[1. Reflektion och värdering: Anser du att det kan ligga ett värde i att utsläcka tron på den egna individualiteten?]

Sidharta Gautama Buddha som uppmärksammades knappast alls i början, kulten kring hans gestalt tillkom först senare.

Buddhismen betraktar allt levande som "föränderliga existensfaktorer" och betonar förgängligheten i allt jordiskt liv. Den västerländska uppfattningen att vi alla har en unik och evig själ. Det är främmande för buddhismen. Det finns ingen verklig själ, bara "existensfaktorer" i ständig förändring.

Den senare buddhistiska läran övertog en rad föreställningar från indisk teism, indisk folktro och heliga rituella bruk.  Detta ledde till en ökad sympati för tron på Gud eller på gudar, man började vörda olika buddhagestalter och hjälpsamma andar, som exempelvis bodhisattvas som hjälpande ledsagare på vägen till människans frälsning, mycket påminnande om kristendomens skyddsänglar.

I den kinesiska Rena Landet-buddhismen är Amitabha Buddha en gudsliknande form av Buddha som frälser alla varelser som med hjärtat ber till honom med bönen "namu amida butsu". Det "Rena Landet" är den himmel eller det lycksaliga tillstånd vi föds till efter döden. Denna form av buddhism är idag den största till antalet anhängare. Den japanska formen av Rena Landet som kallas Jodo Shin har den mest filosofiska utformingen genom läraren Shinran som levde på 1200-talet. Japaner som emigrerat till USA håller denna form av buddhism levande idag.
 

DEN URSPRUNGLIGA LÄRAN

Läran om människan och de fem bestämmelserna

Den enskilda mänskliga personen, individen, betraktas inom buddhismen som ett icke-jag (anatta), en själlös och föränderlig entitet. Varje levande varelse uppfattas som bestående av fem kategorier (skandhas), existensfaktorer som kombineras på olika sätt närmare bestämt 

a) kropp, sinne, kroppslighet (rupa); 
b) känslor av lust och olust (vedana); 
c) föreställningar och urskiljningsförmåga (samjana); 
d) driftter (sanskara) samt 
e) rent medvetande (vijnana). 

Kombinationen av dessa skandhas utgör personlighetens innehåll. Buddhismen upphäver den falska tro på individualiteten som kommer till uttryck i formuleringar som exempelvis 'jag är', 'jag har', 'min' (egendom) eller i föreställningen om ett 'jag'. 

[2. Reflektion och värdering: Anser du att tron på ett jag kanske kan vara falsk? Att vår västerländksa uppfattning om en evig själ kan vara falsk?]

Enligt den buddhistiska läran sönderfaller den själ eller person som enligt gängse uppfattning utgör subjektet för varseblivning och upplevelser i en serie opersonliga förlopp. En formulering som 'jag varseblir' borde följaktligen enligt buddhismens lära uttryckas som 'det försiggår en varseblivningsprocess i de fem existensfaktorerna'.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att det som händer när i upplever verkligheten är komplicerade förlopp av varseblivning utan något personligt "jag"?]

Buddhismen erbjuder flera olika vägar och metoder att uppnå en sådan avindividualisering så att vi slutar tro på ett fast "jag". Den vanligaste är emellertid meditation. Grundläggande för dem alla är insikten att livet innebär lidande och smärta eftersom det är underkastat sjukdom, åldrande och död.

Varje människa utmärks, liksom världen i stort,  av de så kallade tre kännetecknen: 'Allt är lidande, obeständigt och utan själ.'  Varken människan eller den värld hon upplever bildar någon enhet utan består av olika föränderliga delar som oupphörligt kombineras med varandra på nytt. Det finns alltså inget fast "jag" eller någon bestämd enhet i universum. Det finns inte, som i det kristna västerlandet, en personlig Gud som har en mening med verkligheten och med varje själ. Istället ser buddhisten alla händelser som obeständiga former av lidande.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att den ständiga förändringen utan ett fast jagär ett faktum?]

Därför kan den enskilda människan eller individen heller inte ha någon odödlig själ eller ett jag som består sedan kroppen förfallit. Individen och världen är följaktligen utsatta för ett ständigt blivande, en ständig förgänglighetsprocess, ständigt nya händelser utan någon särskild mening. De fem existensfaktorernas föränderlighet uppvisar dock en utpräglad lagbundenhet. 

[5. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att det inte finns någon odödlig själ?]

Men över denna meninglösa värld finns en moralisk ordning. Denna etiska världsordning (dharma) är överordnad allt och de fem existensfaktorerna representerar endast olika uppenbarelseformer av denna enda världsordning. Detta är förklaringen till att existensfaktorerna bär samma namn(dharmas) som den etiska världsordningen - de är många och uppfattas soom 'krafter, även i de fall det rör sig om föremål. Dessa krafter verkar inom och för den etiska världsordningen. Det kan tyckas märkligt att existensfaktorerna har något med moral att göra. Men buddhismen är inte likgiltig för etik och moral. Tvärtom är det högsta syftet med det mänskliga livet innan nirvana inträder, att föra en så moraliskt högstående tillvaro som möjligt. I kristendomen leder moralen till ett liv i kärlek hos Gud, men i buddhismen tycks moralen vara ett mål i sig, tills dess att individen upplöst sig i nirvana. 

[6. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en övergripande etisk ordning i världen?]

Överallt där dessa 'krafter' samverkar och kombineras med varandra uppstår en skenbar enhet somexempelvis människans villfarelse om ett  'jag'. Existensfaktorernas ständiga flöde avbryts inte av döden, de fortsätter att existera även efter en konkret 'individs' död för att ingå i andra kombinationer och därmed i en annan skenbar 'individ'. Denna process borde enligt buddhistiskt synsätt i motsats till hinduismens lära snarare betecknas som återförkroppning än själavandring, eftersom buddhismen förnekar existensen av en själ i gängse mening.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att en "¨återförkroppning" är sannolik?]

Buddha formulerar denna ståndpunkt i sin "lära om uppkomsten i beroende" eller "läran om orsakskedjan" som den också kallas. Den går i korthet ut på att existensfaktorerna är beroende av varandra och utgör varandras förutsättningar. Allting ingår i ett intrikat system av ömsesidigt beroende. 

[8. Reflektion och värdering: Anser du att tanken på det ömsesidiga beroendet är riktig?]

Läran nämner tolv element respektive existensfaktorer (dharmas), varav element ett och två representerar de dharmas som i en förfluten existensform bildar förutsättningen för uppkomsten av en ny 'individ' i nuvarande tid (- det förflutna), element tre till tio den nya 'individens' tillblivelse (del 3 till 5) och de därmed förknippade krafterna (del 6 till 10) medan element elva och tolv slutligen representerar de avgörande aspekterna förenblivande existens framtid.

Helmuth von Glasenapp sammanfattar dessa tolv element på följande sätt Okunskap (1) leder till uppkomstenav (2) drifterna, drifterna leder i sin tur till uppkomsten av (3) rent medvetande, medvetandet till uppkomsten av en (4) andlig-fysisk individualitet, individualiteten till (5) de sex sinnena, sinnena till (6) beröring, beröring till (7) sensation, känsla vidare till (8) törst, och denna törst till (9) livshunger. Livshungern i sin tur till (10) karmisk tillblivelse, den karmiska tillblivelsen till (11) återfödelse och återfödelsen slutligen människoliv. 

Varje kosmisk tidsålder genomgår ett givet utvecklingsförlopp från dess tidigaste uppkomst till dess slutliga förbränning. Otaliga världar existerar parallellt med varandra, vilket gör vår värld och vår tidsålder till en av flera utan särställning eller speciella särdrag. 

[9. Reflektion och värdering: Anser du att vår värld inte är unik utan en av otaliga världar?]

Kretsloppet skapelse, förfall och undergång är eviga, det vill säga saknar både början och slut och varje värld är uppbyggd i en serie skikt frångrov materia till fin. Över alla dessa skikt eller regioner utbredersig  'icke-formens region' (kroppslösheten). Varje värld består av en oändlig mångfald dynamiska existensfaktorer (dharmas), av vilka ett fåtal betecknas som obetingade och oförstörbara (exempelvis nirvana eller den tomma rymden), de flesta dock som betingade av andra och därmed förgängliga och föränderliga.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att bilden av världen som en oändlig mågfald dynamiska existensfaktorer känns rimlig?]

Samtidigt utgår den senare respektive utvecklade buddhismen från existensen av himlar och helveten och delar in varje värld i 6 livssfärer, vilka i sin tur delas in i tre övre och tre nedre regioner. De tre övre livssfärerna utgörs av gudarnas region, som visserligen representerar den högsta sfären bestående av finare materia och med längre livslängd än människornas, men som i princip är lika underkastad lidandet och dödligheten som människornas värld. Därefter följer regionen för asuras, himmelska väsen som tänks befinna sig i ständig kamp med gudarna, och slutligen människornas region.

Därefter och åtskilda från dessa tre övre världar följer de tre 'dystra ödena'eller 'eländiga tillstånden', bestående av andarnas värld (preta) som ursprungligen endast avsåg de dödas andar men idag anses omfatta alla möjliga demoner, därefter djurens värld och slutligen som lägsta kategori eller livssfär helvetesregionen som i sin tur är indelad i heta och kalla helveten.

Lidandet är allt levandes och därmed även alla livssfärers öde. Människan förfogar i viss mån över ett frälsningsprivilegium eftersom buddhismen reserverar möjligheten till kunskap och insikt i världsordningen till dem som återfötts som människor. Endast människan kan sedan hon uppnått den sanna kunskapen få uppleva nåden att inte behöva återfödas i världens lidande tillvaro. 

[11. Reflektion och värdering: Anser du att människan har denna särställning?]

Den ursprungliga buddhismen yttrade sig inte om gudarna och betecknas därför ofta som ateistisk. Existensen av en personlig gud förnekas absolut inte, men frågan om guds existens tillmäts ingen betydelse och all spekulation kring gudarnas väsen och egenskaper betraktas som, slöseri med tid. Å andra sidan betecknades nirvana i den äldsta buddhismen som salighetsanning eller högsta verklighet. När Buddha senare framställdes i allt mer förklarat ljus som det personifierade nirvana blev han därmed själv till föremål för religiös tillbedjan.
 

De fyra ädla sanningarna

De fyra ädla sanningarna har i buddhismen ställning som svar på de fyra centrala frågorna: Vad är lidande? Vad är lidandets orsak? Har lidandet en ände? Finns det en väg som leder till lidandets upphävande?

Lidande definieras som födelse, åldrande,sjukdom och död, men  även att vara åtskild från det eller dem man älskar och strävandets fåfänga natur. 

[12. Reflektion och värdering: Anser du att livet domineras av lidandet?]

Den första sanningen lyder följaktligen: allt är lidande. Frågan om lidandets ursprung besvaras med sanningen om den allt genomsyrande livstörsten, som driver kretsloppet från återfödelse till återfödelse och åtföljs av glädje och lidelse och definieras som törst efter sinnenas lust törst efter fortsatt tillvaro och törst efter förgängelse. Sanningen om lidandets slut formuleras som utsläckandet av livstörsten, och den fjärde och sista frågan om vägen till lidandets upphävande besvaras med den ädla åttafaldiga vägen som vägen till frälsning.
 

[13. Reflektion och värdering: Anser du att livstörsten leder till lidande?]

Gemensamt för alla framställningar av den store Buddha är de överdimensionerade örsnibbarna till tecken för en allomfattande kunskap, de halvslutna ögonlockenoch de lätt öppnade läpparna. Dessa fysionomiska kännetecken är avsedda att förmedla insikten om enheten mellan det synliga och det osynliga, mellan den uppenbarade läran och den tigande meditativa försjunkenheten genom självuppgivande, liksom mellan detta livetoch nirvana. Olikheterna mellan buddhanaturens otaliga manifestationeroch deras ikonografiska betydelse kan i första hand avläsas i händernas hållning (mudras) samt i de attribut gestalten avbildas tillsammans med. 

Uppfattningen av allt liv som lidande förutsätter att människans fem skandhas betraktas som fem sätt att klamra sig fast vid den jordiska tillvaron liksom en intellektuell beredskap att konfrontera livets lidande-aspekt. Den som i sitt tänkande hänger fast vid sin kropp och sitt  'jag' faller automatiskt offer för lidandet. Lidandet är universellt.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att du hänger fast vid din kropp och ditt jag? Är det en form av lidande?]

Den ädla åttafaldiga vägen till eliminering av livstörsten (girigheten, egoismen) består av följande åtta moment: rätt åskådning, rätt sinnelag, rätt tal, rätt handlande, rätt vandel, rätt strävan, rätt vaksamhet rätt försjunkande. Dessa åtta moment brukar i sin tur delas in i de tre huvudkategorierna 

1 visdom (moment 1 och2), 
2 behärskning(moment 3 till 5) samt 
3 meditation (moment 6 till 8).

De enskilda momenten beskrivs närmare i olika buddhistiska skrifter. Rätt försjunkande (moment 8) består av fem olika meditationstekniker. Kontroll av sinnena, uppmärksamhet under alla göromål, försjunkande och trance, analytiska tekniker (arbete med koans) samt syntetisk teknik.

Den syntetiska tekniken betecknas även som de fyra gudomliga stadierna. Anden blir gränslös sedan den i meditation i de fyra stadierna i tur och ordning upplevt godhet, medlidande, medglädje och jämnmod. Därtill kommer en hel katalog etiska regler för den mediterande. Frälsningens mål, nirvana, uppfattas inte som ett intet utan beskrivs i uttalat positiva termer somett tillstånd vars främsta kännetecken består i frånvaronav lidande. Nirvana innebär den individuella personens upplösning eller mer exakt upphävande.

[15. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att nirvana finns?]
 

BUDDHAS LIV

Om begreppet Buddha

Buddha kan betraktas huvudsakligen i tre aspekter - som mänskligt väsen, som andlig princip och somett mellanting mellan dessa två. Den historiske Gautama Buddha var av föga intresse för den ursprungliga buddhismen. Buddha är beteckningen för en upplyst urtyp för en vis man som manifesterar sig i världen i olika personligheter i olika tider. Som andlig princip betraktad manifesterar sig en buddhanatur eller dharmakropp (tathagata) i 'individen' Gautama. Enligt detta synsätt är den historiske Buddha inte någon historiskt unik lärare, utan endast en i den oändliga raden av tathagatas, vilka i alla tider förkunnar enoch samma lära på jorden.

[16.Reflektion och värdering: Anser du att gestalter som Moses och Jesus skulle kunna vara tathagatas?]

Ytterst sett kan buddhan betraktas i sin 'förklarade kropp', som även kallas 'njutningskropp', 'oförfalskad kropp' eller 'den sanna naturens kropp'. Denna kropp är så att säga dold bakom buddhans förgängliga mänskliga kroppoch uppvisar de 32 övermänskliga kännetecken som bildar ett populärt motiv i den buddhistiska konsten.
 

Den historiske Buddha

Den historiske Buddha hette ursprungligen Siddharta, men kallades Gautama (efter en vedisk lärare som var familjens stamfader) eller Shakyamuni (den vise av Shakyas säd. Han härstammade från en förnäm familj i norra Indien och betecknas ofta som prins, trots att hans far Suddhodana i sin egenskap av raja snarare fungerade som 'doge' i en italiensk adelsrepublik än som kung. 

De exakta årtalen för hans födelseoch död är omstridda, men de brukar anges som ca 560- 480 f Kr.Buddhalegenden berättar om Gautamas föregående existensfomer och framhäver även att hans mor Maya mottagit honom i en gudomlig befruktning och fött honom i jungfrufödsel i form av en vit elefant. Hon dog sju dagar efter Gautamas födelse. Även om hans barndom har traditionen mycket att berätta. Han lär ha uppfostrats av sin moster Mahapajapati, som även var hustru till hans far, och ingick tidigt äktenskap med Yasodhara som födde honom sonen Rahula när Gautama var 29 år gammal.

Vid 29 års ålder genomgick Gautama en genomgripande förändring. Enligt legenden mediterade han vid denna tid intensivt kring de tillstånd som är fria från ondska och lidande och gjorde i detta sammanhang fyra utfärder från sin skyddade hemmiljö. Under den första utflykten såg han en åldring, under den andra en sjukling, under den tredje ett lik och under den fjärde och sista en asket.  Dessa var de 'fyra tecken' som fick Gautama att bryta med sin dittillsvarande tillvaro och ägna sig åt ett liv i meditation och försakelse.

Efter den fjärde utflykten nåddes Gautama av nyheten om sin sons födelse, men beslöt enligt legenden att överge både hustru och barn redan samma natt. Därefter vandrade han omkring i den nuvarande delstaten Bihar och anslöt sig till olika mästare (gurus), men ingen av de lärare han mötte kunde ge honom det han sökte. Under denna fas av sitt liv levde hani fullständig försakelse och askes, hungrade och späkte sig till utmattning, innan han insåg att denna väg var falsk slutligen mediterade han (i fyra stadier) sittande under ett fikonträd som därefter blev hans hem. I sjunde året av denna meditationupplevde han sin upplysning (bodhi) och tog därmed steget från bodhisattva (varelse som söker upplysning) till buddha. 

Han överlade med sig själv om han skulle behålla visdomen för egen del eller föra den vidare till människorna. Slutligen gjorde han fem asketer till sina första lärjungar och satte på så sätt 'lärans hjul i rörelse'. Han valde en väg präglad av måttlig försakelse utan extrem askes, uppfattade livet som lidande och ägnadesin lära åt att övervinna lidandet. Den lilla skaran levde ett liv som vandrande munkar och Gautama postulerade med sina fem disciplinregler de första ordensreglerna, som var olika stränga för munkaroch lekmän. 

Skaran av Gautamas anhängare växte snabbt och rekryterades från samhällets alla skikt. Han gynnades även av olika lokala härskare, för vilka han förmodligen även fungerade som rådgivare. Vad gäller den egna anhängarskaran kringgick han det hinduiska kastväsendets regler, men av allt att döma hade han inte för avsikt att reformera eller avskaffa kastväsendet som sådant Gautama ledde sin lilla församling inte minst i kraft av sin harmoniska personlighet och ställde höga intellektuella krav på sina munkar, som utöver ett fåtal personliga tillhörigheter inte tilläts äga någon form av egendom. Även Gautamas familj anslöt sig till den nya läran.

Vid 80 års ålder ingick Gautama efter en kort tids sjukdom fridfullt i nirvana sedan han tagit avsked av alla. Hans kropp brändes och askan fördelades mellan olika grupper av anhängare. Denna aska bildar grunden till buddhismens senare relikkult.

Gautama Buddha var en i högsta grad aristokratisk gestalt men samtidigt  både medkännande och meddelsam. Han var välinformerad om sin tids filosofiska spekulationer och väl insatt i hinduismens läror.

Den världsbild han företrädde var både vidsynt mångsidig och präglad av en hög grad av komplexitet och den harmoni mellan liv och lära han eftersträvade förutsatte en krävande etik och ge- nom meditation högt skolat och fridsamt sinnelag. Hans andliga balans och jämnmod gjorde honom i stånd att motstå svåra frestelser. De drag av överjordisk munterhet och upprymdhet som präglade hans personlighet bildade grundvalen för den senare kanoniseringen (helgonförklaring) av hans väsen.
 

Buddhismens skrifter

Gautama efterlämnade inga skriftliga nedteckningar av sin lära, som till en början medvetet endast traderades i muntlig form. Det är följaktligen svårt att särskilja en ursprunglig lära eller en urbuddhism från senare läror och kompletteringar. Den tidiga buddhismens obrutna muntliga tradition utgör alltså basen för dagens buddhism, som i den meningen inte förfogar över en dogmatisk grundkanon i vanlig mening. Till det äldsta tankegodset hör förmodligen de så kallade fyra ädla sanningarna, den ädla åttafaldiga vägen, läran om uppkomsten i ömsesidigt beroende och det självständiga jagets skenbara natur liksom föreställningen om nirvana som lärans mål. Buddhismens första nedteckningar härstammar från kejsar Ashokas regenttid (272-232 f Kr), det vill säga ca200 år efter Gautamas död.

Skrifterna delades redan tidigt in i 'dharma'(lära) och 'vinaya' (munkdisciplin). Den viktigaste textdelen utgörs av de så kallade sutras, de utsagor som uppges härstamma från Gautama själv. De senare sutras uppfattas på olika sätt av de olika buddhistiska skolorna. Hinayana (den lilla farkosten) betraktar dem som diktning och bestrider deras äkthet medan mahayana (den stora farkosten) utgår från att en viss del av Gautamas texter ännu inte var avsedda för hans samtida och därför förvarades i underjorden för att senare hämtas upp av stora lärare.

Ytterligare en del av buddhismens kanon utgörs av de så kallade shastras, texter författade avhögt ansedda, om än till namnet okända lärare och tillmäts därför ett stort mått av auktoritet. Många texter finns endast fragmentariskt bevarade och dateringen är osäker. Andra texter har helt enkelt i efterhand tillskrivits berömda buddhistiska lärare. Alla buddhistiska skrifter som uppfattas som autentiska delas i regel in i tre stora samlingar eller kanonbildningar, hinayanaskolansTripitaka på pali, de kinesiska Tripitaka samt de tibetanska Kanjur och Tanjur. Denna kategorisering baseras på de olika samlingarnastillkomsttid och språk. Därutöver finns även ett större antal texter på sanskrit men dessa bildar ingen sluten kanon.
 
 

DEN TIDIGA MUNKBUDDHISMENS LÄRA

Munkarnas buddhism (sangha)

Den buddhistiska församlingen delas vanligen in i de två huvudkategorierna munkar och lekmän. Munkarna bildar den buddhistiska rörelsens kärna och lever tillsammans som brödraskap, men även som eremiter. Munkarna och eremiterna bildar en gemenskap som omskrivs med den gemensamma beteckningen 'sangha'. Denna kategori religiösa specialister har varit olika stark vid olika historiska tidpunkter. Antalet munkar och nunnor i Kina växte exempelvis från77 258 år 450 e Kr till två miljoner år 525, och i Tibet har tidvis var tredje vuxen man levt i ett buddhistiskt kloster.

Munkarna betraktar sig själva somde 'sanna buddhisterna'. Deras ursprungliga lära, hinayana, innehåller en sträng självkontroll i form av munkarnas disciplinregler, renhetskrav samt varnande maningar för sinneslivet och dess frestelser. Munkarnas disciplinregler finns samlade i 'vinaya' (från 'vinayati', bortföra - från det onda till disciplin). Reglerna kodifierades tidigt och reciterades ursprungligen i församlingen innan de nedtecknades i skriftlig form.

Vinaya baseras på tre ideal - fattigdom, celibat och ödmjukhet. Munken äger ingenting utom tiggarskål, synål, rosenkrans, rakkniv och dricksvattenfilter. Ursprungligen var munkarna förpliktade att föra ett kringvandrande liv utan fast bostad, men denna regel upphävdes senare när de första klostren uppfördes. 

Eftersom även egendom i form av pengar var förbjuden tvingades munkarna att livnära sig genom tiggeri, närmare bestämt i lika stor utsträckning från fattig och rik och utan urskillning eller preferenser. Hinayana uppfattade tiggeriet som en skola i självdisciplin, medan mahayana senare framhävde dess altruistiska sida, det vill säga kärleken och medlidandet. I dag förekommer tiggeri endast bland vissa av Japans zenbuddhistiska munkordnar, och då inte för egenräkning utan för välgörande ändamål.

Celibatsreglerna definierade munkarnas förhållande till kvinnor. Både lusten och sexualiteten som avkoppling skulle undertryckas eftersom munkarnas väg till inre frid endast skulle uppnås med hjälp av meditationens tekniker. Senare förekom dock även gifta munkar.

Idealet om saktmod vittnar om buddhismens stora likheter med jainismen, en religiös rörelse som uppstod i Indien vid ungefär samma tid. Både jainas och buddhister förespråkar här två grundläggande etiska principer. För det första baseras läran om saktmod på övertygelsen om släktskapet mellan alla levande varelser och att varje levande väsen skulle kunna vara en återfödd människa, vilket i sin tur representerar en radikalisering av hinduismens åskådning. 

Därtill kommer det etiska ideal somkommer till uttryck i Buddhas sats 'Allt jag möter är jag själv', det vill säga att man skall förhålla sig till alla andra levande väsen som om de vore det egna jaget. Både buddhismen och jainismen kom att få ett starkt humaniserande inflytande i hela Asien. 

Buddhismens saktmod och fridsamhetsideal gjorde att den speciellt i sin tidiga utveckling kom att gynnas av politiska skäl, men buddhismens historia innehåller även talrika prov på engagemang både vad gäller världsliga och politiska skeenden. Kända är de munkar som brände sig till döds i protest mot Vietnamkriget under 70-talet.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att det finns värde i att möta alla andra som om devore en själv?]
 

Den tidiga buddhismens huvudströmningar och riktningar

Efter Siddharta Gautamas död inkallades tre koncilier i syfte att uppnå en enhetlig kodifiering av hans lära. De olika tolkningarna av läran ledde snart till uppkomsten av olikariktningar inom den buddhistiska rörelsen, som kom att utvecklas i två huvudriktningar. Den grundläggande konflikten bestod mellanföreträdarna för theravada (de gamlas lära; sanskritsthaviravadins) och företrädarna för den 'stora församlingen' (mahasanghikas),och lade grunden till å ena sidan den strängare och exklusivt inriktade hinayanabuddhismen och å andra sidan till den betydligt mer liberala mahayanabuddhismen.

Den buddhistiska klosterordningen saknar församlingsgudstjänst i gängse mening. Gemensamma sutrarecitationer flera gånger dagligen och tillbedjan av statyer bestämmer istället tempelritualerna i klostren. I motsats till den folkliga tron representerar de figurativa framställningama av tidsåldrarnas olika buddhor, bodhisattvas, medicinbuddhor, botgörarbuddhor och så vidare inte transcendenta gudomliga väsen, utan i stället manifestationer av andliga kosmiska krafter och principer avsedda att hjälpa uppmärksamheten till fullständig koncentration på föremålet för meditationen. Folktron har dock allt efter nationella förutsättningar frambringat en rad i högsta grad gudaliknande emanationer av buddhakraftenoch därmed gett upphov till ett buddhistiskt panteon, vilket i sinturäven haft konsekvenser för klosterkyrkans rituella praxis. 

Ett exempel i detta sammanhang utgörs av bodhisattvan Avalokiteshvaras förvandling till hjälpgudinnan Guanyin, 'hon som lyssnar på världens böner, mellan 500-och 1000-talet. Guanyin är än i dag den mest populära buddhistiska guden i Kina.

Hinayanas 'Gamla vishetslära' kompletterades både av mahayanas 'Nya vishetslära' med dess tro på buddhor och bodhisattvas som högre väsen och av yogaskolorna (yogacarins). Vid tiden kring 500 e Kr tillkom så dessutom som en förgrening av den hinduiska tantrismen den mystiskt orienterade vajrayanabuddhismen, som vann spridning i första hand i Nepal, Tibet Kina, Japan, Java ochSumatra. 

l Tibet utvecklades en speciell förgrening av buddhismen som tog upp element från den gamla shamanistiska bonreligionen, vilket gav upphov till lamaismen. Theravada och mahayana kom under tidens lopp att förgrenas i en rad olika skolbildningar. De nuvarande huvudriktningarna inom buddhismen anses ha nått sin fulla utveckling vid tiden kring1000 e Kr, det vill säga efter 1500 års buddhistiskt tänkande.

Kravet på världsfrånvändhet som förutsättning för ostörd meditation har tillsammans med de buddhistiska munkreglernas strängt asketiska ideal gett upphov till en rad buddhistiska kloster belägna i ensliga och svåråtkomliga landskap som exempelvis avsides bergmassiv, öar, vildmarksregionereller liknande. En stor del av dessa ursprungligen så ensligt belägna kloster utvecklades med tidens lopp till populära vallfartsmål och därmed bli stora tempelkomplex. Det hängande klostret på Hengshans branta bergsvägg hör till de mest imponerande exemplen på hur en enkel eremitgrotta uthuggen direkt i bergsväggen kunde utvecklas till ett klostertempel med inte mindre an 40 byggnader. Eftersom klostret dessutom fungerade som pilgrimshärbärge öppet för alla förfogar det bland annat även över tempel förLao-tse och Konfucius.
 

Lekmännens ställning och inflytande

Munkarna och asketerna har alltid varit hänvisade till de buddhistiska lekmännens goda vilja. Dessutominnehåller den buddhistiska etiken det moraliska uppdraget att verkaför alla människors andliga välmåga, det vill sägadela läran (dharma) med andra människor och därmed i motsatstill hinduismen även utöva missionsverksamhet Buddhismen varockså tvungen att tillfredsställa behovet av mytologi och tro,vilket skedde i form av läran om gynnsamma handlingar. Genom att göramånga gynnsamma handlingar kan man uppnå en bättre återfödelsemed slutmålet att inte alls bli återfödd. Den troendeslängtan efter en annan värld kommer till uttryck i Buddha- och relikkulten i de så kallade 'caityas' (helgedomar, tempel). l centrumför denna kult befinner sig den Heliga platsen i byn Buddh Gaya, detfikonträd under vilket Gautama uppnådde upplysningen. Såuppstod en rik offerkult, tillbedjan av heliga bildverk som skyddsänglar och en utpräglad symbolik kring trädet hjulet som symbol för dharma, tron och stupa (världsberget). 

Förhållandet mellan munkar och lekmän kom på avgörande sätt att präglas av den indiske härskaren Ashoka (272-232 f Kr) som var buddhistisk lekmannaanhängare och under sin regenttid fungerade som buddhismens överhuvud. Ashoka genomdrev reformer på flera områden, bland annat vad gäller populariseringen av munkarnas lära. Ursprungligen hade munkarna förordat en stark begränsning av lekmännens inflytande och pläderat för att de två stånden skulle åtskiljas strikt. Lekmannen kunde upptas i den buddhistiska församlingen genom att tre gånger upprepa fem löften och tre så kallade tillflykter eller juveler som munkarna uttalade. De tre tillflykterna utgörs av buddhan (som förebild), läran (som väg) och församlingen (som traditionsförmedlare) och uttalas som 'Jag tar min tillflykt till buddhan, jag tar min tillflykt till dharma, jag tar min tillflykt till församlingen (sangha)'. Därefter väljer lekmannen vanligen att följa de första fem av de tio disciplinregler som gäller för munkarna, nämligen att 
1) inte döda, 
2) inte stjäla, 
3) inte begå äktenskapsbrott 
4) inte ljuga, 
5) inte dricka rusdrycker.

[18. Reflektion och värdering: Anser du att dessa regler har moraliskt värde?]

Under Ashokas inflytande mildrade munkordnarna sina stränga regler, vilket som Ashoka avsett ledde till att buddhismen öppnades och blev mer allmängiltig. Tillbedjan av och respekten för buddhan underlättades genom att han avbildades i mänsklig gestalt en populär litteratur med' Buddhalegender uppstod och läran om karma och återfödelse som de troende kände till frän hinduismen utarbetades i detalj. Allt som allt representerade lekmännens ökade inflytande första steget till mahayanabuddhismens uppkomst.
 

Buddhismen och den världsliga makten

Ashoka var den förste som gjorde buddhismen till världsreligion. Han skickade ut missionärer till grannländerna, föranledde preciseringen av texterna och sörjde för attden 'goda läran' spreds i hela Indien och Sri Lanka. Han lät hugga in klipp- och pelaredikt med förmaningar till folket attföraett sedligt leverne och förbjöd munkarnas inre stridigheter. Ashoka blev av stor betydelse för mahayanabuddhismens uppkomst genom att han i sina edikt vände sig mot hinayanabuddhismens enligt hans uppfattning allt för höga värdesättning av yttre regleroch riterför att i stället uppmana folket till gynnsamma handlingar och moraliska gärningar. l alla buddhistiska skolbildningar framställs Ashoka som en idealiserad härskare, vägledd av buddhistisk medlidandemoral.

Efter Ashoka kom buddhismen i framför allt norra Indien och Bengalen att stå under häskarnas beskydd, inte minst i kraft av sitt budskap om saktmod, munterhet och försoning. Många härskare smyckade sig med buddhistiska hederstitlar ochi vissa länder, exempelvis Indokina, Java och Tibet uppstod teokratiska strukturer under buddhistiskt inflytande. Detta underlättades av buddhismens flexibilitet och öppenhet i många frågor. Kultur- ochvetenskapsfientliga element saknas exempelvis fullständigt i den buddhistiskaläran, liksom betoningen av kasttillhörighet eller andra stamtabun. Som lära betraktad är den i högsta grad förenlig både med de modernaindustrinationernas tänkande som med den moderna människansökade mobilitet.
 

HINAYANA: DEN GAMLAVISHETSLÄRAN

Arhatidealet

Buddhas uppgående i nirvana 480 fKr försatte hans anhängare i en svår situation, eftersom alla aspekter av hans lära uteslutande förmedlats i muntlig,traderad form. Redan det första konciliet ,där munkarna samladesledde till en splittring i olika sekler och skolor. Liksom i kristendomenvar det inte religionsstiftaren som kodifierade läran, utan de förstalärjungarna. Det var följaktligen inte Siddharta Gautama somutvecklade den metodiska kontemplationen enligt abhidharmas regler ochformulerade den så kallade gamla vishetsläran, utan munken Sariputra.Hans tänkande kom att prägla buddhismen på avgörandesätt under de första femton till tjugo generationerna.

Hinayana, 'den lilla farkosten', utgör den gamla vishetslärans centrala regelkanon. Dess tre huvudkompendier förvarades ursprungligen i korgar, vilket med ordet för justkorg gett dem deras beteckning pitaka. Den första korgen utgörsav Vinayapitaka (munkdisciplinens korg), den andra av Suttapitaka (lärotalenskorg; lärosatser uttalade av buddhan själv i fem delar) och dentredje av Abhidharmapitaka (metafysikens korg, eller egentligen lärotilläggetskorg).

Ordet arhat betyder värdig och betecknar inom hinayanabuddhismen en person som nått upplysningen, och därmed den högsta och mest fulländade andliga nivå en människa i regel kan uppnå. I sin ursprungliga bemärkelse var arhat liktydig med den som förintar fiender, det vill säga världsliga begär och skenföreställningen om ett jag eller agerande subjekt. 

En arhat uppfattar människan som en komplicerad biologisk och psykologisk sammansättning av de fem skandhas, de fem existensfaktorerna. En arhat har avstått från allt, från den trefaldiga världen - de sinnliga begärens värld, formens värld och den formlösa världen. Därmed har han eller hon uppnått en form av existentiell insikt som gör henne eller honom i stånd att koncentrera sig helt på den översinnliga världens absoluta verklighet (nirvana), en koncentration som uppnås endast i meditation. 

[19. Reflektion och värdering: Anser du att arhaten är ett värdefullt ideal?]

Meditationen indelas i tre stadier, närmare bestämt 
1 moralisk disciplin 
2 trance 
3 visdom 
Moralisk disciplin är i hinayana liktydig med fullständig kontroll över den egna kroppen, uppgivandet av sinnliga begär samt befrielsen från illusionen om individualitet - jag, mig och mitt. Olika meditativa övningar har till syfte att framställa den mänskliga kroppen som ointressant, motbjudande och otillräcklig.

[20. Reflektion och värdering: Anser du att det ligger något i att befria sig från intresse för den egna kroppen? Från jaget och vad som tillhör jaget?]

'Kontroll av sinnena' tränar ögats koncentration, medan 'kontroll av sinnesportarna' i princip representerar en medveten övervinnelse av det instinktiva orsakssambandet mellan impuls och reaktion. Impulserna ska hållas i schack för att möjliggöra ett rent betraktande av anden i sig, utan all yttre affekt och utan att människans önskningar är bundna till världsliga ting. 

[21. Reflektion och värdering: Anser du att sådan meditation kan vara värdefullt för dig? För vissa människor?]

Trancestadiet kännetecknas av tre arter av koncentrationsövningar, närmare bestämt de åtta dhyanas eller meditationerna, de fyra obegränsade och slutligen de ockulta krafterna. De åtta dhyanas representerar de olika stadierna i förvärvandes av insikt det vill säga övervinnelsen av de yttre sinnesimpulserna. 

I. I det första stadiet koncentrerar sig den mediterande på ett visst föremål och undertrycker på så sätt alla egna tankar och känslor i förhållande till detta objekt (första stadiet). 
II. Efter att på så sätt ha uppnått en koncentration på det yttre föremålet i sig kan den mediterande övergå till trons och det icke-diskursiva tänkandets område, vilket försätter honom eller henne i ett tillstånd av inre tillfredsställelse och hänryckning (andra stadiet). 
III. Därefter följer 'befläckelsens upphävande' (tredje stadiet) följt av 
IV. upphävandes av varje form av känsla inför den egna personen (fjärde stadiet). 

[22. Reflektion och värdering: Anser du att varje form av känsla inför den egna personen kan upphävas? Bör den upphävas? Eller anser du att buddhismen gör fel i dessa antaganden?]

De fyra formlösa dhyanas står över dessa inledande stadier och kännetecknas av friheten från varje form av objektrelation. I hinayanas buddhistiska språkbruk betecknas detta stadium som det tillstånd i vilket tomheten eller nirvana blir 'synligt'. Slutligen uppnår den mediterande ett tillstånd av tomhet bortom varje form av varseblivning och icke-varseblivning, vilket banar väg för upplevelsen av intets förening med intet, det vill säga det enas förening med det enas. Detta tillstånd kallas även 'gudomlig avgrund' eller 'gudomlig öken'.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att denna tomhet kan vara värdefull?]

De fyra så kallade obegränsade metoderna (apramana) består av olika sätt att behärska känslor, nämligen med hjälp av 
1 vänlighet 
2 medlidande
3 glädje 
4 jämnmod. 

Alla dessa övningar syftar till att upphäva gränsen mellan det egna jaget och andras utan hänsyn till subjektiva preferenser. Vänligheten gynnar omsorgen för allt levandes väl och ve och representerar ett förstadium till befrielsen från varje form av illvilja gentemot andra, medan medlidande skolar koncentrationen både vad gäller andra varelsers lidande och viljan att lindra detta lidande. När väl detta mål är nått infinner sig en känsla av upprymdhet som en form av glad medkänsla eller  medglädje, som i det sista stadiet utvidgas och fördjupas tillett universellt och obegränsat jämnmod.

[24. Reflektion och värdering: Anser du att det är moraliskt värdefullt att genom vänlighet och medlidande upphäva gränsen mellan sig själv och andra?]

I den tidiga och ursprungliga buddhismens tankevärld spelar de ockulta krafterna en fullständigt underordnad roll, men ett intensifierat andligt liv har alltid medfört en förstärkning även av parapsykologiska krafter. Sålunda finner vi även i buddhistisk tradition tal om övernaturliga krafter och mirakler. Detta hör dock inte till kärnan i buddismen.
 
 

Visdomen

Enligt buddhismens synsätt representerar visdomen människans högsta dygd i det den avser den metodiska kontemplationen av dharma (läran). Visdomen finner sitt mest utförliga uttryck i Abhidharmas sju böcker. Abhidharma representerar en systematisk kartläggning av människans möjlighet att övervinna individualiteten eller jaget genom att i enlighet med läran (dharma) ersätta alla personliga uttryck med opersonliga, och kan som Edward Conze påpekat i den meningen betecknas som världens äldsta utarbetade psykologi. 

För att illustrera denna tes väljer forskaren Edward Conze exemplet 'Jag har tandvärk'. Formulerad i enlighet med de fem skandhas borde denna sats, hävdar Conze, formuleras som 
1) Detta är en form (tanden som materia) 
2) detta är en känsla av smärta 
3) detta är upplevelsen av tanden genom ansikte, beröring, smärta 
4) detta är som viljereaktion: avståndstagande från smärta, rädsla för att denna smärta skall visa sig ha konsekvenser för ett framtida välbefinnande, girigt begär efter välbefinnande 
5) detta är medvetande - medvetandet om det som nämnts under punkt 1 till 4. 

[25. Reflektion och värdering: Anser du att buddhismen har en poäng i att översätta alla personliga uttryck till opersonliga på detta sätt?]
 

Abhidharma motsäger vår vardagliga syn på världen genom att dela in verkligheten i mellan 79 och 174 yttersta existensfaktorer eller dharmas, vilka tjänar till att omvandla den vanliga, enhetliga världsbilden till ett spel mellan opersonliga krafter. Denna fragmentariserade världsbild är dock på inget vis avsedd som en teoretisk utgångspunkt. I stället är den underordnad den andliga målsättningen att övervinna världens laster och lidanden och bli fri från jag-fiktionens smärta. 

[26. Reflektion och värdering: Anser du att värdefullt att försöka befria sig från  världens lidanden?]

Den engelske buddhisten Alan Watts skriver:
"Fiktionen om ett isolerat ego eller person som något verkligt hos individen har skapats för att stimulera en känsla av skillnad från Gud såsom hans skapelse så att gudsfruktan skall uppstå. Det är också en fördel för härskare att folket blint tror på polariteten mellan liv och död (som försvinner när det personliga jaget försvinner) och sålunda fruktar döden om de inte fruktar Gud."

[27. Reflektion och värdering: Anser du att ditt personliga jag är en fiktion som gör dig rädd för döden eller för Gud?]

Abhidharma baseras på den grundläggande föreställningen att individualismens tänkande gör människan till främling för sitt sanna jag och orsakar existentiellt lidande genom att identifiera henne med betingade och föränderliga saker - kroppen, utseendet, karriären. Meditationen fungerar enligt detta synsätt som ett, medel att utsläcka jaget och därmed upphäva identifikationen med allt betingat.

[28. Reflektion och värdering: Anser du att individualismen fjärmar dig från ditt verkliga jag?]

Dessa definitioner lämnar dock en del oklarheter och motsägelser vad gäller buddhismens absoluta verklighet nirvana. Det absoluta har exempelvis per definition ingen anknytning till något annat men föreställningen om en befrielse från den föränderliga världens begränsningar till den absoluta verkligheten förutsätter å andra sidan någon form av förbindelse mellan den betingade och obetingade världen. 

[29. Reflektion och värdering: Anser du att att buddhismen inte håller, att det måste finnas en personlig själ som blir fri?]

Dessutom är alla utsagor beträffande det absoluta per definition omöjliga, eftersom varje utsaga är betingad och därmed underkastad föränderlighetens lagar. Därmed är både påståendet att det absoluta finns i världen (immanent) och att det finns utanför världen (transcendent) i princip omöjligt. 

[30. Reflektion och värdering: Anser du att det är meningslöst att tala om det absoluta, om nirvana eller livet efter döden?]

Det hindrar dock inte att det absoluta (nirvana) definieras som en motbild till denna världen. Vår värld uppfattas som obeständig, sönderfallande och lidandeframkallande, medan den absoluta verkligheten definieras som beständig och oföränderlig eller rent av som 'ostörd, välsignande frid'. 

[31. Reflektion och värdering: Anser du att tala om den kristna "himlen"?]

Buddhismen har alltid varit i högsta grad medveten om dessa inneboende svårigheter och har ofta använt sig av paradoxer för att framställa dessa åtminstone skenbart motsägelsefulla förhållanden.
 
 

MAHAYANA: DEN NYA VISDOMSLÄRAN

Mahayana: 'Den stora farkosten'

Under kejsar Ashokas regeringstid uppstod den första djupa sprickan i den buddhistiska munkorden mellan å ena sidan de konservativa sthavira-vadins och å andra sidan den mer demokratiska mahasanghika-rörelsen. Denna rörelse ger lekmännen ett större inflytande och därmed banade väg för den senare mahayanabuddhismen.  Mahayanabuddhismen markerar redan i sitt namn att den inte strävar efter att vara reserverad för ett begränsat fåtal, men det dröjde till buddhismens nedgångstid i Indien kring ca 800 e Kr innan den kunde uppvisa ett större antal anhängare än den äldre hinayanabuddhismen. Senare utvecklades mahayanabuddhismeni första hand i Kina, Japan och Tibet medan Sri Lanka, Burma, Kambodja och Siam förblev hinayanabuddhismens främsta centra.

Mahayanabuddhismen utgår från föreställningen om en absolut existens, vars egenskaper projiceras på Buddhas gestalt. l motsats till hinayana- buddhismen och dess mål att övervinna världen strävar mahayanabuddhismen efter att hjälpa världen i stort att uppnå frälsning, vilket innebär att föreställningen om ett personligt karmas överföring till andra uppfattas som i princip möjlig. Därmed uppstod en helt ny etik som ställde medlidandet i centrum. 

[32. Reflektion och värdering: Anser du att medlidandet står emot målet att övervinnavärlden, att alltså hinayana och mahayana är oförenliga?]

Mellan 100 f Kr och 200 e Kr frambringade mahayana ett stort antal sutras, framför allt Saddharmapundarika,den så kallade lotussutran, men även exempelvis den berömda 'Diamantsutran' med dess behandling av det centrala begreppet prajnaparamita (bokstavligen 'insiktens fulländande', det vill säga transcendent visdom). Prajnaparamita intar en central roll även i skriftsamlingen Madhyamakakarika som brukar tillskrivas filosofen Nagarjuna.

Munken och filosofen Nagarjuna är upphovsman till den inflytelserika så kallade medelvägen i mahayanabuddhismens filosofi, det vill säga en medelväg mellan bejakandet och förnekandet av tingens existens. Nagarjuna baserade sin lära på föreställningen om den sanna och högre verkligheten som en absolut tomhet (shunyata), vilket i logisk mening omöjliggör varje affirmativ utsaga omdess natur. Detsamma gäller följaktligen även samsara och nirvana. Med paradoxen och logiken som medel framställer Nagarjunas filosofi det väsensartade som den avgörande egenskap som skiljer sanning från sken. 

Insikten om tomheten som själavandringens och förgänglighetens fundamentala ursprung leder enligt Nagarjuna till människans befrielse ur återfödelsens eviga kretslopp och jagets utslocknande i det absoluta, till vad han kallar 'tomhetens hållning'.

Nagarjunas filosofi ledde i kombination med avgörande influenser från hinduiskt tänkande till mahayanabuddhismens brytning med 
hinayanabuddhismens stränga dualism och dess föreställning om nirvana och den förgängliga världen som fundamentalt oförenliga entiteter. 

Nagarjuna förespråkade i ställeten monism, enligt vilken allt föränderligt och förgängliga representerar en skenverklighet. Endast tomheten, shunyata, besitter absolut verklighet. Denna grundsats leder till föreställningen om shunyata som en enda absolut enhet i vilken varje skillnad mellan existens och icke-existens, mellan enhet och mångfald är upphävd. Ytterst sett är motsättningen mellan nirvana och vår förgängliga värld följaktligen av skenbar natur. 

[33. Reflektion och värdering: Anser du att Nagarjunas filosofi håller?]

Den högsta insikten, tomhetens hållning, är därmed liktydig med insikten om det absolutas närvaro i allt. Mahayanabuddhismens aktivistiska och altruistiska etik betonar att upplysningen inte bara är ett privilegium för ett fåtal visa och heliga människor, utan i princip är tillgänglig för alla levande väsen. Denna grundsats bildar även utgångspunkten för mahayanabuddhismens framhävande av vikten att hjälpa världen i stort att uppnå frälsning.
 

Bodhisattvaidealet

Vid sidan om föreställningen om tomhet representerar bodhisattvaidealet ett av mahayanabuddhismens mest centrala begrepp. Om Buddha är en upplyst så är bodhisattvan en blivande buddha, en upplyst som väljer att inte ingå i nirvana för att i stället stanna kvar i världen med den enda målsättningen att hjälpa andra och rädda dem ur lidandets ström. 

Eftersom en bodhisattva övervunnit sitt jag karakteriseras han eller hon av medkänsla och medlidande med alla levande varelser liksom av viljan att hjälpa dem. Mahayanabuddhismens mål är följaktligen inte bara att uppnå nirvana för egen del. I stället gäller det att försätta det egna 'jaget' i nirvana på ett sådant sätt att allt levande inbegrips i befrielsen. Den tibetanska buddhismen använder sig av liknelsen med en människa som tillsammans med sin familj gått vilse i urskogen för att klargöra skillnaden mellan hinayanabuddhismens arhat och mahayanabuddhismens bodhisattva. Arhaten liknas här vid en människa som, endast räddar sig själv och lämnar familjen åt sitt öde medan bodhisattvan framställs som en hjälte som tack vare sin unika kraft räddar både sigoch sin familj och för alla i säkerhet.

[34. Reflektion och värdering: Anser du att mahayana är mer lik kristendomen än hinayana?]

Bodhisattvans universella medkänsla leder henne eller honom visserligen till att dra sig tillbaka frånvärlden, men inte från dess levande väsen. Bodhisattvaidealet är nära förknippat med meditationsövningen 'de fyra obegränsade' som ingick i munkarnas disciplin och dess principiella likställning av det egna jaget med allt annat levande i syfte att förvärva förmågan att praktisera medlidande och medglädje i vanlighet och jämnmod.

I mahayanabuddhismen förekommer en rad olika bodhisattvas och buddhor som tillbeds som en form av skyddsänglar eller liknande. Bland de mest populära bodhisattvas ingår exempelvis Maitreya, framtidens Buddha, och framför allt Avalokiteshvara, det personifierade medlidandet som åtar sig alla levande varelsers lidandeoch åkallas i nödens stund. Till de mest tillbedda buddhorna räknas även Vairocana, 'den solliknande', som i delar av Östasienbetraktas som högsta väsen liksom den så kallade urbuddhan (adibuddha), den sedan alla tider upplyste som genom meditation skapat alla andra buddhor och därmed fungerar som alla levande varelsers beskyddare.

Inte alla människor väljer munklivetsgemenskap med dess munkdisciplin och utslocknande av jaget i meditation och har därför inte någon möjlighet att självavinna djupare insikt om livets hjul, det vill säga om det eviga kretsloppet av återfödelse och vedergällning. För dessa buddhister gäller det i första hand att vid sidan av beaktandet av buddhismens budord genom goda gärningar samla så mycket gynnsam karma attdet framtida ödet kan påverkas i positiv riktning. En sådan gynnsamgärning består exempelvis av att bränna rökelseeller offerpengar i templen respektive framför statyer, att tändaljus och, vilket ofta är förknippat med påkostade offergåvor, tillbedjan av statyer. Utöver personliga önskningar åtföljs dessa gärningar av recitation av heliga stavelsen eller sutraverser, vilket redan i sig likaså räknas till de gynnsamma gärningarna.
 

Kina:

De indiska buddhistiska föreställningarna genomgick stora förändringar inte minst vad gäller den folkliga tron i samband med spridningen av den buddhistiska läran i Ostasien. Detsamma gäller även för Kina och framtidens Buddha Maitreya (kinesiska Mile Fo), vars bodhisattvanatur brukar skildras i form av denvänligt skrattande munken Budai som vandrar omkring med rosenkransoch tiggarsäck på jorden för att redan nu hjälpa människornaoch bistå dem med råd och dåd. Han har sin plats i förrummeti varje tempel och representerar för de troende harmoni, kärlekglädje och välstånd. 

Den konkretisering som Gautamas abstrakta existenslära genomgick på sin väg till den kinesiska kulturen framträder inte minst i form av Budais väldiga mage som ett livscentrum som tänks vara förlagt till partiet bakom naveln.
 

Tomheten

Mahayanabuddhismen baseras i Nagarjunas efterföljd på att bodhisattvan uppnår insikten om alltings innersta tomhet enligt vilken 'tom' definieras som synonym för 'icke-jag'. Alla betingade företeelser, det vill säga allting av världslig natur, är enligt detta synsätt att betrakta som tomt och därmed som icke eftersträvansvärt. 

[35. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i mahayanas tomhet?]

I ett flertal liknelser beskriver Nagarjuna denna tomhet som en medelväg mellan två polära motsatser, mellan ja och nej, mellan bejakande och för nekande, mellan existens och icke-existens, mellan evighet och förgängelse. Väsenslösheten och tomheten utgör själva förutsättningen för själavandringens förgängliga värld, men insikten omtomhetens innersta natur möjliggör samtidigt uppgåendet i nirvana. 

Tomheten är med andra ord det som binder samman motsatser och motsägelser och därmed det som i sista hand leder till den absoluta och yttersta verkligheten.

Mahayanabuddhismen beskriver denna tomhet med hjälp av en rad liknelser och paradoxer, av vilka framförallt begreppet 'icke-dualism' intar en central ställning. All dualism i denna värld upplöses i tomheten, dualismen mellan subjekt och objekt, vara och icke-vara likaväl som den mellan världen och nirvana. Den upplyste, det vill säga den som vinner insikt i denna tomhet försöker inte påtvinga världen sin tolkning, utan nöjer sig med insikten om dess väsen. Även detta representerarett viktigt steg på vägen till jagets utslocknande.
 

Frälsning i Mahayanas

I kristendomen når vi en glädje och en frihet hos Gud när vi slutligen blir helt frälsta efter den kroppsliga döden. I buddhismen ser det annorlunda ut. Frälsningen eller upplysningen har enligt mahayanabuddhismen  tre negativa egenskaper och en positiv. De tre negativa är:

1 icke-uppnående,
2 icke-påstående
3 icke-stödjande

Den positiva egenskapen är allvetande.

Hur ska vi förstå dessa negativa egenskaper? Icke-uppnående innebär att den frälsta buddhisten på grund av sitt medlidande med allt levande frivilligt väljer att inte (i alla fall inte vid denna tidpunkt) uppnå nirvana. Men eftersom tomheten saknar definierbara egenskaper kan man aldrig veta när och var nirvana uppnås. 

Vårdslöst språkbruk uppfattas som en stor fara i mahayanabuddhismen. Varje mening man säger representerar en distinktion och ett påstående, och varje påstående avgränsar sig åtminstone från sin motsats och förstärker därmed dualismen, splittringen inom oss. Tystand är därför bäst.

En avgränsning av verkligheten står alltid i motsättning till nirvana eller tomheten, eftersom tomheten representerar medelvägen mellan alla motsatser som t ex ja och nej, mellan påståendet och föremålet för detta påstående. Detta är förklaringen till att icke-påstående uppfattas som ett av frälsningens attribut. Mentalt sett avhåller sig buddhisten från att hävda något påstående eftersom det skapar skillnader. 

Egenskapen icke-stödjande handlar om befrielsen från denna världens beroende av betingade och föränderliga företeelser, ett beroende som ligger till grund för människans ångest och rädsla. Genom icke-stödjande sätter man så att säga inte ner foten någonstans utan befinner sig i tomhetens tystnad. Stödjer vi någon del av verkligheten uppstår genast ett mått av ångest och rädsla.

Den positiva egenskapen allvetandet är något komplicerad. Enligt mahayanabuddhismen var även den historiske Sidharta Gautama Buddha allvetande i ordets fulla bemärkelse. I kraft av sina absoluta tankar som upplyst hade han obegränsad kunskap om allt.  Men inte som människa, inte som den historiske Gautama utan i sin så kallade lärokropp eller dharmakropp.

Denna dharmakropp representerar ett filosofiskt begrepp av central betydelse för mahayanabuddhismens buddhologi.  l motsats till andra individuella kroppar är dharmakroppen utan form och identisk med verklighetens innersta, tomma natur. l det ögonblick Gautama uppnådde upplysning övergick han genom sitt upplysta allvetande och sin yttersta medkänsla för alla levande varelser till att bli en dharmakropp, och ingick därmed i det absoluta. 

Allvetande och allmedkänsla är inte som i den kristna teologin positiva egenskaper hos en personlig Gud utan blir liktydigt med jagets utslocknande och befrielse från alla band till detta jag. Människans världsliga jag är fångat i den ständiga stressen och nödvändigheten att avgränsa sig gentemot omvärlden (icke-jag) och är därför inte i stånd att uppnå frälsning. I biblisk frälsning är individens vilja avgörande.  I buddhismen är denna vilja själva problemet. Först när jaget upphör att vara jag blir allvetandet och allmedkänslan möjliga.

Mahayanabuddhismens frälsningsbegrepp bygger alltså på frihete från ett "jag" och därmed ett allvetande om alltings totalitet och och en medkänsla med allt levande, dock inte något värdsligt vetande.

Vägen till detta mål kan ske med egen-kraft eller med andra-kraften, i de flesta fall symboliserad med Amida. Genom fridsamt  förtroende för Amidas nåd låter individen hela frälsningsarbetet och födseln i det Rena Landet göras av Amida. 

En buddhistisk filosof under 200-talet e. Kr. som kallades Nagarjuna rekommenderade denna "andra-kraft",  denna "enkla väg" (skenbart enkla)  till frälsning, mot bakgrund av svårigheten att med egen kraft nå den insikt Shakyamuni nådde. Genom att låta Amida Buddha rädda människan med sin nåd, kommer vi undan girigheten i att försöka frälsa sig själv, en girighet som sitter mycket djupt i människan.

I Kina kom andra-kraften att kallas Amitabhabuddhismen eller Rena Landets buddhism. I dag är den japanska Jodo Shin, som bygger på Rena Landet, den största mahayanagrenen i världen, ibland kallad Amida-buddhismen eller amidismen.
 
 
 

BUDDHISMENS FÖRGRENINGAR

Amitabhabuddhismen: Fromhetens och tillitens buddhism

Medan hinayanabuddhismen ser på tron som en fullständigt underordnad roll, lärde redan filosofen Nagarjuna trons "lätta" väg från visdomens och den andliga övningens mödosamma väg och rekommenderade tilliten till Amida Buddha som mytologiskt lovat alla levande varelser räddning till det Rena Landet. l Amitabha-buddhismen, eller Amida-buddhismen, förekommer tillbedjan både av gudar, buddhor och bodhisattvas, som symboliskt uppfattades i mänsklig gestalt för att åskådliggöra den absoluta medkänslan hos Buddha.  Även det Rena Landet, Sukhavati, beskrevs symboliskt med sinnligt språk.

Amidarörelsen tillförde buddhismen huvudsakligen tre nya tankeströmningar:

1) läran om karmas principiella överförbarhet så att en andlig varelse kan hjälpa andra bli fria deras karma
2) övertygelsen om buddhanaturens medkännande närvaro i alla levande varelser och i allt levande 
3) uppkomsten av ett stort antal upplysta genom tilliten till Amitabha eller Amida.

Läran om karmas överförbarhet var egentligen en motsägelse till hinayanas karmabegrepp och dess föreställning om den enskildes ansvar för sitt eget karmiska öde och sin privata uppgift att samla karma för egen räkning och slutligen bli en arhat, en frigjord. Överförbarheten förutsätter en världsbild där alla existensfaktorer är aktiva i ett nät av beroende av varandra. Överförbarheten liknar den kristna heliga gemenskapen av änglar och helgon, där alla kan be för varandra och få hjälp genom skärselden.

Mahayanabuddhismen hävdade buddhistens plikt att dela sitt gynnsamma karma med andra levande väsen. Ur denna lära följde nu en universell förpliktelse. Om världen och nirvana ytterst sett är identiska i tomheten (shunyata), är skillnaden mellan upplysta och icke-upplysta heller inte möjlig - annat än skenbart. Och om även medlidandet är utan gräns måste allt levande inbegripas i var och ens gynnsamma karma. Att sträva efter egen individuell upplysning blir då själviskt, inkonsekvent och ett uttryck för girighet. Också här påminns man om kristendomens starka bud om att älska Gud genom att älska sin nästa, i synnerhet de mest utsatta och lidande.

Varje buddha och bodhisattva hjälper de troende till dygd och skyddar dem från alla faror. Emellanåt garanterar de även i högsta grad handfasta materiella fördelar om de åkallas före vissa speciella förehavanden. Amida Buddha lovar emellertid att alla levande varelser utan undatag ska få födas i det Rena Landet innan Amida själv ingår i nirvana. I enkel och from kontemplation blir Amitabha Buddha, eller Amida, till föremål för kärleksfull tillit. 

Tvärtemot grundtanken i den första aristokratiska och strängt intellektuellt orienterade buddhismen, utvecklas tidigt genom Amitabhafilosofin ett personligt förhållande till ett personligt definierat gudomligt väsen som givit ett heligt löfte till alla levande varelser, goda som onda. 

[36. Reflektion och värdering: Anser du att det fins något värdefullt i denna utvecklingen av buddhismen? Är den mer tillänglig för oss i väst än hinayana? ]

Enligt amidismen är Buddha inte utsläckt i nirvana, utan lever i stället en lycklig existens i ett paradisiskt buddhaland, påminnande om islams och kristendomens paradis. Den tidiga föreställningen om ett rent land (sukhavati) som skapas genomen bodhisattvas karmiska gärningar vittnar om buddhismens framhävande av det etiska handlandets skapande kraft. Den troende kan försäkra sig om en födelse i det Rena Landet genom att föra ett rent liv i ständig tillit till Amida.  l sina böner uttrycker hon tacksamhet för räddningen snarare än önskan om framgång. Genom att medvetet säga Amitabhas eller Amidas namn, namu amida butsu, får den troende en genomträngande förvissning om och försmak av buddhalandets skönhet och fulländning.

En berättelse anger det centrala innehållet i denna form av buddhism:

Mitt i natten stävar ett skepp ut ur hamnen och lämnar en liten ö i Stilla Oceanen. Efter många timmar ut till havs faller en man överbord. Ingen märker detta. Vattnet är kyligt och vågorna ordentlig höga. Skeppet försvinner ur mannens åsyn och ingen hör hans rop. Det är mörkt i natten och mannen simmar med kraftigatag och är nära paniken. Han är rädd att sjunka ochsprattlar ibland okontrollerat för att hålla sig flytande och vid liv. Han har en dimmig ide om att simma tillbaka till ön som skeppetlämnade många timmar tidigare men han har ingen klar uppfattning om riktningen. 

Efter någon dryg timmes simmande börjar armar och ben domna av utmattning, han är en god simmare men orkar inte länge till. Ständigt kommer han under vatten och får kallsupar. Han känner sig fruktansvärt ensam i denna ocean, det är renaste terror att försöka komma nånvart. En stund av denna tröstlösa kamp förgår och nu börjar han sjunka, han börjar ge upp.

Då hör han en tydlig röst nerifrån vattnets djup säga: "Slappna av. Sluta kämpa, sluta sprattla och simma. Du är i säkerhet precis som du är, jag lovar dig detta. Namu Amida Butsu!"

Mannen reagerar genast med att sluta försöka simma. Han slappnar av och lägger sig på rygg och han flyter. Han inser snabbt att han kan vila i denna ställning och han slappnar av ännu mer. Han iakttar hur han flyter med vågorna, upp och ner och snart kommer ett kluckande skratt över hans läppar. Så fantastiskt, havet bär honom. Ingen ansträngning, bara förstå att oceanen tar han om honom utan hans medverkan.Vattnet känns plötsligt varmt och skönt. Ingenting har egentligen förändrats, endast hans egen inställning till verkligheten. Havet är den goda bäraren nu, inte det farliga elementet som försökte dränka honom.

Mannen som föll överbord vet nu att oceanen bär honom hur länge som helst. Om inget annat kallade skulle han kunna gunga här i ro tills vidare. Men så minns han sin fru och sina barn. De behöver honom ochkommer att bli skräckslagna av att höra att han försvunnit.Därför börjar han nu simma igen men på ett helt annorlundasätt. Han simmar en stund och ser på himlen vilken riktninghan bör hålla. Närhelst han blir trött vilar han igen utsträckt som på en luftmadrass, mjukt gungad av ett hav han kan lita på. Det är ingenting i hans egen kraft som bär upp honom. Det är den andra-kraften, havets mäktiga kraft, som lyfter honom och ger honom vila. Han vet att han kan ta sig dit han vill med simtagen men det som ger honom styrka kommer från havet alldeles utan hans egen ansträngning.

Efter lite kalkylerande med stjärnor och gryningsljus korrigerar han sin kurs. Han är inte helt säker på den men det är lugnt eftersom han hela tiden har oceanen som håller honom levande och varm. Den känsla han fylls av efter hand gör att han brister ut: Namu Amida Butsu.

Denna berättelse, eller liknande varianter, ger ganska väl en bild av Amidabuddhismens andliga atmosfär. Människans villkor är som mannens. Vi är alla utan undantag - alltså även varje arhat eller andlig mästare inom Mahayanbuddhismen - hjälplösa och nära att drunkna i livets vedermödor. Den naturliga reaktionen är att försöka rädda sig själv. Simma i panik. Men hur vi än anstränger oss inser vi snart att vi inte kommer någonstans. Vi ger upp och vill dö från det hela. Men i det ögonblicket hör vi en röst som hjälper. Rösten förklararoch lovar att vi redan befinner oss i trygghet bara vi ändrar inställningen till vår aktivitet. Resultatet blir en dramatisk förändring av vårt förhållningssätt. Vi slutar anstränga oss krampaktigt och lägger oss på rygg och vilar ut, låter oss bäras av oceanen. Denna dramatiska förändring kallas "shinjin", den särskilda uppmärksamhet som kommer när vi låter oss bäras av havets kraft, den Andra kraften. Shinjin innebär den frihet, trygghet, lust att skratta som den nästan drunknade mannen kände, men också lusten att hjälpa andra nödställda till samma trygghet och tacksamhet.

[37. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i denna berättelse?]
 

Yogacara

Yogacaraskolan utvecklades under de första århundradena e Kr och kom att vid sidan av Amitabhabuddhismen att dominera mahayanabuddhismens tankevärld efter omkring  500 e Kr. Dess teorier är ofta svårförståeliga för en utomstående eftersom trancetillståndet (samadhi) tillmäts en central betydelse vad gäller både dess metoder och begreppsvärld. Yogacarin betonar värdet av inre ro och kan snarast betecknas som meditativ och asketisk än intellektuell.

Yogacaraskolans anhängare hävdar med stöd i vissa uttalanden av Buddha det absoluta som en form av medvetandetillstånd. l motsats till Nagarjuna definieras tomheten som tänkande eller medvetande, som förknippas med föreställningenom de så kallade absolut självlysande tankarna. När det mänskliga medvetandet konfronteras med sanningen uppstår en självlysande tankegnista i jagets djupaste inre och analogt även i verklighetens inre. l den meningen kan yogacara betecknas som en form av korrespondenslära. De centrala föreställningarna utgörs av endast ande, medvetandet som förråd, jagets tre former och Buddhas tre kroppar.

Ande, tanke och medvetande uppfattas inom buddhismen som synonymer. Yogacaraskolan ser allt varseblivningsbart, även de yttre objekten, som 'endast ande' på ett sätt som liknar den irländske filosofen George Berkeley ; 'endast ande' är ett begrepp som avser att föremålen endast existerar i den mån de utgör medvetandeinnehåll, vilket ytterst sett gör alla skapelser till andeskapelser. Även nirvana beskrivs i termer av endast ande, endast tänkande eller endast medvetande. Jagets medvetande beskrivs som förutsättning för möjligheten att uppfatta världen och liknas vid en plats där det absoluta står att finna.

[38. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i denna syn pådet andliga? Att allt är ande eller medvetande, även yttervärlden?]

Yogacaraskolan ger sig i kast med det gamla religiösa och filosofiska problemet att människan uppenbarligen inte är i stånd att uppleva vårt vår ande direkt som subjekt, gör det till föremål för en undersökning. Detta i sin tur innebär att varje form av introspektion av subjektet som subjekt är omöjlig. Det yttersta subjektet (anden, Gud, det absoluta) ligger därför utanför vår erfarenhetssfär och ingår inte i denna värld, utan är endast transcendent tillgängligt för vår medvetandestruktur. 

Yogacaraskolans anhängare försöker närma sig detta yttersta subjekt genom att praktisera ett radikalt tillbakadragande från varje objekt till ett inåtriktat trancetillstånd. Vid den punkt där ett subjekt inte längre konfronteras med ett objekt framträder det innersta som tillgängligt för vår upplevelse. Varseblivningen upphör när det inte längre finns något att varsebli utanför den rena anden. Yogacaraskolans extatiska trancetillstånd syftar följaktligen till att uppnå en radikal frigörelse från all identifikation med ett objekt 

Teorin om medvetandet som ett förråd gör jagets medvetande ytterst sett delaktigt i ett väldigt förråd som inbegriper allting. Anden är indelad i två skikt, å ena sidan förrädsnivån som är gemensam för allting och å andra sidan det individuella medvetandeskiktet. Men dessa två plan skiljer sig endast i funktionell mening. Förrådsmedvetandet utgör den oföränderligt absoluta enhet i vilken de föränderliga individuella medvetandena ligger nedsänkta och mognar genom att karmafröna från tidigare existenser bär frukt. l förrådsmedvetandet lagras alla gärningar och erfarenheter. De individuella medvetandena representerar inga objektiva existenser i sig, upplevelsen av deras identitet som självständiga separata medvetanden betecknas enligt yogacaraskolan som en av den föränderliga världens falska skenbegrepp. Jaget är en fiktion som inte har någon verklighet.

[39. Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på medvetandet kan vara intressant? Kan du själv uppleva världen som medvetande/ande?]

Enligt yogacaraskolan kan allt varande betraktas från tre utgångspunkter, för det första från det mänskliga förnuftets utgångspunkt och dess möjlighet att varsebli reella objekt för det andra från utgångspunkten om dessa objekts ömsesidiga beroende och betingelse,vilket redan den äldsta buddhismen eftersträvat och slutligen från den så kallade egentliga verklighetens utgångspunkt som en yogi uppnår intuitivt och enligt vilken inga subjekt konfronteras med något objekt. Enligt detta synsätt är allt ytterstsett förenat i ett  tillstånd av endast ande, vilket reducerar deras olikhet till en skenbar, föränderlig företeelse.

Läran om buddhans tre kroppar vittnarom yogacaraskolans betydelse för den senare tantriska buddhismen. Den första kroppen, 'form-' eller 'förvandlingskroppen', uppfattas som en skenkropp som endast existerar i den världsliga föreställningsvärlden. Den andra kroppen betecknas som 'njutningskroppen' som uppenbarar sig för bodhisattvor och lever i  det rena buddhalandet. Den tredje och högsta kroppen, den så kallade dharma- ellerlärokroppen, är slutligen den kropp i vilken buddhan förverkligar sig själv och blir ett med det absoluta. Denna tredje kropp är densamma för alla och bildar basen för de två andra.
 
 
 
 

TANTRISM ELLER MAGISKBUDDHISM

Former av tantrisk buddhism

Tantrismens två centrala målsättningar utgörs å ena sidan av framgång (siddhi) i strävandet efter fulländad upplysning redan i detta liv och å andra sidan av framgång i det världsliga strävandet efter hälsa, rikedom och makt. Tantrismens historieskrivning är lika problematisk för buddhismens del som för hinduismens, eftersom läran till en början var reserverad för en liten utvald skara invigda. Som fullt utvecklad lära framträder den förmodligen först ca 500-600 e Kr, men dess rötter går tillbaka ända till den förbuddhistiska fruktbarhetskulten kring modergudinnan. Liksomi tantrisk hinduism skiljer man inom den tantriska buddhismen mellan en mer manligt präglad 'högerhänt' tantra och en 'vänsterhänt' tantra med kvinnliga förtecken.

Bland tantrismens många sekter ochgrupperingar av olika slag framträder i första hand två huvudriktningar eller skolbildningar, den vänsterhänta vajrayana ('diamantfarkosten') och den höger- hänta mi-tsung ('hemligheternas skola').
 

Begreppet vajrayana härrör ursprungligen från den vediska åsk- och krigsguden Indra och hans blixtskjutande vapen vajra, vars makt består i dess förmåga att genomborraallt utan att själv någonsin förbrukas eller skadas. l den tantriska läran upphöjs vajra till en form av övernaturlig substans, hård som diamant klar som tomma rymden och oövervinnerlig som åskan. Vajrayana utgår från yogacaraskolans tes omvärlden såsom varande sken och endast ande och identifierar tomheten i den slutgiltiga subjektiva uppenbarelsen med vajran. Därmed likställs vajran med den yttersta verkligheten, med dharma och upplysningen. 

Vajrayanautövaren återvänder följaktligen till sin sanna 'diamantnatur' och blir bärare av en 'diamantkropp'. Den högerhänta mi-tsung har vunnit spridning i Kina, där den framgått huvudsakligen ur två tantriskaströmningarsom båda symboliseras av en magisk cirkel (mandala), moderlivets respektive åskans cirkel, vilka i en högre mening är att betrakta som identiska. Enligt mi-tsung förkroppsligar buddhan Mahavairocana universum med en kropp sammansatt av två komplementära sidor, moderlivets passiva, andliga element (kvinnlig) och det aktiva,materiella diamantelementet (manlig).

[40. Reflektion och värdering: Anser du att tantrismen är rimlig eller värdefull?]

Tantriska övningar och meditationer

Tantrismen skiljer i första hand mellaninvigda och icke-invigda, vilket kommer till uttryck i en klar gränsdragning mellan exoterisk och esoterisk lära. Metoderna att nå fulländning kan inte fås ur några skrifter, utan uppstår uteslutande i det personliga förhållandet till en mästare (guru). lkretsen av sina lärjungar intar gurun buddhans roll och lärjungarna åläggs fullständig lydnad och underkastelse i förhållande till sin mästare.

Tantrismens olika övningar indelas huvudsakligen i tre kategorier, recitation av magiska formler, rituella danser och handrörelser samt identifikation med gudomligheten i meditation. Den tantriska buddhismens anhängare förväntar sig att de magiska formerna skall avsätta direkt avläsbara materiella resultat i form av hjälp mot sjukdomar, olyckor, demoner och liknande. Den magiska formeln (mantra på sanskrit har till syfte att skydda livet). Satsen 'om mani padme hum' (ungefär 'ädelstenen (är) i lotusen') som återfinns överallt i Tibet uppfattas exempelvis som en av Avalokiteshvaras, medlidandets bodhisattva, mest värdefulla gåvortill den lidande världen, och uttalandet av formeln anses ge lindring mot lidandet.

Den tantriska meditationen indelasi fyrastadier. I det första stadiet gäller det att uppnåinsiktom tomheten och försänka den egna individualiteten i dennatomheti det andra stadiet måste den mediterande ständigt pånytt uttala 'sädesstavelsen' bija och föra den för sinaögon, i det tredje stadiet kretsar meditationen kring gudomens framställning i målningar, statyer och liknande innan den mediterande i det fjärde och sista stadiet slutligen själv uppnår gudomlig status genom att sammansmälta med gudomen. 

Medan mahayanabuddhismens nya vishetslära uppfattade tomheten som den yttersta och slutgiltiga verkligheten och yogacaraskolan identifierade denna tomhet med endast ande och inte erkände något utanför detta medvetandes existens, valde vajrayanabuddhismen attnärma sig tomheten med hjälp av tanken "I mitt innersta väsenärjag en diamantnatur". 

Enligt den tantriska buddhismen övervinns individualiteten med förmågan att identifiera jaget med tomheten. Mantrastavelserna motsvarar de olika gudarna och krafterna, bokstaven kan frammana gudomlighetema och kallas därför gudomligheternas 'säd' (sädesstavelse). Människans möjlighet att med identifikationens hjälp bli delaktig i den gudomliga kraften är en av den tantriska buddhismens grundsatser. Även här är det dock i första hand tomheten som förbinder människan med gu- domligheten; endast i tomheten kan subjektet uppnå fullständig identifikation medobjektet.

[35. Reflektion och värdering: Anser du att den tantriska metoden skulle kunna fungerar för dig?]

Tantrisk filosofi och mytologi

Den tantriska buddhismen förutsätter att fulländningen och frälsningen kan uppnås med hjälp av sakrala handlingar, vilka representerar en motsvarighet till de kosmiska krafterna och målsättningama. Buddhan erkänns endast isin kosmiska kropp (dharma- eller lärokroppen) och uppfattas som ständigt närvarande, det vill säga inte längre som transcendent.Buddhans dharma- kropp består av de sex elementen jord, eld, vatten,luft, rymd, medvetande, och kroppens, språkets och andens handlingarmotsvarar denna kropps handlingar. Världen uppfattas som en spegelbildav buddhans ljus och som en manifestation av hans dharmakropp. Därmedjämställs buddhan med den dolda verkligheten bakom allt och medtillvarons egentliga livsprincip. l en vidareutveckling av mabayana- ochyogacaraskolans läror sammansmälter nirvana och världeni tornhetens enda, absoluta verklighet. Även tantrismen hållerfast vid den buddhistiska grundtesen omjagets utslocknande som förutsättningför upplysning, förlossning eller fulländning.

Tantrismen överför människobilden till buddhan själv. Även buddhan består (i sin dharmakropp) av fem skandhas eller existensfaktorer. Dessa skandhas uppfattas i sigsom identifierbara buddbas och betecknas som de fem jinas (segrare, erövrare). De fem jinas utgör universums kropp och manifesterar sig i de femelementen, de fem sinnena, de fem kardinalpunkterna och så vidare.Efter ca 800 e Kr utvidgades denna lära genom att de fem jinas ellertåthagatas återfördes till en första urbuddha, adibuddba.

Läran om adibuddha traderadessomen speciellt sträng hemlig lära och representerar tendentiellten monoteism eller benoteism som går stick i stäv med den ursprungligabuddhistiska läran. Kosmos återfördes till en förstagudom, som nu beskrevs som 'tathagatas moderliv'. Världens skapelseurdetta moderliv beskrevs liknande monoteistiska termer.
 

Den vänsterhänta tantra

Den vänsterhänta tantra uppvisar tre centrala egenskaper:

1) tillbedjan av shaktis, de kvinnliga gudar som i omfamningen och kärleksakten förenas med de manliga gudarna och ger dem sin energi; 
2) tron på ett flertal demoner och fasaväckande gudar 
3) upptagandet av könsumgänget och omoraliska, eller snarare amoraliska handlingar bland de övningar som sägs leda till fulländning. 

Buddhan framställdes till en början som en rent manlig princip, medan alla högre gudar och invånare i buddhaländema uppfattades som könslösa. Buddhismens första kvinnliga gudar utgjordes av Prajnaparamita och Tara. Kulten kring Tara(rädderskan) uppträdde för första gången i denfolkliga buddhismen kring I50 e Kr, medan Prajnaparamita (vars kult förmodligenhärstammar från södra Indien) kallades buddhans moder ochplacerades vid den manliga buddhans sida som kvinnlig princip.

Liksom inom hinduismen uppfattar den buddhistiskashaktismen den högsta verkligheten som föreningen mellan denaktiva manliga påncipen och den passiva kvinnliga principen ochbetecknarden aktiva principen 'skicklighet i medlen' och den passiva som'visdom'.Först föreningen av dessa två leder till befrielseochfulländning, och även det absoluta uppfattas följdriktigtsom den slutgiltiga föreningen av den kvinnliga och manliga principen.Tantrismen er- känner i likhet med buddhismen i stort andens primatöverkroppen, som är avsedd att kontrolleras med medvetandetshjälp. 

Tantran syftar till att med yoganshjälpförandliga den svaga mänskliga kroppen till en 'diamantkropp' och därmed göra den rustad för andens långa resa.Trots att den tantriska buddhismen i många avseenden framhäver kroppenoch det kroppsliga i högre utsträckning än andra buddhistiska riktningar är dess mål detsamma som för buddhismeni stort nämligen att befria medvetandet och anden från de bojorsom kroppen och den föränderliga världen överhuvudtaget representerar.

[36. Reflektion och värdering: Anser du att den vänsterhänta tantrismen har når värdefullt?]
 

BUDDHISMENS FÖRGRENINGAR UTANFÖR INDIEN

Ch'an och zenbuddhism

Alla de buddhistiska riktningar vi hittills behandlat utvecklades i första hand i Indien. Tre av buddhismens skolbildningar uppstod dock i andra länder och kulturkretsar, nämligen ch'an-buddhismen i Kina respektive zenbuddhismen i Japan, amidismen i Indien, Kina och Japan och nying-ma-pa i Tibet.

Buddhismens kinesiska historia går tillbaka till ca 50 e Kr, då kejsaren Ming-ti'im enligt sägnen hade en uppenbarelse i drömmen som föranledde honom att skicka en studiedelegation till Indien år 61 e Kr. Men det kejserliga edikt som tillät kineser att bli buddhistiska munkar utfärdades först år 355. l samband med sin spridning i Ostasien genomgick buddhismenstora förändringar och anpassades starkt till den lokala religiösa traditionen. l Kina och Japan upptog den en rad avgörande elementfrån den daoistiska enhetssynen, den kejserliga statskulten, förfädersdyrkan och den östasiatiska natur- och konst- uppfattningen.

Ch'an motsvarar sanskritordet dhyana och betyder liksom detta meditation. Ch'anbuddhismen baseras på mahayanabuddhismens metafysik och erkänner även prajnaparamitas och yogaca- raskolans meditationsmetoder. Läran som sådan tillskrivs den sannoliktmytiske gestalten Bodhidharma (ca 520 e Kr) och bildade ca 700 en självständig buddhistisk riktning som snart utvecklade sina egna regler och organisationsstrukturer.

Ch'anbuddhismens viktigaste bidragtillbuddhismen utgörs av dess införande av kroppsarbete i munkdisciplinenenligt regeln 'en dag utan arbete är en dag utan mat'. Ch'anskolanöverlevde de svåra buddhistförföljelserna år845 och utvecklades ca I 000 e Kr till den ledande buddhistiska sekteni Kina vid sidan av amadismen. Dess skrifter består av en samlingtill synes dunkla yttranden, paradoxer och gåtor och dess läravann spridning över hela Ostasien. Någon gäng vid tidenkring 1200 nådde ch'anläran Japan, där den kom att fånamnet zenbuddhism (koreanska 'son' ärliksom 'zen' är likasåöversättning av 'dhyana', meditation) och tack vare sin enkelhetoch rättframma heroism i första handvann anhängare i denjapanska krigarkasten. 

Zenbuddhismen kom att utöva starkt inflytande på alla kulturella och konstnärliga områden,i synnerhet vad gäller måleri och trädgårdskonstfäktning och teceremonin. Ch'an- respektive son, respektive zenbuddhismensspeciella kännetecken kan sammanfattas i fyra huvudområden,närmarebestämt dess radikala empirism, dess fientlighet gentemotallt teoretiserande,insikten respektive upplysningens plötslighetoch slutligen vardagslivetsbetydelse och negation. Buddhismens traditionella'konstruerande' inställningöverges till förmån fören radikal empirism. Regler som'tänk inte, försök!' lämnarstort utrymme för experimentoch uppnåendet av buddhaskap utanförskrifterna framställssom eftersträvansvärt. Skrifternabör en smula ignoreras tillförmån för en praktiskoch handfast inställning: 'Attvinna insikt om sin egen natur, detär ch'an.' Detta sker i vardagenshandlingar.

Denna inställning går hand ihand med ett eftertryckligt avståndstagande från varje formav överdrivet teoretiserande och metafysisk spekulation. Den omedelbara insikten värderas principiellt alltid högre och målet är att framställa sanningen så konkret och praktiskt som möjligt Ch'anmästarna är berömda för sina kärnfulla utsagor och spontana handlingar. Den grundläggande tesen är att upplysningen inte uppnås i en långsam mognadsprocess, utan representeraren plötslig insikt. 

Detta innebär inte att förberedelserna inte tillmäts någon betydelse eller att insikten kan uppnås utan möda, i stället framställs upplysningen som en mystisk upplevelse, en plötslig insikt utanför alla kända formerav tid och rum som egentligen tillhör 'evigheten'. Insikten representerar inte människans verk utan en handling som utgår från det absoluta och är därför att beteckna som ett fritt och obundet skeende utanför den karmiska ordningen. Den som försökerframtvinga insikten med hjälp av askes eller me- ditation handlarenligt ch'an som någon som putsar en tegelsten blank för attden skall bli en spegel'.

Liksom amidismen och vissa tantrariktningar utgår ch'anbuddhismen från grundtesen att ett buddhistisktliv endast kan uppnås i vardagliga göromål och ett enkeltliv.  Buddha döljer sig i vardagslivets enklaste sysslor ochföremål, upplysningen står att finna i det vardagligalivet och bestårbland annat just i insikten om och accepterandetav att det förhåller sig så.
 

Amidismen

Namnet amidism härrör från Buddha Amitabha eller Amida, den buddha som tillbeds som högsta väsen i Ostasien. Amitabhabuddhismen spreds ca 150 e Kr från Indien (Nagarjuna) till Kina, där den kom att bilda skola eller 'det Rena Landets sanna sekt'. På grund av den så kallade lotussutrans centrala rollräknas ibland den nichiriska riktningen (1222-1282) med dess intolerantanationalism till amidismen, medan andra ser den i samma kontext som Japansstatsreligion shinto. Den österländska amidismen kom under loppetav sin historia att genomgå en socialpolitisk radikalisering, inteminst i den kinesiska shin-shu, där tron på Amida Buddha ståri förgrunden och moralen betraktas som oväsentlig jämförtmed tron eftersom Amidas godhet sörjer för att alla människorkommer till paradiset, Buddhas rena land. Genom att en fullständigjämlikhet infördes bland alla troende, inklusive lärarna,hotade sekten den starka hierarkin i den japanska buddhistiska världenoch blev tidvis intensivt förföljd. Amidabuddhismen är idag den största buddhistiska grenen i världen och är representeradframför allt bland lekmän och fattiga, eftersom den betonar denenkla tilltron till Amida, snarare än den egna kraften att nåinsikt. Den har något av ett centrum på Hawaii dit kineseroch japaner utvandrade under 1800-talet och 1900-talet med bibehållande av sin andliga tradition. (Se en huvudskrift avden japanske filosofen Shinran)
 

Nying-ma-pa

Vid tiden kring 700 e Kr spreds buddhismen via Bengalen även till Tibet där den kom att färgas starkt av den inhemska bonreligionen. Den starkt mystiskt orienterade gamla 'röda sekten' infördes ca 770 i Tibet av den indiske prinsen Padma Sambhava. Den buddhism Padma Sambhava företrädde var närmast att beteckna som en form av tantrism som i hög grad lånat drag av bonreligionen och blev en fullt utvecklad lära under tiden 750 till 850 e Kr. Dess anhängare kallar sig nying-ma-pa (de gamla) och utövar en mystisk hemlig lära som framhäver inspirationens betydelse.

De 'röda sekterna' och Padma Sambhavas lära bekämpades ända från början starkt av Tibets reformistiska och mer ortodoxa 'gula kyrka'. Sedan ca 1400 kan denna gula kyrka sägas dominera Tibets religiösa liv med sina Dalai lamas, vilka sedan 1642 härskat som prästfurstar. Efter Folkrepubliken Kinas invasion av Tibet 1959 tvingades den 14:e Dalai lama att lämna landet Nying-ma-pa är en förgrening av den vänsterhänta tantra. Man tillber inte mindre än 100 skyddsgudar, 58 vänligtsinnade och 42 onda. Andens sanna natur definieras som tomhet Den magiskakärnan i nying-ma-pa kommer främst till uttryck i läranom thod-gyal (överstigandet av det högsta), enligt vilken vägentill befrielsen eller frälsningen får den materiella kroppenatt lösas upp i regnbågen eller att anta regnbågens färgerför att uppgå i denna.