Kina, Odenas bok:

Så fager hon var den unga flickan.
Hon skulle möta mig vid stadsmuren
Jag är förälskad, jag spanar förgäves efter henne.
Jag kliar mig i huvudet, trampar oroligt omkring.

Så ljuv hon var den unga flickan.
Hon gav mig en röd flöjt.
Den röda fjöjten skiner så blank.
Jag är glad för att hon är så vacker.

Hon hade med sig en blomma åt mig från ängen.
Den var praktfull och sällsynt.
Men blomma! Det är inte din skönhet jag beundrar.
Jag har fått dig i gåva av en vacker ung flicka.
 

Egypten, Pyramidtexterna:

Himlen är molnhöljd
stjärnorna fördunklas
himlavalven skakar
jordgudens lemmar darrar.
Allt står stilla.
När de skådar kungen i hela hans gudomliga makt,
tjänar honom himlens invånare.
Han genomvandrar hela himlen,
han drar fram geno länderna,
han den stora makt som har makt över de mäktiga,
han den store, är som en falk, som flyger högre än alla falkar.
en gud är han, äldre än de äldste.
Honom tjänar tusenden, hundraden offra till honom.
Han levnadstid är evigheten,
hans makts gränser är oändligheten.
 

Egypten, kärlekslyrik:

Jag är din första kärlek.
För dig är jag som den örtagård
där jag planterat blommor och doftande örter.

En skön plats att vandra på
när din hand ligger i min
och mitt hjärta är fyllt av glädje
därför att vi vandrar tillsammans.

Att höra din stämma är det sötaste vin.
Att se dig är mig förmer än mat och dryck.

Vildgåsen höjer sin klagan,
fångad av fällans bete.
Din kärlek som fångar mig,
kan jag inte bli fri från.

Så får jag ta hem mina nät.
Vad skall jag säga till min mor,
som jag var dag kom hem till,
lastad med fångade fåglar?
Idag har jag inte gillrat min fälla.
Din kärlek har fångat mig.
 

Sappho 600 f Kr

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyssnar till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt, som alltid
i mitt bröst fått hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper 
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
 
 

Pindaros 520-440 f Kr:

Endagsvarelser!
Vad är vårt vara?
Vad är vårt icke-vara?
En skuggas dröm är människan.

Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg,
då vandrar vi i förklarat ljus
och ljuvt blir livet.
 
 

Meleager 200 f Kr:

Maktlös ligger jag här,
så trampa mig,
träd mig på nacken.
Tung jag är, jag vet det,
din fot, grymmaste gudom som finns!
Grip dina brinnande pilar och skjut,
jag känner dem.
Aldrig tänder du mera min själ.
Aska, blott aska den är.
 

Cato d.ä. 100 f Kr:

Fader Mars, jag ber och bönfaller dig
att du må vara vävillig och nådig
mot mig, mitt hus och mitt folk

för detta har jag låtit föra
ett svin, ett får och en tjur
runt min hjord och mark och egendom
för att du må hejda, avvärja och fördriva
storm och förödelse,
olyckor och oväder

att du må låta frukt och gröda,
vinstock och vete
växa och frodas,

att du må bevara herdar och boskap
och skänka hälsa och välfärd
åt mig, mitt hus och mitt folk.
 
 

Catullus, 84-54 f Kr:

Så kan ingen likna en gud i lycka,
nej så överglänsa en gud i lycka
som den man som alltid får sitta hos dig,
höra och se dig,

med ditt skratt som klingar så ljuvt, men ändå
mig, den arme, sinnenas bruk berövar:
blott jag ser dig, Lesbia, får jag ej ett
ord över läppen

tungan låder stel vid min gom, en eld som
bränner strömmar ned genom alla lemmar,
mina öron ringer och mörker slutes
kring m ina ögon.

Njutningslivet är dig till men, Catullus,
njutningslivet gör dig för yr och svärmisk,
njutningslivet mäktar att störta stora 
kungar och städer.
 

Horatius  65-8 f Kr:

Till Thaliarehus

Ser du, hur vit, helt täckt av den djupa snön Soracte står där! Under sin bördas tyngd
tycks skogen digna, 
och av frosten bäckarna slagits i hårda fjättrar.

Låt frusna leder tina! Lägg på mer ved, sätt fart i brasan! Spara ej längre på din fyraåriga sabiner,
outspädd vara av egen tappning!
Lägg resten lugnt i gudarnas hand. 
Så snart som de befallt, på stormarnas tummelplats
avblåses striden: ej cypressen vajar då längre, ej parkens askar.

Låt morgondagen inte bekymra dig.
Var dag i sänder, som dig av Ödet ges,
skriv upp som vinst! 

När älskog lockar, fly ej, min gosse! 
Gå du i dansen, förrän din gröna ungdom fått gråa hår och krämpor. Nu till idrott och friluftsliv
och ljuva viskningar mot kvällen punktligt på avtalad mötestimme!
Pass på, när lyckligt gömstället blir förrått,
där flickan krupit in, av ett halvkvävt skratt! 
Som pant stjäl ringen bort från armen
eller från fingret som låtsas spjärna!

(Soracte= ett berg nära 4 mil norr om Rom 
Sabiner= vin från Sabinerbergen, en del av Apenninerna.)
 
 

Jämnmod

Behåll ditt jämnmod även i nödens tid. 
Bevara modet då! Och när lyckan ler,
värj dig mot tanklöst överdriven yra. 
Min vän, du blir dödens byte,
vare sig du i svårmod försänkt ditt liv
eller i gräset unnat dig glada dar, behagligt utsträckt i en glänta,
läppjande märken av gammal årgång.

Vartill ha höga pinjer och silvergrå vitpopplar flätat samman ett vänligt valv av grönska? Varför porlar vattnet lockande ivrigt i backens källsprång?

Låt bära hit parfymer och ädelt vin
och fång av ljuva rosor, som dö så fort!
Än är det tid - till dess de Svarta Systrarna klippt våra ödestrådar.
Då skall du avstå ägor och gård och grund och villan vid den slamgula Tiberns strand -
avstå från allt. 

Den rikedom du staplat i hög, går i arv till andra.
Rik, mäktig, son av sagornas kungaätt? 
Vanbördig och eländig, en usel slav?
Än sen? Du dväljes under himlen! 

Orcus skall sluka dig obönhörligt.
Vi drivas alla ditåt. Och allas lott
i urnan väntar för att en gång till sist utfalla. 
Charons färja bär oss
dömda från livet till evig landsflykt

(De Svarta systrarna=ödesgudinnorna
Orcus=underjordens gud 
Charon=färjkarlen över floden Acheron vid ingången till dödsriket.)
 
 

Juvenalis 55-135 e Kr:

Kvinnan sig tillåter allt och håller ej något för skamligt
sedan hon hängt om sin hals ett halsband av gröna smaragder
och sina öron tänjt ut med stora och dyrbara pärlor -
ingenting värre det finns än en hustru med massor av pengar. 

Innan hon ännu är klar, är hon ryslig och löjlig att skåda,
ansiktet sväller av deg, Poppaca-salvoma stinker;
vill hennes man ha en kyss, så smetar han ner sina läppar.

Men med nytvättad hy hon sin älskare möter. Vill nånsin
hemma hon visa sig täck? Nej, för älskarna skaffar man nardus, bara för dem köps hem välluktande indiska oljor.

Ansiktet avtäcks till slut, man bortskrapar lager på lager.
Snart kan hon kännas igen. I mjölk hon sedan sig badar,
sådan mjölk för vars skull hon toge ett följe av åsnor
med sig, om också hon bleve till Nordpolen skickad i landsflykt
 
 

Abu Nuwas (750-810)
info

Hopa så många synder du kan.
Allah är redo att mildra sin vrede.
När Dagen kommer ska du få förlåtelse
inför en mäktig konung och nådig herre
och bita dina fingrar i ånger
över all glädje du avstod från
av fruktan för helvetet.

Gravarna predikar stumt.
Tiderna går tysta runt.
Du som fått vad du begärt - lev som du vill
och gå sedan bort.

Ur Rolandssången

(Korstågstidens krigiska anda möter oss i den berömda franska Rolandssången. Troligen har den tillkommit i början av 1100-talet, således mer än trehundra år efter de skildrade händelserna: kejsar Karl den stores och hans vasallers bedrifter i kriget mot hedningama i Spanien.)
 

Stolt kejsarn är och glad uti sitt sinne,
ty Cordova han tagit in, och murar
och torn han bräckt med sina kastmaskiner. 

Hans riddersman ha vunnit kostbart byte
av guld och silver, rika vapendräkter.
I staden finnes ingen hedning mer;
de ljutit döden eller blivit kristna.

Uti en praktfull trädgård kejsarn är,
med honom äro Roland, Olivier
och hertig Samson, Anseis den stolte,
Geoffroi d'Anjou, som kungens fana bär,
där är ock Gerin, hans vän Gerer,
och ännu många fler med dessa äro:
väl femtontusen franker ifrån Frankland.

På vita mattor sitta riddersmännen,
med brädspel nöta några tiden bort,
de äldsta, visa kämpar spela "ack,
de lätta svenner öva sig i svärdsick.
Invid ett rosenträd i pinjens skugga
uti en gyllne karmstol sitter kungen,
som härskar över Frankrike det ljuva.

Hans skägg är grått, hans hjässa blommar vit, hans uppsyn kunglig är, hans hållning ädel. Den honom söker tarvar ingen ledsven.

De hedniska sändebuden här stiga av
och hälsa kejsarn höviskt och i kärlek
Av alla främst tar Blancandrin till ordet och säger:
"Hell, o drott, i Herrans namn, den ärorike Gudens, som du tjänar!
Så säger dig den tappre konung Marsile: Hans längtan står till salighetens tro;
utav sitt gods han mycket dig vill giva. 
Vinthundar uti koppel, björnar, lejon, sjuhundra kameler, tusen falkar, trehundra guld- och silvertyngda mulor och vagnar femtio med vapendräkter.

Så många guldbesanter skall du få,
att dina härmän väl du kan besolda.
I landet här du varit sju år redan,
så drag till Aix, till Frankrike tillbaka! 
Min herre följer efter, så han lovar.
Där skall han taga mot din kristna tro, med slutna händer dig sin hyllning ge och taga Spaniens land som län av dig."
 
 

Omar Khayyam  info

1048-1131

Vore det rätt och riktigt
att dricka Vin utan Musik,
då skulle inte Vinet sjunga
ur flaskans struphuvud
sitt ljuva "glugg-glugg-glugg"

*****

Stjärnhimlen är en öppen hand.
På din gata finns för själen
hundra Kaaba
i ett enda kvarter.

******

Om den som saknar luktförmåga
går in i en trädgård -
hur ska då hans hjärna bli glad
av de välluktsrika blommorna?

******

Jag passar inte för moskén
jag duger inte för synagogan.
Allah har knådat mig
av en speciell lera.

Jag liknar en utblottad förnekare
eller en härjad hora.
Varken religiös eller världslig
och inget hopp om Paradiset.

Men din personlighet är som en bandhunds:
ur den ljuder endast ditt tomma innandömes tjut.
Du tassar som en räv och sover som en hare,
du rasar som en tiger och fräser som en varg.

Jag dricker inte vin för glädjens skull
eller för att göra uppror mot skick och fason.
Jag vill dra Anden åt mig
med opersonlighet.

Det är mitt skäl att vara berusad.

*******

Franciskus av Assisi  1182-1226:

Sången om broder Sol
Allrahögste, allsmäktige och gode Herre,
din vare lovsägelsen och äran och härligheten och din välsignel, sen ifrån alla läppar och hjärtan.
Dig allena, o Allrahögste, tillkomma de,
och ibland människornas barn är ingen värdig att mästra dig.

Lovad vare du, Herre, och lovade vare dina skapade verk, besynnerligast nådige herr Broder Solen.
Se, varje ny dag upptänder du honom åt oss,
och han är skön och strålande med väldig glans,
av dig, Allrahögste, en sinnebild.

Lovad vare du, Herre, för syster Måne och stjärnorna.
Till att lysa på Himmelens valv har du satt dem, och du
har gjort dem vackra och kosteliga och klara.

Lovad vare du, Herre, för broder Vinden
och för luften och molnet och aftondaggen, ja, för all väderlek genom vilken du håller din skapelse vid makt.

Lovad vare du, Herre, för syster Vatten.
Se, mäkta nyttig är hon och ödmjuk och kostelig och kysk Lovad vare du, Herre, för broder Elden,
genom vilken du upplyser åt oss den mörka natten. Grann är han och glad och stark och tapper.

Lovad vare du, Herre, för syster jorden, vår moder,
vilken uppehåller oss och giver oss näring
och framalstrar allehanda frukter och färgrika blomster och gräset.

Lovad vare du, Herre, för dem, 
vilka förlåta av kärlek till dig sin nästa,
för dem, som äro bedrövade och kranka.

Saliga äro de, vilka framhärda i friden,
ty av dig, Allrahögste, 
skall åt dem räckas härlighetens krona.

Lovad vare du, Herre, för vår syster den kroppsliga Döden, 
vilken ingen levande mäktar att undfly.
 
 
 

Dante 1265-1321:
 

På mitten av vår levnadsväg det hände, att skrämd jag fann mig i en dunkel skog, där jag ej mera rätta vägen kände.

Hur svårt att ge en skildring tydlig nog att skogens ödslighet i ord förklara! Jag känner än den skräck, som mig   betog

Ej mycket bittrare kan döden vara.
Men skall jag skildra vad mig hugnad gav får också andra ting- jag uppenbara.

Hur jag kom in där, vet jag ej utav,
så hade sömnen i sin makt mig vunnit, 
när jag den rätta vägen övergav.

Men då till foten av en höjd jag hunnit,
där dalen tog en ände, som mig givit
den skräck,. som vägen till mitt hjärta funnit

då såg jag upp, såg hur dess skuldror blivit av den planetens strålar klart belyste,
som alltid in på riktig väg oss drivit.

Då strilades den fruktan, som jag hyste och som mig kom att hela natten häva,
när jag med hjärtats sjö i uppror ryste.

0ch som en man, som böljan velat kväva men ändå andfådd kämpat sig till stranden och ser mot vågorna, som vilt sig häva,

så lät jag tanken, fast förskrämd jag fann den, tillbaka över passets faror ila,
där ingen levande gått fri ur banden.

Men när den trötta kroppen fått sin vila, jag till förnyad vandring mig beredde
och lät dess tyngd på undre filten vila.

Men just då stigningen tog vid, det skedde, att mot mig kom en rask och smidig panter som brokigt grann i fläckig fäll sig tedde.

Han vek ej för mig, nej, åt alla kanter
min väg var stängd, jag stod av tvekan bunden, betänkt att åter fly från höjdens branter.

Nu solen steg, ty det var morgonstunden, 
och samma stjärnor i dess följe fördes,
som när av Gud den vackra jorderunden

till livets kretslopp första gången rördes.
Så tordes med förtröstan jag förbida,
att ej min väg av fläckigt vilddjur stördes

för timmans skull och vårens skull, den blida. 
Men ej dess mindre for jag skrämd tillbaka, 
när jag fick se ett lejon mot mig skrida.

Det nalkades med högt uppburen haka, 
och så ursinnigt vild dess hunger var, 
att luften tycktes utav bävan skaka.

Sen en varginna kom, som spåren bar
av allsköns lustar på sin magra kropp; 
hon lämnat mången i betryckthet kvar.

Vid hennes åsyn falnade mitt hopp;
av skräck jag fylldes, som vårt mod försvagar, 
jag såg ej väg för mig till höjdens topp.

Som när en man, som samlat alla dagar, 
till sist får pröva på förluster med,
han blott har dem i tankarna och klagar,

så gav mig rolöst vilddjur ingen fred, 
när det kom närmare mig, 
jag efter hand dithän där solen tiger flydde ned.

På bråda färden ned mot lägre land
kom mot mig en, som utav tystnad fått, 
så tycktes det, sin tunga lagd i band.

När jag i ödemarken honom nått,
jag sade: "Hjälp mig, vem du vara må, 
en verklig mänska eller skugga blottl" -

"Jag människa var, ej är", han sade då, 
"från Lombardiet jag var; 
i Mantuas stad föräldrarna jag hade båda två.    . .

Sub Julio föddes jag, fast sent, och diktade i Rom, 
då mild Augustus makten hade, 
när man ännu till falska gudar bad.

Poet jag var, och mina sånger sade Anchisessonens 
irrväg från den låga som Ilion, det stolta, ödelade.

Men du - varför vända om till samma plåga? 
Vill du ej uppför berget färden ställa,
det ljuva, som ger fröjd i ymnig råga?" -

"Så är du den Virgilius, sångens källa,
som till en flod mäktigt strömdrag blivit?
Jag full av vördnad måste blicken fälla.
 
 
 

Ur Den poetiska 

Eddan: 1200-talet 

Island:

VOLUSPA (VALANS SPÅDOM)

I skapelsens urtid Ymer levde.
Ej hav, ej strand fanns, ej svala vågor, 
ej fasta marken, ej fästet ovan:
väl gapet av gap, men grönska icke.

Burs söner då bildade landen,
hävde ur djupen härligt Midgård. 
Sol på stengrunden sunnan lyste,
och örter gröna ur jorden grodde.

Sol och måne från söder steg
på höger hand över himlaranden. 
Solen ej visste vägarna sina,
månen icke den makt han ägde. 

Stjärnor ej kände själva sin hemvist.
De rådande till sina rådsäten trädde: 
stämma höll heliga gudar.

Åt natt och nedan namn de gav;
de skilde morgon och middag åt, 
skymning och afton tiden att tälja.
 
 
 
 

Joachim du Bellay (1522-60)

Säll den som strövat vida kring i världen
- en sagans Jason, en Odysseus lik -
och sedan lever, klok och kunskapsrik
sitt lugna liv i hemmets krets vid härden

När slår den stund då hem jag återvänder
och röken från min lilla hemby ser
och ser min faders ringa gård, förmer
i mina ögon än län och länder?

Ty mer det hus, som byggts av mina fäder,
än stolta romarslott mitt hjärta gläder
den fina skiffern mer än marmorsten

Och mer Loire än våg som Tibern rullar
och mer än havets rymd och Romas kullar
min hembygds milda luft och ljuva sken
 
 

Pierre de Ronsard 

(1524-85)

O skymningsljust mot gyllne grund
du den betrycktes högtidsstund
o Vesper, lika underbart
kring stjärnorna du strålar klart
som månen återspeglar mild
<