillade fram genom gången, där det lade sig att vänta på att få komma in. 
Med ens öppnade en av feerna den innersta dörren för att köra ut en vilsekommen humla, som förirrat sig in i feernas rike. Då passade det lilla lövet på att smyga sig in. Ingen såg det, där det rullade omkring på gräsmattorna och stannade framför prins Achmed, som låg utsträckt under två höga träd. 
Nästa gång han gjorde en rörelse, rasslade det torra bladet mot hans hand. Han spratt till och blev rätt förvånad, för något torrt och visset fanns inte i feernas rike. 

Han tog lövet mellan sina fingrar och betraktade det. Det påminde honom om den yttre världen, där allting åldrades och dog och ingenting var evigt ungt som här. Blommor, träd och gräs blomstrade upp och förgicks, och så var det även med djur och människor därute. 
Plötsligt kom han att tänka på sin far. Också han blev äldre och äldre och måste dö en dag. Kanske skulle Achmed aldrig få se honom mer? Och med ens tyckte han, att bladet viskade: 
- Min käre son, varför är du så långt borta från mig? 
Prins Achmed sprang upp och började gå av och an. Han fick ingen ro för tanken på sin far, och när hans gemål Paribanu kom svävande emot honom över gräsmattan, såg hon genast på hans mörka panna, att något bekymrade honom. 
- Det måste ha kommit till dig utifrån världen, för här har vi bara glada tankar, sade hon. 
Då erkände prinsen att han längtade efter sin far. 
- Nå, så res då till honom! sade Paribanu. Jag vill visst inte hindra dig från att träffa dina närmaste. Nämn bara ingenting om mig, och röj inte din vistelseort, för då vill de komma hit, och de passar inte i vårt rike. 
Achmed tackade henne på det varmaste. Morgonen därpå tog han på sig en av sina präktigaste dräkter och steg upp på en ädel guldbetslad springare, som väntade honom utanför klipporten tillsammans med ett lysande följe. 

Inom en timme hade han ridit ur skogen och sprängde över slätten mot staden och sin fars palats. Men folkhopen, som strömmade till från alla håll vid åsynen av den glänsande skaran, kände igen honom och började jubla. Och då hästhovarna stampade på palatsets gård, skyndade sultanen ut och tryckte darrande av glädje sin älskade son i sin famn. 

Stora festligheter anordnades till hans ära, och man kunde inte ha firat en främmande kejsare ståtligare. Men hela tiden brann sultanen av nyfikenhet att få höra Achmeds historia, varifrån han kom och vad som hade hänt honom. Men på alla frågor svarade sonen undvikande, och först när sultanen blev misslynt och anklagade honom för brist på förtroende, försökte han ge besked. 

Han berättade hur han ridit bort för att söka sin försvunna pil, och hur han funnit den med böjd spets nedanför det höga berget, flera timmars ritt från stället, där den skjutits av. Men sedan slutade han hastigt sin berättelse och föll på knä för sin far. 
- Begär inte att få veta mer, bad han, ty jag är bunden av ett tysthetslöfte. Om du vill, att jag ska komma hit igen, så måste du låta mig få behålla min hemlighet. 

Efter denna förklaring envisades den gamle sultanen inte längre utan nöjde sig med att hans son var friskare och gladare än förr. Och när Achmed ett par dagar senare tog avsked, bad han sonen snart komma åter och lovade att inte vidare plåga honom med några frågor. 

Så förflöt veckor och månader, och Achmed levde i ostörd lycka hos sin gemål. Men så fort Paribanu såg, att han längtade efter fadern och hemmet, var hon den första att föreslå ett nytt besök. Detta följdes av andra, och på detta sätt hände det allt oftare, att prins Achmed gladde den gamle sultanen med sin närvaro. 
Allting skulle ha varit gott och väl, om inte sultanen haft ett par illvilliga rådgivare vid sin sida. Storvisiren hade alltid haft ett horn i sidan till Achmed, därför att denne en gång hade gjort narr av hans långa näsa, och överceremonimästaren tålde inte prinsen, för att han aldrig velat lära sig att bocka djupt nog. Dessa två herrar började slå sina kloka huvuden ihop och tyda Achmeds visiter till det värsta. En dag gick de till sultanen. 
- Allernådigaste herre och sultan, sade storvisiren, vem vet vad din son Achmed egentligen vill här med sitt lysande följe. Kanske är det hans mening att ställa sig in hos folket för att sedan en vacker dag överrumpla dig och ta både dig och ditt rike. 
- Ja, han spionerar säkert, sade ceremonimästaren. Han måste bestämt ligga på lur någonstans här i närheten, för när han kommer hit med sin svit, finns det inte ett dammkorn på dräkterna, och hästarna är varken löddriga eller svettiga. 
- Ah, skäms med er, utbrast sultanen, hur vågar ni träda inför mina ögon och svärta ner min egen högt älskade son? Bums in i tornet med er! 

Både storvisiren och cerernonimästaren blev belagda med skramlande kedjor och låstes in i tornet. Men när sultanen hade blivit ensam, började han fundera på deras ord, och efter ett par dagar släppte han ut dem igen för att få höra närmare vad de menade. 
Då kunde de minsann prata. De öste så mycket gift i sultanens öron, att det snart gick honom i blodet, och han undrade allt mer och mer, om deras ord kunde ha någon grund. 
Till sist skickade han åter efter den gamla trollkvinnan. 
- Hör nu på, din gamla häxa! sade han. Du vet att jag kan både straffa och belöna. Ta nu dina konster till hjälp och laga så du får reda på, var min son Achmed bor, och varför han kommer hit så ofta. Lyckas du, ska du få en riklig belöning; lyckas du inte, så låter jag hugga nacken av dig. 

Med det beskedet fick trollkvinnan vara nöjd, och hon gick hem och satte sig att slå i sina trollböcker hela nätterna och halva dagarna också. Men hon hittade ingenting, och då beslöt hon att hjälpa sig själv med sitt eget goda förstånd. 

Nästa gång prins Achmed hälsade på sin far, tog hon reda på, när han skulle fara hem igen. Då gick  hon bort till berget, dit pilen en gång hade nått, och gömde sig bland bergskrevorna. Hon anade, att det var någon hemlighet med den där klippan, eftersom Achmed hade slutat berättelsen om sina äventyr, just när han funnit pilen, som flugit så otroligt långt. Hon hade skaffat sig en bra plats, så hon kunde se åt alla håll utan att själv bli sedd, och där låg hon nu och väntade timme efter timme. 
Antligen fick hon också lön för sin möda. Hästtramp hördes allt närmare, och snart sprängde Achmed med sin ryttarskara fram mellan träden och red ända intill klippan.  Trollkvinnan sträckte fram halsen ur sitt gömställe för att viktigt noga ta reda på, vart de tog vägen, men i en blink var de alla försvunna. 

Då smög hon sig ut och började undersöka klipphålorna. Det hade verkat som om ryttarna försvunnit i en av dem, och hon synade uppmärksamt varenda en, men förgäves. Hon såg inte ett spår varken av hästar eller folk, helt enkelt därför, att järnporten var så beskaffad, att den inte kunde ses av kvinnoögon. 
Hon måste gå hem igen och berätta för sultanen det lilla hon fått reda på. Men hon försäkrade honom på samma gång, att hon inte skulle sluta sina efterforskningar, förrän hon fått reda på hemligheten. Och sultanen blev så belåten, att han som en liten uppmuntran skänkte henne en stor diamant. 

Prins Achmed hade nu börjat besöka sin far regelbundet en gång i månaden. Trollkvinnan visste därför vilken dag han skulle komma nästa gång. Tidigt den morgonen gick hon åter bort till klippan och satt tålmodigt och väntade, tills hon hörde ljudet av hästtrav och röster. Då kastade hon sig tvärs över stigen, där de ridande skulle fram, och jämrade sig högljutt. 

Achmed red i spetsen för sin trupp och stannade, när han fick se den jämrande kvinnan, som vred sig vid hans fötter. Som han var en godhjärtad ung man, steg han av hästen, lyfte upp henne och frågade, vad som fattades henne. 
- Oj oj oj! kved hon och låtsade, som om hon knappt kunde stödja på fötterna. jag skulle gå till staden och köpa lin men hade inte gått halvvägs, förrän jag blev så sjuk, så sjuk... Och här finns inte en stuga att komma in i ... 
Achmed gick genast helt beskedligt i fällan. 
- Min goda kvinna, sade han, du är inte så långt från skydd och hjälp som du tror. Försök att hålla dig uppe, så ska en av mina tjänare ta dig bakom sig på hästen och föra dig till ett ställe, där du kan bli väl vårdad och snart känna dig kry igen. 
Hon vacklade och låtsades fortfarande vara mycket sjuk. Men Achmed lät lyfta upp henne på en av hästarna och vände tillbaka med henne in i hålan genom gången och så in i själva feriket, där Paribanu genast kom emot honom. 
- Min älskade gemål, här kommer jag till dig med en stackars kvinna, som höll på att dö här utanför, sade Achmed. 
Han bad henne ta vård om den sjuka, ty han visste ju att fedrottningen ägde förmåga att återkalla vem hon ville till hälsan och livet. 
Paribanu log och befallde två av sina tärnor att ta hand om den gamla kvinnan. Men sedan de gått höjde hon fingret halvt hotfullt, halvt skämtsamt mot Achmed. 
-Jag har ju varnat dig för att släppa någon från yttervärlden hitin, sade hon. Denna gamla gumma kommer att vålla dig obehag, var säker på det. Men var lugn, jag ska nog göra vad jag kan för att hjälpa dig. 
Därmed lät hon Achmed åter vända om, och han red i sporrsträck till faderns slott. 
Men under tiden låg den gamla trollpackan på en bädd av sidenkuddar i ett av fepalatsets vackra gemak. Hon låtsades vara mycket sjuk och lät traktera sig med livsvatten av de två tärnorna. När hon så hade druckit sitt tredje glas, klippte hon med ögonen och reste sig upp, som om hon helt hastigt blivit bättre. Och så började hon tacka sina vårdarinnor och språka om allt möjligt. Hon berömde det präktiga slottet och ville veta vem dess härskarinna var och om prins Achmed verkligen var hennes gemål. 
Hur hon lade sina ord, så fick hon verkligen besked om ganska mycket, och hon vandrade till och med omkring i sällskap med de två tärnorna och besåg palatsets omgivningar. 
- Ack ack ack! sade hon och krumbuktade sig. Vad här är vackert! Det är ju som i riktiga paradiset! Men nog är det bra litet! Hur kan ett så fint herrskap som prins Achmed och drottning Paribanu nöja sig med ett så obetydligt rike? 
- Ah, vill de ha större, så skaffar de sig nog, sade tärnorna, som visste att deras härskarinna kunde göra allt vad hon ville. 
Trollkvinnan kastade en vass blick på dem. Eftersom hon var elak och ond, tydde hon deras ord på sitt eget sätt. 
- Ja, nog vet jag, hur de ämnar bära sig åt för att få det större, tänkte hon. 
Och så låtsade hon sig vara frisk som en nötkärna, tackade så förfärligt mycket för all hjälp och bad att bli utsläppt igen.  Tärnorna öppnade genast dörren till gången, följde henne genom den och reglade upp järnporten. Hon stod åter ute i det fria, och när porten smällde igen bakom henne, såg hon ingenting annat än kala klippväggar, vart hon än vände sina ögon. Utan att förlora någon tid skyndade hon till sultanens palats och bad att få tala i enrum med landets härskare och hans rådgivare, storvisiren och ceremonimästaren. 

För dem dukade hon upp sin historia och slutade med att tala om, hur litet feriket var och vad tärnorna hade sagt om sin härskarinnas makt att göra det större, när hon ville. 
Då började storvisiren och ceremonimästaren att se på varandra med misstänksamma blickar. De fick genast samma tanke som trollkvinnan. 
- Vad var det vi sa! ropade de till sultanen. Nu kan man då tydligt och klart se, vad prins Achmed menar med sina täta besök. Hans fina gemål, den där feen, har naturligtvis övertalat honom att ställa sig in hos folket och lägga ut en fälla för dig för att beröva dig ditt rike och göra sitt större. 

Sultanen blev förskräckt. När de där kloka herrarna så säkert trodde, att det var fråga om förräderi, vad kunde han göra annat än tro dem? Han frågade helt ängsligt, vad han skulle ta sig till. 
- Prinsen är lyckligtvis här nu. Slå honom i järn och sätt honom i tornet, föreslog de båda rådgivarna. 
Men då avbröt trollkvinnan dem och bad att få säga ett ord.
- Allernådigaste herre och sultan, sade hon, jag ber dig betänka, att om du fängslar prins Achmed, så måste du också ta hans följeslagare till fånga, så de inte rider med bud till sin härskarinna. Men de är andar och kan vilken stund som helst göra sig osynliga. Paribanu får då veta vad som har skett, och hennes hämnd kan bli fruktansvärd. Nej, jag vet ett bättre sätt att befria dig från prinsen. Tala om för honom, att du känner till hur han har det. Be honom, att han som bevis på sin gemåls övernaturliga makt uppfyller vissa önskningar. Men de önskningarna måste vara så svåra, att det blir omöjligt för Paribanu att uppfylla dem. Då skäms prinsen att komma tillbaka med oförrättat ärende, och på så sätt blir du honom 
kvitt. 

Sultanen gillade häxans förslag, ty fadern ville ogärna göra Achmed något ont, eftersom han höll så mycket av sin son. Han gav trollkvinnan en riklig belöning för hennes tjänster och satte sig sedan tillsammans med storvisiren och ceremonimästaren att hitta på några riktigt ovanliga önskningar, som inte ens den allra skickligaste fe skulle kunna uppfylla. 

Efter några timmars överläggningar trodde han sig också ha funderat ut något riktigt bra och lät kalla till sig Achmed. 
- Mitt kära barn! började han. Du har inte velat anförtro mig något om ditt nuvarande liv, och eftersom du varit så hemlighetsfull, så har jag inte frågat dig om dina angelägenheter. Men nu är det så, att jag i alla fall från säkraste håll har fått reda på, hur du har det. Och det gläder mig mycket, att du är gift med en så mäktig och god fe. Men jag kan ju inte vara fullt säker på att Paribanu är så skicklig som man säger, eftersom jag inte har några bevis. Jag vill därför be dig stilla min faderliga oro genom att hon ger mig ett prov på sin makt och välvilja och uppfyller mina små önskningar. 

Achmed blev både ledsen och förargad, ty han förstod nog, hur det förhöll sig och att det var trollkvinnan som skvallrat. Men han behärskade sig, och eftersom hans far hade fått veta, att han var gift med en fe, så bad han den gamle komma fram med sina önskningar. 
- Då vill jag för det första, att du skaffar mig en kruka med livsvatten. För det andra önskar jag mig ett tält, som är så stort, att hela min krigshär kan rymmas i det men ändå så litet, att jag kan hålla det i min flata hand. För det tredje hoppas jag, att du i ditt följe för med dig en dvärg, som bara är en aln lång men har ett trettio alnar långt skägg och en promenadkäpp av järn, som väger femhundra skålpund. 

Det var inte litet begärt det där, och Achmed blev ännu dystrare i hågen. Men han var en vördnadsfull son och kunde därför inte säga sin far, hur orimliga dessa önskningar var. 
Han reste sig upp, tog avsked och sade, att han skulle framföra budskapet till sin gemål och komma tillbaka med hennes svar, om hon hade något att ge. Det var allt vad han kunde göra. Men när han åter satt hemma hos Paribanu, skämdes han så över sin fars djärvhet, att han inte kunde få fram ett ord. 
- Säg ut, jag ser ju, att du har något på hjärtat, sade hans gemål, som kunde läsa alla hans tankar. 
Då berättade han äntligen alltsamman, ängslig att Paribanu skulle bli ond på hans far. 
Men hon bara log, när han bad henne inte vara ond på sultanen.
- Asch, det är inte din far, som har hittat på det här, svarade hon. Eftersom jag kan göra mig osynlig, får jag lätt reda på mer än andra, och jag kan säga dig, att det är hans elaka rådgivare, som inte tycker om dig. Därför har de tänkt ut alltsamman för att förödmjuka dig, så du inte ska komma tillbaka till hovet. Men vänta bara, det blir kanske de, som får stå där med skammen! 
Achmed blev både glad och förvånad. Var det verkligen möjligt, att hon kunde uppfylla de där orimliga önskningarna? Hur hög tanke han än haft om sin gemål, hade han i alla fall inte trott henne om sådant. 
- Ah, det är ju en småsak, sade hon. Av livsvatten har jag ju en hel springbrunn full. Och sådana där tält, som du talar om, ligger dussinvis i min förrådskammare. Svårare hade det blivit att få tag i en dvärg, som inte var mer än en aln lång, hade ett trettio alnar långt skägg och begagnade en promenadkäpp av järn, som vägde femhundra skålpund. Men till all lycka har jag en bror, som uppfyller alla dessa villkor, och jag ska strax kalla hit honom. 

Hon steg upp och tog i sin hand en silverhammare, som med en tjock guldkedja var fästad vid väggen, slog sju slag i muren och stod sedan och väntade. 
- Han bor hundra mil djupare in i berget än vi, återtog hon och är  mycket människoskygg. Därför har du inte sett honom än. Men han kommer alltid, när jag vill honom något. 
Knappt hade hon sagt detta, förrän hela palatset började skälva. Ett åsklikt dån hördes, och på en gång delade sig den stora väggen. 
- Vad vill du mig? frågade en liten varelse, som stod mitt i öppningen och på pricken motsvarade beskrivningen av den dvärg sultanen ville se i Achmeds följe. 
Hans ögon rullade vilt, när han fick se Achmed, och han höjde sin järnstång, som om han hade ämnat slå till honom. 
- Var inte rädd, sade Paribanu till prinsen. Min käre bror Schaibar är lite häftig till lynnet, men bara man inte retar honom, är han from som ett lamm. 

Därpå sade hon Schaibar, att Achmed var hennes gemål, och då blev denne strax lugn igen och steg helt fryntligt in i rummet, medan väggen av sig själv slöt sig bakom honom. 
De satte sig nu alla tre och började tala om Achmeds angelägenheter och sultanens önskningar. Och de båda svågrarna blev snart goda vänner. 

<>Schaibar lovade, att han gärna skulle följa med prinsen för att visa sig för sultanen och läsa lagen både för honom och de andra. Dagen därpå satte sig Achmed upp på sin präktiga guldhetslade hingst och sprängde bort genom skogen, följd av en dubbelt så stor och lysande ryttarskara som vanligt. På ena sidan om honom red en tjänare rned krukan, som innehöll livsvattnet, och på andra sidan, en tjänare med det hopvikta tältet.
Men bakom honom, instucken bland ryttarna, travade Schaibar på sin lilla häst, så väl gömd, att ingen förbigående kunde se honom. 

De behövde emellertid inte rida ända in i staden, ty strax utanför satt sultanen på en läktare, omgiven av hela sitt hov och en oräknelig folkskara. Det var nämligen så, att det var en stor festdag, den gamle sultanens egen födelsedag, och alla trupperna skulle defilera förbi honom ute på den stora slätten för att ära och hylla honom. 
Då Achmed kom galopperande med sina följeslagare, vek soldaterna hastigt åt sidan, och han stannade alldeles under läktaren, där fadern satt. 
Denne reste sig helt överraskad. Han hade knappast trott sig få se Achmed mer, och så kom denne till på köpet så här snart! Den gamle blev så förlägen, att han inte en gång visste hur han skulle ta emot sin yngste son. 
Men Achmed talade i hans ställe. 
-Här, min dyre far, har du livsvattnet, sade han. 
Livsvattnet bars fram i sin kruka och ställdes bredvid sultanen, som fick brått att prova det på några döda flugor, som låg strödda på marken. Och se, flugorna rörde på sig och flög muntert omkring. Det var således ingenting att anmärka på den saken. 
- Och här har du tältet, fortsatte Achmed. 
Tjänaren nummer två kom fram med den hopvikta lilla tingesten och lade den i sultanens hand. Denne vecklade upp den och såg, att det mycket riktigt var ett litet tält, som kunde stå i hans flata hand. Han började dra i det, och se, det blev allt större och större. Generalerna måste fram och hjälpa honom, och när det korn ner på marken, grep hovherrarna också tag i det, var och en i sin kant. Och se, det lät töja sig hur mycket som helst! Snart var det alldeles tillräckligt för hela krigshären, och ändå hade alla god plats. Alltså var det ingenting att anmärka på det heller. 
- Men dvärgen, sade sultanen och såg sig omkring med en skymt av hopp, att Achmed ändå inte hade kunnat uppfylla alla önskningarna, dvärgen har du väl i alla fall inte med dig? 
- Har han inte? skrek i detsamma en gäll röst, och med  
armbågsknuffar till höger och vänster sprang den lille dvärgen upp I trappan. 
Där stod han med sin järnstång i handen och sitt skägg virat varvtals kring midjan och bligade argt på sultanen. 
- Du var mig en liten lustig best, sade denne och kunde ini låta bli att skratta. 
Schaibar gnisslade med tänderna men lade band på sig och teg. 
- Jag undrar, om det här skägget är äkta, sade storvisiren och nöp i det. 
Schaibar gnisslade ännu värre med tänderna och rullade med ögonen men teg fortfarande. 
- Den där käppen kan väl åtminstone aldrig vara av järn, sade ceremonimästaren och skulle till att känna på den. 
Men då var det slut med Schaibars tålamod. 
Jo, det är den, du! Känn bara, ska du få känna, skrek han Därmed lyfte han järnstången och slog till ceremonimästaren, så att huvudet trillade av honom. 
- Och du kan gärna känna, du med, sade han åt storvisiren. Och fastän denne sprang och ropade, att han inte alls hade någon lust att känna på stången, petade Schaibar till honom, så att också hans huvud trillade av. 
Men sedan hade han heller inga flera att peta huvudet av, för hela hovet med sultanen i spetsen hade tagit till fötterna och skingrats som agnar för vinden. 
- Nu kan du bli sultan, när du vill, sade Schaibar till Achmed och bjöd honom stiga upp på tronen. 
Achmed hörde inte på honom. Han gick och sökte upp sin far, försäkrade denne, att han ingenting hade att frukta, och förde honom tillbaka igen. 
Men den gamle mannen hade förlorat all håg att regera längre och tyckte som Schaibar, att Achmed gärna kunde överta riket, ty med en så mäktig gemål som Paribanu skulle han nog styra landet bättre än alla andra. 

Men Achmed ville inte bli sultan. Han var mera belåten med sitt ferike, och dessutom hade ju Ali en gång blivit utsedd till tronföljare av Indien. 

Ali och Narunnihar blev hemkallade från en avlägsen provins där Ali hade varit ståthållare. Hans tronbestigning blev firad med en sådan pomp och ståt, att folk aldrig sett maken. 
Men av alla de förnäma personer, som var med på festen, var ingen så ståtlig som prins Achmed och ingen så skön som hans gemål Paribanu, ty även hon hedrade festen med sin närvaro. 
Hon var klädd i sin rosenröda tyllklänning med halsbandet av guldstjärnor för att visa alla människor, att hon bar prins Achmeds färger. Och ingen tvivlade på att prins Achmed var den lyckligast prins som någonsin levat. 
  
  
  
  
  
  

(Till svenska av Harald Jernström.)